~JustNelicious~

...how you're going to die. Or when. You can only decide how you're going to live. Now."

I helgen var det Allhelgona helgen... När man ska minnas sina nära och kära som inte längre finns i livet... Och för dom som är moderniserade var det Halloween... När man ska klä ut sig, trick or treat'a och supa sig full...

Jag röstar nog på att man ska minnas sina nära o kära alla dagar på året lika väl som man kan festa med dom som ännu är i livet när tillfälle ges o inte under en enda specifik helg under årets 52 veckor...

Jag är dålig på att minnas... Eller inte på att minnas, men på att besöka gravar. Så dålig att jag inte besökt en väns grav fastän det är snart exakt 3 år sedan han gick bort. Inte en gång har jag varit dit... Jag har tänkt på han. Jag har funderat en del på hur, vad, varför... Och på saker jag önskar jag gjort annorlunda. Min mormor dog före jag föddes så jag har aldrig haft en relation med henne mer än att jag bär hennes namn och planerar att föra hennes namn vidare om jag någon gång får en dotter... Enligt min mamma besökte jag hennes grav någon gång som barn men fick nu beskrivet var hon låg, så Maria Linnea Marklund fick ett ljus tänt på sin grav av hennes barnbarn för första gången på en evighet... Min moster dog i cancer 1996 när jag var i USA. Vi stog inte varandra nära. Vi hade knappt någon kontakt alls. Men hon var snäll. Hon var "Den galna kattanten", hon som hade ett hjärta av guld och en uppsjö av djur. Hon besatt en kropp som fick blickar riktade mot sig, nätt o ungdomlig till sin död, och ett långt blont hår som grädden på moset... Bakifrån såg hon ut som 25 men framifrån såg man hennes riktiga ålder... Hon var ensamstående med barn, men en som ändå levde livet. Hon roade sig med yngre killar och tyckte inte att någon skulle döma henne utifrån hennes val. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var hennes dotter då jag nog liknar henne mer än min mamma... :o) Trots bristen på kontakt medan hon var i livet så står jag fast vid att hon är min skyddsängel!! Hon har skyddat mig från saker som kunnat leda till riktigt dåliga saker men låtit mig utstå saker som gjort mig starkare - precis som en skyddsängel ska göra. En märklig relation, men jag tycker om den. Jag tror aldrig hon dömer, eller skulle ha dömt mig om hon var i livet utan jag tror hon skrattar gott åt mina dumheter som hon likaväl hade kunnat begå...



Men en kvällstur till Alhems kyrkogård ledde till eftertanke... Alla gravar... Alla människoöden samlade på en plats... Alla liv som egenhändigt avslutats, förlorats, bragts, förolyckats, gått till spillo pga sjukdomar... Alla tårar som fällts... Alla minnen... Alla drömmar som gått i kras... Gravarna med lyktor som brann hade en form av bevis på att någon tänkte på den eller dom som låg begravda där, men vad med dom tomma gravarna? Dom utan ljus och blommor? Är den som ligger begravd där bortglömd? Finns det någon som än idag skänker personen en tanke eller lämnade den inte någon efter sig? Och vad med gravar som familjen Lundgrens? Där pappa Vidar vilade ihop med sin son Lars och sin fru Astrid, och dom hade gått bort i den ordningen, pappa, son, mamma... En enkel sten med en ros på, ingen blomma, inget ljus, bara en tom plastkruka... Och vem var Carola? Åter en enkel sten med en skjutande stjärna på ena sidan och enbart inskriptionen "Carola 1961-1971". Vad hände? Varför dog hon så ung? Ett ljus brann vid hennes grav så än finns det någon som kommer ihåg henne och har svaren på mina frågor...



Graven som fick tårarna att börja rinna och känslorna att svalla var Sven-Olofs... En fin gravsten men inte märkvärdig, lite blommor och ett ljus, men det som stack ut var en teckning gjord av, vad jag förmodar, hans barnbarnsbarn, Lina... En bild ritad av en liten flicka som lagts i en platsficka och placerats vid hans grav... Graven som ledde till det största "Vad hände Egentligen?" var Sams grav... Han var året yngre än mig... En orolig och trasig själ som tidigt hamnade otroligt fel i världen... Vi gick på samma skola o växte upp i samma bostadsområde... Jag var livrädd för han... Han körde ihjäl sig tydligen... Jag googlar hans namn och upp dyker en Paul Hull fram på en hemsida och han skriver: "Sam XXX, ledande nasseaktivist kring info14 som dog 2003(?) efter att ha blandat fultjack och bilkörning?". Var det så alltså? Jag vet inte... Jag sörjer... Inte Sam som person, men ett människoöde... Så sorgligt... Så fel... Hans liv ansågs inte som "rätt", men jag kan inte stå och anklaga honom vid hans grav för saker han gjorde, allra minst när han aldrig gjorde mig nått... Det är tragiskt.



Jag passerar minneslunden. En stor hög med stenar med plaketter med namn fastsatta... Stensamlingen är pyntad med ljus, änglar, kort, blommor, små stenar med varma ord som "Du fattas mig", "Världens bästa morfar" och "Jag älskar dig"... Mitt hjärta brister än en gång och i mörkret, ensam på en kyrkogård medan mina vänner festar loss, står jag och gråter över alla dessa människor som inte länge finns bland oss. Visst är det ett naturligt steg i livet att dö, men det är ledsamt. Men trots allt dessa människor gjorde eller inte gjorde så är jag säker på att dom någon gång gjort något och berört en annan människa så jag torkar tårarna och tänker att:
"Man ska inte sörja över att dom är borta utan glädjas åt att dom funnits".