~JustNelicious~

...and the one is just as long as the other in the year's course. Even a happy life cannot be without a measure of darkness, and the word 'happy' would lose its meaning if it were not balanced by sadness."
~Carl Jung~

Jag hade en dålig kväll igår. Allt sköljde över mig. Det jag trott mig varit på god väg att gå vidare ifrån kom ikapp och styrkan jag trott mig byggt upp rasade som ett korthus. Allt för att en vän ställde en fråga. Och allt jag såg framför mig var en sak... En bild som av någon anledning etsat sig fast i mitt huvud. En vacker bild, men inte märkvärdig... Egentligen. Men en bild jag inte kan släppa. Den är så obetydlig men betyder världen för mig.

 

Idag kände jag att jag måste ta tag i allt. Att fly från han har inte löst något hittills. Att hålla mig borta o att se till att han hållit sig på rejält avstånd har inte gjort ett skit. Och det är mitt fel att det är som det är. Eller fel o fel... Man kan tyvärr inte styra över känslor så jag kan inte riktigt ta på mig ansvaret till 100% men det är mitt jobb att gå vidare. Och glasklart är det att avhållsamhet inte har gjort några underverk för mitt förstånd eller hjärta. Så idag bar det av dit... Till han... Och vilken känsla när jag väl var där. Som att komma hem. Så skönt att se han. Att ha han Där. Att se han le. Att höra han prata. Att direkt vaggas in i den behagliga känslan bara han får mig att känna. Att man kan känna sig så bekväm i blotta närvaron av en annan person. Vad han kände? Ingen aning...  Visst - jag är den som sitter med känslorna, och att känna att dom inte förändrats för 5 öre sög! Lika stormande förälskad... I han som inte alls är det...



Nåja... Det är bara att bita ihop, gå vidare o försöka reda ut allt i ensamhet. Saknar han som vän nått oerhört så jag hoppas att jag kan landa i allt o att jag kan se på han som "bara" en kompis snarast. Finns det nått sätt att skynda på känslor? Let me know...

Many people have eaten and drunk themselves to death. Nobody ever thought himself to death.”
~ Gilbert Highet ~

Men jag tror jag är på snudden att vara den första. Jag tänker så det knakar. Hela tiden. Heeeeela tiiiiiideeeeeen!! Logiskt sett borde jag resonera "Shit happens! Get over it!" men näe... Förnuftigt sett borde jag tänka "Jag har det jag behöver o mer därtill!", men inte det heller... För jag vet inte om jag önskar för mycket eller tänker på konstiga saker. Jag vet bara att sist jag sov ordentligt en natt, det var länge sen!! Sist jag somnade med ett huvud tömt på tankar o enbart fyllt av frid, det var inte igår. Sist det gick en dag utan att jag kände "Fy fan, nu går jag i kloster!"... Har jag någonsin tänkt så? :o. Att bara slippa bry sig. Om vad folk anser. Om vad jag tycker. Om känslor - mina och andras. Och problem. Situationer. Nötningar i vardan. Små saker som tär och tär och tär och gnager i mig. Saker som jag inte kan styra och skulle må bäst av att bara släppa, men inte är kapabel till. Skulle behöva en semester... Men först måste jag söka en massa tjänster för att mitt vik tar slut. Tjänster jag inte vill ha. Iaf inte dom som är lediga. Kan dom inte bara pytsa ut mig på ett boende nånstans så jag slipper bry mig ett litet tag till.
Så jag kan landa.
Hamna rätt.
Hitta lugnet igen.
Hitta mig själv.
Vet inte var jag tappade mig längs vägen, men borta är jag.

Somewhere in time
I'll look for you first
In my next life
~Pink~



Det är märkligt hur en del personer etsar sig fast i ens bakhuvud. Långt där bak... Så dyker dom upp. När man minst anar det. Så är dom bara där. Och man minns. Minns det som var. En sån person som aldrig gjort en illa. Aldrig fått en att må dåligt. Aldrig kunnat göra något för att man ska se på den med andra ögon än de som beundrar. De som imponeras. De som ser personens storhet. Godhet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Man minns hur genuin personen var. Varje gång den kom tillbaka till ens liv. För kommit o gått har den. Att det varit nu och då man sett till den har jag inte reflekterat över. Vissa människor har man i livet vid vissa situationer. Tillfällen. Stunder. Tider. Då man mest behöver dom och någon som dom. Är det dax för ett besök i dens liv igen? Och att släppa in den hos mig?

In a closed off corner of my heart
I'll always see your face
~Pink~

...they are not glass threads, or frostwork, but the solidest things we know. A friend is the first person who come in when the whole world has gone out."

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Men vad med dom vänner som inte ens passerar ens dörr när alla gått ut? Dom som inte en gång frågar hur det är eller på nått sätt visar att dom bryr sig...? Dom man lagt ner så mycket tid och energi på att hälften borde ha räckt, dom man funnits där för men som själva lyser med sin frånvaro både till vardags o när det väl gäller... Dom som ser o vet när allt inte står rätt till men efter en lång tid kommer med "ursäkten" -Det har varit så mycket... Alla har vi mycket av o till o nästan hela tiden, men ingen har så mycket att man inte kan skicka iväg en tanke. Ett -Jag tänker på dig! Eller -Hoppas du mår bättre snart. Kanske bara en kram via ett sms eller på FB... Men jag är nog lite snabb på att klassa folk som "vänner"... Borde hålla dom i "bekanta-facket" längre o mer...
 


Men, men... Jag ska sluta hänga upp mig på dom som jag nånstans räknat men inte borde för det var fel av mig. Skattar mig lycklig för att jag har mina Darlings... Och Fröken E... Dom hör inte av sig stup i kvarten, men när det gäller vet jag att dom finns där och dom frågar hur det är, eller skickar en kram o en tanke... Vare sig det gäller att gråta ut hos eller jaga folk på S8s dansgolv så VET jag att DOM är att räkna med! :D Vilka vänner. Vilka tjejer! Vilken tur jag har som har dom!!! <3 Jag har sagt det förut, men det tåls sägas igen;
~ Friends help you move. Real friends help you move bodies! ~ 

...think like a man!
~ Steve Harvey ~

Har du inte sett det här avsnittet eller läst boken han skrivit - GÖR DET!!!

...the soul waits..."
~ Bono ~

Komikern, radioprataren och författaren Steve Harvey sa att "bara för att Han är perfekt för Dig så finns det inget som säger att Du är perfekt för Han". Men det är så konstigt att det kan kännas så otroligt bra för Mig o Han känner bara att man är grym, men inte nått mer... Eller intalar Jag mig att han är SÅ bra för att jag så gärna vill...? Eller intalar Han sig att Jag "bara" är grym, men inte mer för att han inte vågar...? Jag blir så less... Så less, så less, så less...

...in love and war!!"

Om det nu är sant rustar jag för strid!! Det viktigaste är inte att delta, det är att vinna!!

...is a bitch!!!



Om jag vetat idag att det jag gjorde häromdan skulle komma tillbaka o bita mig i röven hade jag inte gjort det... Eller om jag bara tänkt ett steg längre hade jag VETAT att det jag gjorde skulle komma tillbaka o bitchslapa mig o inte gjort det. Fy Fan för att vara efterklok!! Dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma jag!!!

I can't figure it out. What am I doing right?"
~Charles Schulz~

Vilken dag!! Inte en lugn sekund!! Stallet, hem, gå till stan, köpa nya vinterskor, träna, möte med jobbet, gå hem, middag, dansträning... Men så när jag kom hem så POFF!!! Var den bara där. Känslan. Glädjen! Den genuina, ärliga, innerliga lyckan!! Var kom den från? Vad beror den på? Den är helt ologisk! Hur kan den bara dimpa ner som en blixt från klar himmel? Helt utan anledning!! :o. Det är märkligt, men ljuvligt!! Önskar att alla får ett spontant o oväntat lyckoil idag!!

...than something you didn't do!"

En del av mitt förflutna dök upp i mitt liv idag, McDreamy... En otroligt bra del av mitt tidigare liv... En del jag alltid kommer att värdesätta oerhört. Omän vi inte körde med fair play precis så betyder han en del av världen för mig! Det är märkligt hur vissa människor kan få en att må bara man skänker dom en tanke... Att deras ord väger in så pass mycket i livet att man faktiskt tar till sig av det dom säger och man tror på dom till 100%. Det här är en sån person. Han säger att jag är grym - och jag känner mig grym! Han säger massa saker - och jag bara suger åt mig och håller med i hans ordval! Med han är jag bäst! Det finns ingen bättre än jag! På NÅTT!! Jag äger!!!



Hur kan människors ord betyda så olika mycket? Att mina föräldrar säger att jag är vacker är ju som deras jobb. Att mina vänner säger det är ju som deras "uppgift". :oD Att ens kille säger det är ju banne mig en lag! Men när en viss sorts människor säger det... Sånna som betyder oerhört mycket... Sånna som sett en för den man är, som gud skapade en... Sånna som man håller så varmt om hjärtat... Sånna som inte har någon sorts "skyldighet" att säga nånting alls egentligen... Jag vet av två stycken sånna personer. Deras ord värmer. Jag tar till mig, jag tar ÅT mig, jag tror, jag känner, jag håller med och jag njuter av känslan som infinner sig i mig när jag får höra orden. Personer som betytt ännu mer, som jag älskat, har fått mig att känna mig värdelös, oattraktiv, dum, otillräcklig... Men dessa två... Mmm! Mmm! Mmm!! Jag gillar det... Jag älskar hur dom får mig att må och känna mig. Men HUR kommer det sig att DOM får mig att känna så?? Borde inte dom jag älskat ha varit dom som fått mig att må så? Det hela är så ologiskt. Hur kan jag lita så blint på deras ord?



Som McDreamy sa så har vi den märkligaste relationen som finns då ett stygn av svartsjuka uppstår när vi nämner "The apple of our eye", men samtidigt så skulle vi nog inte kunna vara ett par då vi båda vet vad vi gjort o det är som upplagt för att seriös svartsjuka skulle äta upp relationen... Men vi är grymma! Ihop... Isär... Han är grym! Med han är Jag grym! Varför? Hur? Jag vill ha ett svar!! Jag vill veta varför mina - vad jag trott varit - kärlekar inte fått mig att känna som McDreamy eller Mr Mister gör... För ska sanningen krypa fram så vet jag inte om en encounter med McDreamy skulle kunna hålla mina fingrar i styr om jag var i en relation - men kanske är det ett tecken på att jag hittills inte träffat The One... Samma med Mr Mister... Dom är så lika, fast så otroligt olika. Känslan dom får mig att känna om mig själv är den exakt samma! Här finns det för många frågor men för få svar... Det enda jag vet säkert är att dom med bara sina ord får mig att känna mig underbar, åtråvärd, sensuell, fantastisk, tillräcklig och trots deras närhet, och i vissa fall nakenhet, så skäms jag inte över några av mina fel och mina brister! Brösten blir perfekta. Magen blir platt. Benen blir vältränade. Rumpan ändrar skepnad till Buns of steel. Är inte det en fantastisk känsla så säg! Får Jag någon att känna så??

...the outside of a horse that is good for the inside of a man...

Man vet inte hur mycket man saknar stallet på riktigt förän man åter "hittar" en häst och får spendera timmar, mockandes, borstandes, ridandes, pysslandes...
Ett som är säkert, It's good to be back!! :o)



~ Kloetta ~

....but liquor is quicker...

Ibland måste man bara!! Man måste få det bästa av alla världar!! Igår fick jag det...

...how you're going to die. Or when. You can only decide how you're going to live. Now."

I helgen var det Allhelgona helgen... När man ska minnas sina nära och kära som inte längre finns i livet... Och för dom som är moderniserade var det Halloween... När man ska klä ut sig, trick or treat'a och supa sig full...

Jag röstar nog på att man ska minnas sina nära o kära alla dagar på året lika väl som man kan festa med dom som ännu är i livet när tillfälle ges o inte under en enda specifik helg under årets 52 veckor...

Jag är dålig på att minnas... Eller inte på att minnas, men på att besöka gravar. Så dålig att jag inte besökt en väns grav fastän det är snart exakt 3 år sedan han gick bort. Inte en gång har jag varit dit... Jag har tänkt på han. Jag har funderat en del på hur, vad, varför... Och på saker jag önskar jag gjort annorlunda. Min mormor dog före jag föddes så jag har aldrig haft en relation med henne mer än att jag bär hennes namn och planerar att föra hennes namn vidare om jag någon gång får en dotter... Enligt min mamma besökte jag hennes grav någon gång som barn men fick nu beskrivet var hon låg, så Maria Linnea Marklund fick ett ljus tänt på sin grav av hennes barnbarn för första gången på en evighet... Min moster dog i cancer 1996 när jag var i USA. Vi stog inte varandra nära. Vi hade knappt någon kontakt alls. Men hon var snäll. Hon var "Den galna kattanten", hon som hade ett hjärta av guld och en uppsjö av djur. Hon besatt en kropp som fick blickar riktade mot sig, nätt o ungdomlig till sin död, och ett långt blont hår som grädden på moset... Bakifrån såg hon ut som 25 men framifrån såg man hennes riktiga ålder... Hon var ensamstående med barn, men en som ändå levde livet. Hon roade sig med yngre killar och tyckte inte att någon skulle döma henne utifrån hennes val. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var hennes dotter då jag nog liknar henne mer än min mamma... :o) Trots bristen på kontakt medan hon var i livet så står jag fast vid att hon är min skyddsängel!! Hon har skyddat mig från saker som kunnat leda till riktigt dåliga saker men låtit mig utstå saker som gjort mig starkare - precis som en skyddsängel ska göra. En märklig relation, men jag tycker om den. Jag tror aldrig hon dömer, eller skulle ha dömt mig om hon var i livet utan jag tror hon skrattar gott åt mina dumheter som hon likaväl hade kunnat begå...



Men en kvällstur till Alhems kyrkogård ledde till eftertanke... Alla gravar... Alla människoöden samlade på en plats... Alla liv som egenhändigt avslutats, förlorats, bragts, förolyckats, gått till spillo pga sjukdomar... Alla tårar som fällts... Alla minnen... Alla drömmar som gått i kras... Gravarna med lyktor som brann hade en form av bevis på att någon tänkte på den eller dom som låg begravda där, men vad med dom tomma gravarna? Dom utan ljus och blommor? Är den som ligger begravd där bortglömd? Finns det någon som än idag skänker personen en tanke eller lämnade den inte någon efter sig? Och vad med gravar som familjen Lundgrens? Där pappa Vidar vilade ihop med sin son Lars och sin fru Astrid, och dom hade gått bort i den ordningen, pappa, son, mamma... En enkel sten med en ros på, ingen blomma, inget ljus, bara en tom plastkruka... Och vem var Carola? Åter en enkel sten med en skjutande stjärna på ena sidan och enbart inskriptionen "Carola 1961-1971". Vad hände? Varför dog hon så ung? Ett ljus brann vid hennes grav så än finns det någon som kommer ihåg henne och har svaren på mina frågor...



Graven som fick tårarna att börja rinna och känslorna att svalla var Sven-Olofs... En fin gravsten men inte märkvärdig, lite blommor och ett ljus, men det som stack ut var en teckning gjord av, vad jag förmodar, hans barnbarnsbarn, Lina... En bild ritad av en liten flicka som lagts i en platsficka och placerats vid hans grav... Graven som ledde till det största "Vad hände Egentligen?" var Sams grav... Han var året yngre än mig... En orolig och trasig själ som tidigt hamnade otroligt fel i världen... Vi gick på samma skola o växte upp i samma bostadsområde... Jag var livrädd för han... Han körde ihjäl sig tydligen... Jag googlar hans namn och upp dyker en Paul Hull fram på en hemsida och han skriver: "Sam XXX, ledande nasseaktivist kring info14 som dog 2003(?) efter att ha blandat fultjack och bilkörning?". Var det så alltså? Jag vet inte... Jag sörjer... Inte Sam som person, men ett människoöde... Så sorgligt... Så fel... Hans liv ansågs inte som "rätt", men jag kan inte stå och anklaga honom vid hans grav för saker han gjorde, allra minst när han aldrig gjorde mig nått... Det är tragiskt.



Jag passerar minneslunden. En stor hög med stenar med plaketter med namn fastsatta... Stensamlingen är pyntad med ljus, änglar, kort, blommor, små stenar med varma ord som "Du fattas mig", "Världens bästa morfar" och "Jag älskar dig"... Mitt hjärta brister än en gång och i mörkret, ensam på en kyrkogård medan mina vänner festar loss, står jag och gråter över alla dessa människor som inte länge finns bland oss. Visst är det ett naturligt steg i livet att dö, men det är ledsamt. Men trots allt dessa människor gjorde eller inte gjorde så är jag säker på att dom någon gång gjort något och berört en annan människa så jag torkar tårarna och tänker att:
"Man ska inte sörja över att dom är borta utan glädjas åt att dom funnits".

...I try again, and again, and again..."
~ Nick Vujicic ~



Sluta klaga över småsaker. Njut. Må. LEV!!

...than a person who doesn't care about people is one who pretends to care. People can spot a phony every time."

När jag började blogga så var tanken att tömma mitt huvud. Rensa o ventilera. Inte med andra, utan med den som står mig närmast - Mig Själv. Att folk skulle läsa min blogg var jag väl medveten om, men det skulle inte vara så många. Jag är en öppen bok o dom som vill veta nått om mig - mina vänner - dom frågar o pratar med mig, dom behöver inte läsa om hur mitt liv o mina funderationer ser ut! Bloggen är till för mig, mig o mig! Att sen en del läser den är ju kul, man får lite feed back, man kan bolla idéer med människor man kanske inte ser så ofta, man kan få ett uppmuntrande ord på vägen...



Men sen finns det tydligen dom som läser bloggen som säger sig ge praktiskt taget blanka fan i mig! Till vilket syfte läser man då bloggen? Vad har man ut av att läsa en blogg som en person skriver som man lägger ner tid, energi o kraft på att INTE ha med att göra är för mig ett mysterium. Okej om rena främlingar halkar in här, det köper jag hellre, för det gör jag med - halkar in på främlingars bloggar alltså. Tilltalar dom mig så läser jag mer, gör dom det inte lägger jag den inte på minnet. Min bloggadress är inte heller nått jag har så öppet. Man måste gå in på min profil på FB o sen vidare in på min info för att scrolla ner o hitta den. Jo, jag har den på msn också som status där men så många är det inte som jag har på msn att det uppstår en läsarstorm direkt. Ett extra frågetecken i det här fallet är att vi inte är vänner på FB eller är på varanns msn så för att inte bry sig måste jag säga att möda lagts ner för att läsa nått som inte sägs spela någon roll... För kom igen!! SÅ spännande är INTE mitt liv att man läser det här för alla sliskiga detaljer jag delger!?! Eller? Kanske ska resonemanget som jag kört med större delen av livet tas fram igen - Är Ditt liv så ointressant att du måste hålla dig uppdaterad om Mitt??



Nattens fråga är då: Varför intressera sig av en människas funderationer om den inte har någon plats i ens liv? Om man bokstavligt talat inte vill ha med personen att göra? Jag respekterar människors beslut om dom inte vill vara med mig, man är inte vän med alla, men som nån sa ska man "respektera alla o vara vuxna". Det jag vill lägga till där är ärlighet! Man ska vara ärliga mot varandra! Ärlighet varar längst o väljer man att mörka sanningen så kommer den ändå tids nog att komma fram o det sker sällan på ett särskilt vackert sätt eller inlindat i bomull. Vill folk gå runt o låtsas att allt är bra - då får dom för 17 se till att täcka över "detärintebrabiten" för anledningen att ni inte är stjärnor i Hollywood är just för att skådespeleriet suger!!

...så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst”.
~ Fjodor Dostojevskij ~ 

Det är stunder när jag älskar mitt jobb mer än andra gånger. Fast älskar det gör jag 99% av gångerna jag är där. Men som igår, när vi firade att gruppbostaden på Lyckogränd 89 fyllde 20 år, det är en sån gång när jag älskar jobbet lite, lite extra... För vem vill inte bli bjuden på det här:




Hipp hipp hurra på Lyckos födelsedag!!!