“The single biggest problem in communication...
...is the illusion that it has taken place.”
~ George Bernard Shaw ~
Jag har lätt för ord... Jag är rapp i käften o vet hur man hugger av människas ben, armar o övriga lemmar med mitt ordval. Jag kan såra folk rätt bra. Jag kan glädja folk. Jag kan roa. Jag kan trösta. Jag kan komma dit jag vill i världen med hjälp av min vassa tunga... Jag kan framstå som en person jag inte är. Jag kan få fok att tro saker som inte är sanna. Jag kan lirka med folk. Jag kan skoja... Hela världen ligger för mina fötter för att jag hade turen att födas med talets gåva, för det är så mycket enklare att ta sig fram, bara från punkt A till punkt B, för att man kan nått så simpelt som prata med främlingar. Jag klassar mig själv som lyckligt lottad just på grund av detta.
Men vad med när det gäller? När det verkligen MÅSTE sägas saker... Var tar talets gåva vägen då?? Jag blir som en annan person. Jag bara tiger. Tittar ner i backen. Vågar inte möta blickar. Jag blir blyg. Jätteblyg! Och lyckas jag på något mirakulöst sätt få fram mitt budskap blir det klumpigt, osmidigt, knasigt och fel. Visst når budskapet fram men inte som jag vill att det ska. Jag har provat att gå igenom "talet" i mitt huvud, hur jag ska säga vad osv... Men näe... När jag väl står där så knyter sig min tunga totalt! Men detta händer aldrig "När det gäller!". Jag är bra på intervjuer. Jag är bra på att tala inför stora samlingar. Jag har inga problem med att prata med främlingar och konversera om total nonsens med folk till höger o vänster. Men när det är en person jag tycker om... Tycker om RIKTIGT mycket... Då... Näe... Det funkar inte!
Jag sårade nog inte i det här fallet... Eller gjorde jag det? Jag ville bara få sagt det jag velat säga sååå länge, men jag visste i det här fallet så gjorde det nog mer ont för mig att säga än för den andra personen att höra. Det gick snabbt... Som att dra bort ett plåster. Men det var för min skull. Jag klarade inte av ett utlägg om hur, var, när o varför, bara fakta. Så här är det. Punkt. Jag gav inte ens personen en chans att säga sin syn på det jag hostat fram under en blixtvisit som knappt varade en minut. Jag vet inte om det gjort någon skillnad. Om ord från denne på nått sätt kunnat förändra nått. Vi är på olika blad i boken. Iaf är det min åsikt. Men vad är det som säger att den är rätt? Vad är det som säger att det jag tror är den verkliga sanningen? Varför inte låta den andra komma till tals? Det krossar mitt hjärta att säga det jag sa... Och jag ville inte det. Det var den enda sak jag INTE ville skulle hända till att börja med. Men det hände... Men leker man med elden så får man räkna att bränna sig...
~ George Bernard Shaw ~
Jag har lätt för ord... Jag är rapp i käften o vet hur man hugger av människas ben, armar o övriga lemmar med mitt ordval. Jag kan såra folk rätt bra. Jag kan glädja folk. Jag kan roa. Jag kan trösta. Jag kan komma dit jag vill i världen med hjälp av min vassa tunga... Jag kan framstå som en person jag inte är. Jag kan få fok att tro saker som inte är sanna. Jag kan lirka med folk. Jag kan skoja... Hela världen ligger för mina fötter för att jag hade turen att födas med talets gåva, för det är så mycket enklare att ta sig fram, bara från punkt A till punkt B, för att man kan nått så simpelt som prata med främlingar. Jag klassar mig själv som lyckligt lottad just på grund av detta.
Men vad med när det gäller? När det verkligen MÅSTE sägas saker... Var tar talets gåva vägen då?? Jag blir som en annan person. Jag bara tiger. Tittar ner i backen. Vågar inte möta blickar. Jag blir blyg. Jätteblyg! Och lyckas jag på något mirakulöst sätt få fram mitt budskap blir det klumpigt, osmidigt, knasigt och fel. Visst når budskapet fram men inte som jag vill att det ska. Jag har provat att gå igenom "talet" i mitt huvud, hur jag ska säga vad osv... Men näe... När jag väl står där så knyter sig min tunga totalt! Men detta händer aldrig "När det gäller!". Jag är bra på intervjuer. Jag är bra på att tala inför stora samlingar. Jag har inga problem med att prata med främlingar och konversera om total nonsens med folk till höger o vänster. Men när det är en person jag tycker om... Tycker om RIKTIGT mycket... Då... Näe... Det funkar inte!
Jag sårade nog inte i det här fallet... Eller gjorde jag det? Jag ville bara få sagt det jag velat säga sååå länge, men jag visste i det här fallet så gjorde det nog mer ont för mig att säga än för den andra personen att höra. Det gick snabbt... Som att dra bort ett plåster. Men det var för min skull. Jag klarade inte av ett utlägg om hur, var, när o varför, bara fakta. Så här är det. Punkt. Jag gav inte ens personen en chans att säga sin syn på det jag hostat fram under en blixtvisit som knappt varade en minut. Jag vet inte om det gjort någon skillnad. Om ord från denne på nått sätt kunnat förändra nått. Vi är på olika blad i boken. Iaf är det min åsikt. Men vad är det som säger att den är rätt? Vad är det som säger att det jag tror är den verkliga sanningen? Varför inte låta den andra komma till tals? Det krossar mitt hjärta att säga det jag sa... Och jag ville inte det. Det var den enda sak jag INTE ville skulle hända till att börja med. Men det hände... Men leker man med elden så får man räkna att bränna sig...
Kommentarer
Trackback
