"There are as many nights as days...
...and the one is just as long as the other in the year's course. Even a happy life cannot be without a measure of darkness, and the word 'happy' would lose its meaning if it were not balanced by sadness."
~Carl Jung~
Jag hade en dålig kväll igår. Allt sköljde över mig. Det jag trott mig varit på god väg att gå vidare ifrån kom ikapp och styrkan jag trott mig byggt upp rasade som ett korthus. Allt för att en vän ställde en fråga. Och allt jag såg framför mig var en sak... En bild som av någon anledning etsat sig fast i mitt huvud. En vacker bild, men inte märkvärdig... Egentligen. Men en bild jag inte kan släppa. Den är så obetydlig men betyder världen för mig.
Idag kände jag att jag måste ta tag i allt. Att fly från han har inte löst något hittills. Att hålla mig borta o att se till att han hållit sig på rejält avstånd har inte gjort ett skit. Och det är mitt fel att det är som det är. Eller fel o fel... Man kan tyvärr inte styra över känslor så jag kan inte riktigt ta på mig ansvaret till 100% men det är mitt jobb att gå vidare. Och glasklart är det att avhållsamhet inte har gjort några underverk för mitt förstånd eller hjärta. Så idag bar det av dit... Till han... Och vilken känsla när jag väl var där. Som att komma hem. Så skönt att se han. Att ha han Där. Att se han le. Att höra han prata. Att direkt vaggas in i den behagliga känslan bara han får mig att känna. Att man kan känna sig så bekväm i blotta närvaron av en annan person. Vad han kände? Ingen aning... Visst - jag är den som sitter med känslorna, och att känna att dom inte förändrats för 5 öre sög! Lika stormande förälskad... I han som inte alls är det... 
Nåja... Det är bara att bita ihop, gå vidare o försöka reda ut allt i ensamhet. Saknar han som vän nått oerhört så jag hoppas att jag kan landa i allt o att jag kan se på han som "bara" en kompis snarast. Finns det nått sätt att skynda på känslor? Let me know...
