When we drink...
...we get drunk. When we get drunk, we fall asleep. When we fall asleep, we commit no sin. When we commit no sin, we go to heaven. Sooooo, let's all get drunk and go to heaven!"
Jag vet inte vad som hänt med mig... Men jag har helt förlorat det lilla förstånd jag en gång hade. Vet inte om förståndet tynar bort med åren eller om det helt enkelt försvinner när man lär sig saker som att leverbiffar steks bäst på låg värme en längre stund eller att Fun Lightsaft funkar utmärkt att ta död på myror med... Men det märkliga är ju att så fort D kommer till stan så brakar själva helvetet lös!! Ingen har kvar en gnutta förstånd så det är inte bara jag som drabbas, tack o lov. Men även om man blir toooooookfull så har man så hysteriskt roligt!! Och man lär sig aldrig från fest till fest. Minns ju hur mkt jag fick återberättat från i somras när han var här senaste... Och igår tyckte jag att jag hade koll o kom ihåg allt, men döm om min förvåning när jag kollade igenom kameran idag o inte kunde komma ihåg hälften av bilderna som tagits - och JA, jag var med på bilderna!! 
Det jag har hyffsad stenkoll på är hur otrooooooligt glad jag var hela kvällen. Hur kul jag hade. Hur lycklig jag var. Skamligt lycklig!! Och dom jag träffade var bara gebraenergimänniskor, sånna som jag mår bra av att se. Stackars Mr Mister som gav mig skjuts hem till han på Gudrun efter att JAG var den för fulla personen av oss, kors i taket. Han ångrade nog sitt ragg då kläderna rök av, jag låg i sängen i ca 15 sekunder för att se hans sovrum snurra runt mitt huvud, hoppa upp, bli bjuden på en Resorb o i samma veva klädde jag på mig o cyklade hem den sista biten - knappt ens upphånglad. Väl hemma insåg jag hur bra det skulle vara att kräkas... Inte för att det är BRA men för att få ur mig lite av det jag druckit... Och rätt snabbt tänkte jag till lite extra, raglade in i sovrummet, hämtade en filt, täcke och kudde... O la mig till rätta i badrummet. Mådde inte illa, men ville bara kräkas. Fick tänka lite spytankar, men det gick vägen!! Vaknade 10.22 med Squees sovandes mellan mina fötter i min något provisoriska säng... Tänk vad han måste älska mig den kissen!! <3
Vågar inte längta till nästa gång D är i stan igen, men måste ändå göra det lite för det är EXAKT som i Vänneravsnittet med Mike "Gandalf" Ganderson... Priceless - absolutly priceless!! :o)
-I'm so excited, I may vomit!! :oD
~Chandler~
"When I get into bed at night...
~Calvin Klein~
Det är något speciellt med att somna bredvid någon, känna hur någon ligger och stryker en på ryggen... Och att sen slippa vakna ensam, då man får lägga sin hand över ett mansbröst... I like it. I like it ALOT!!
Ibland...
I've become something you might be interested in
Don't come back crying, don't come back crying to me,
If you don't give it a chance...
"To wish...
-Va fin du är idag!
-Va snyggt det blev när du klippte dig!
-Du är så snäll.
-Du betyder mycket för mig.
-Vilken härlig tröja du har!
-Jag blev glad av det du sa...
-Vilket fantastiskt leende du har.
-Va duktig du är!
-Du är en underbar person!
-Tack!
Varför är det så svårt att ta till sig av komplimanger och vänliga ord? Varför borstar man av sig det positiva som ges utan att kunna ta det till sig? Omger man sig med sånna vänner som säger sånt "bara för att"? Säger man sånt själv utan att mena det? Njae... Jag tror inte det. Jag hoppas då verkligen inte det! Jag vet då att Jag inte säger nått utan att mena det. Varför skulle jag? Kan jag inte stå för det jag säger är det bättre att vara tyst, särskilt när man säger sånt som, om sanningen kom fram, kunde såra någon. Tex en person som jag träffar nu och då har uppenbarligen färgat håret. Det går liksom inte att missa då färgen absolut inte klär henne! Okej, det kanske bara är jag som tycker det, men än större vikt lägger jag vid att INTE säga nått alls hellre än säga nått jag varken tycker eller kan stå för. Då framhäver jag hellre nått hos henne som jag ärligt gillar.
Varför har folk så dålig självkänsla? Dom som man tycker är fantastiska människor går runt och trycker ner sig själva helt utan anledning. Visst har vi alla sidor vi absolut kan förbättra, men vi har samtidigt så många bra sidor som vi hellre borde framhäva. Istället för att gå runt o utmärka våra dåliga sidor, tex min specialité, påpeka hur tjock jag ser ut jämt, så borde jag kanske istället lära mig framhäva det positiva som ses i och på mig. Mitt leende, mitt skratt, min vilja att hjälpa andra, min önskan att få folk att må bra på mesta möjliga sätt jag kan... Vi kan få en annan person att, även om den har svårt att ta det till sig, ändå glädjas åt en liten komplimang... Ett vänligt ord... Ett leende... Om vi bara anstränger oss i några sekunder... Det finns alltid nått positivt man kan säga till en person. Se på en människa du känner eller möter och jag kan garantera att du på ett ögonblick kan räkna upp iaf 3 bra saker om den personen, må det så vara att dom har fin färg på sin tröja eller att dom får vackra ögon när dom ler... Och varför inte säga det också? Varför inte ta tillfället i akt att glädja en annan människa? Jag medger att jag absolut kan, vill och ska bli duktigare på det, och tanken att jag vill bli bättre på det tycker jag är nått som gör mig till en bättre människa. För att citera min mor, "Gör det lilla du kan men gör det villigt och glatt...". :o)
Varför är det så svårt att tro att man är bra,
att känna att just jag är den jag helst vill va.
Nån annans kvalitéer är sånt man bara vet,
men uppskattning från andra tas emot med tveksamhet.
Tänk om vi bara kunde byta plats ett litet tag,
och genom andras ögon se oss själva för en dag.
Då skulle du få veta det du inte tror på nu;
Att det är helt fantastiskt att det finns någon som du!
"If I had a star...
...for every time you made me smile, I would be holding the night sky in my hand."
Du fick mig att le igår... Och dagen före det... Ärligt. Innerligt. Hjärtligt. Varmt. Ömt. Lyckligt. Och Du kan få Mig att le idag, imorgon o fler dagar därtill. Om Du låter det ske...
"The notes...
Igår var jag inne på hur roligt det är med gamla love songs som man hittar av en slump och hur mycket minnen som poppar upp i ens huvud. Idag, som så många andra dagar, poppar min gamla granne upp i mitt huvud. Killen som gått igenom en hejdundrande massa helvete för att nu ha hamnat i, vad jag utan tvekan förmodar, är hans absoluta himmelrike. Skivkontrakt med Anders Bagge... Vilken lycka!! Och jag tror inte jag kan sätta fingret på en person i hela världen som på nått sätt missunnar han framgångarna han äntligen nått, efter ett halvt liv av slit för att hamna där han är idag. Längtar sååååå efter att hans första skiva ska släppas och det kan jag säga utan att på nått sätt skoja, är den första skivan jag faktiskt ska KÖPA på... Gud vet hur många år!! Varenda krona jag kan bistå detta musikaliska underverk med ska jag göra med glädje!!
Lyssna. Njut. Och förundras hur en människa kan ha en sån oerhörd känsla för musik och sång... Takes my breath away every time!!!
Hatten av för dig Jonas...
"Promise me...
Jag minns när jag var typ 10-15 år gammal o hur jag ÄLSKADE att spela in låtar från radion o göra mixade band. Visst höll det i sig även lite längre upp i åldern när "Annelie - The Broken Hearted Collection" kom ut, men inte lika intensivt. Av någon anledning så varvade man hästarna med att göra blandband... Kanske beror det på att man var en känslomänniska redan då o det fanns ju huuuuur många söta killar som helst att deppa ihop över o bli jättekär i så tonårstiden var väl hyffsat normal med hjärtesorg o sånt där. Det är så fantastiskt kul när man idag råkar ramla över en låt från Back in the days när man bar hjärtat öppet och ytligt, för vem som helst att härja med, o man kan få återuppleva känslan från då i nutid. Man minns smärtan, hur oerhört ont det gjorde när Han valde Henne o inte Mig. Eller när man fått Han o det inte alls var så fluffigt som man trott så man gjorde slut efter ungefär 14 timmar o satt sen hemma o deppade i 2 månader för att man ju så klart gjort fel att dumpa Han för Han var ju bara sååååååå häftig!! :o) Ehm... Ja, nu visar det sig ju att vissa saker hänger med även högre upp i ålder än vad blandbanden gjorde, men när jag häromdan satt o lyssnade på Spotify o försökte tota ihop en "Love-mix" a la "Annelie - The Broken Hearted Collection" så ramlade jag över den här...
http://www.youtube.com/watch?v=QCL5xfNUujE
Oh!! My!! God!! Det är så hjärtat brister bara lite extra för att låten är så fantastiskt bra!! :) Bara introt med pianot... Rösten... Texten... Vemodet... Sorgen...
"You light up another cigarette
And I poor the wine
It's four o'clock in the morning
And it's starting to get light
Now I'm right where I wanna be
Losing track of time
But I wish that it was still last night
You look like you're in another world
But I can read your mind
How can you be so far away
Lying by my side
When I go away I'll miss you
And I will be thinking of you
Every night and day just...
Promise me you'll wait for me
'cos I'll be saving all my love for you
And I will be home soon
Promise me you'll wait for me
I need to know you feel the same way too
And I'll be home, I'll be home soon..."
Det är så underbart... Trots vemodet... Så där att man nästan kan förstå hur folk kan hänga upp sig själva i krokar för att smärtan helar och renar, typ... Men sen finns det låtar som får mig att börja gråta VARENDA gång jag hör dom. Inte på grund av sorg eller ledsamhet, utan bara för att dom är så genomtänkta och så genuina och ärliga. Skrivda på ett sätt som är så "spot on" att man inte kan hälpa att känna med artisten som fått ner sina tankar och känslor på ett så gripande och obeskrivligt sätt. Bob Carlisle är en av dom... Visst... Lite pojkrelaterade minnen finns det även till den här låten, men dom kom EFTER jag fallit pladask och förälskat mig så innerligt i sången...
"She'll change her name today.
She'll make a promise and I'll give her away.
Standing in the bride-room just staring at her.
She asked me what I'm thinking and I said "I'm not
sure-I just feel like I'm losing my baby girl."
She leaned over...gave me butterfly kisses with her mama there,
Sticking little white flowers all up in her hair
"Walk my down the aisle, Daddy-it's just about time."
"Does my wedding gown look pretty, Daddy? Daddy, don't cry!"
Oh, with all that I've done wrong I must have
done something right.
To deserve your love every morning and butterfly
kisses-I couldn't ask God for more, man this is what love is.
I know I gotta let her go, but I'll always remember
every hug in the morning and butterfly kisses."
Kanske beror det på att jag är "Pappas flicka" men den där sista versen... Jisses Amalia!! Jag har väl hört låten typ 1000 gånger men ändå, varje gång, så när det kommer till den där delen när hon ska byta sitt namn idag... Tårarna bara sprutar!! Den dagen jag gifter mig ska den spelas som Far & Dotter-dans... Få se om jag lyckas hålla tillbaka tårarna då!! Nu ska jag torka tårarna o krypa i säng... Lite knäckt efter helgens danskurs men en FANTASTISK middag hos en underbar person gjorde att man hittade livsgnistan igen... :P Tack!!
Det är så svårt...
...att verkligen släppa taget och gå vidare. Det är lätt att låtsas som allt är okej, att beslutet är fattat och rätt, skönt och glasklart... Jag kan inte släppa greppet... Kan inte låta han gå... Kan inte låta det vara... Kan inte förlåta mig för det jag sa som nog sårade honom... Om man kunde spola tillbaka allt och göra om det... Bara en gång till...
...då skulle jag valt mina ord bättre... Jag skulle inte ha sagt det jag tänkte... Skulle förklarat mig själv bättre... Inte sagt ord som jag nu ser hur ont dom måste ha gjort... Jag skulle ha tänkt igenom allt bättre... Skrivit ner det... Fått klarhet... Resonerat med mig själv... Känt efter en till gång... Nu är jag bara ledsen. Och undrar om jag gjort rätt? Jag har inte gjort rätt!! Jag har gjort fel! SÅ fel!! Så OERHÖRT fel!! Hur kunde jag? Efter all den här tiden...? Det känns inte nånstans rätt... Hur vet man om det är rätt?? Varför har jag sån ångest om det är som det ska? Om det är rätt beslut?
"A three year old child...
~ Bill Vaughan ~
Försöker liva upp stämningen lite med hjälp av YouTube... Funkar väl si så där, men lite kan man ju dela med sig. Observera tjejens grymma Beyoncerumprörelser!! :o)
Den här killen kan då liva upp vilket begravningståg som helst!! GRYM musikanpassning o jag längtar till klippen som kommer om 35 år när han är kingen på firmafesterna... :D
Enjoy!! :o)
"Winter is an etching,...
...spring a watercolor, summer an oil painting and autumn a mosaic of them all."
Dom hade rätt dom som var uppe med tuppen imorse. Hösten ÄR här!! Verkligen. Förmiddagspromenaden till stan bekräftade det. Solen sken av och till, kylan var här, löven var alla tänkbara färger. På vägen hem var jag bara tvungen att ta lite bilder på den årstid jag älskar mest...
Förra vintern fick ju min underbara Lindbergmössa sätta livet till då Exet blev påkörd så jag var tvungen att ersätta den nu. Blev samma märke, men lite annan look. I love it anyways!! :o)
Har en tvättäkta depparkväll trots att det är en sån där "typisk" höstkväll som jag i vanliga fall älskar! Det regnar. Det är becksvart. Ljusen är tända. Men jag känner mig så oerhört ensam... Alla gör nått ikväll... O inte en enda har frågat om jag har lust att hänga på... Känns märkligt. Vet inte riktigt vilken krets jag hör hemma i. Jag har inte dansat så mycket i sommar så där hör jag inte hemma o om jag skulle höra hemma i ett dansgäng så är det med dom som bor 50-100 mil bort, fast inte heller där är jag "hemma"... Här på hemmaplan så har man ju dom vännerna som inte dansar... Men där känner jag inte heller att jag räknas in... Och jag är inte en sån som hela tiden vill fråga "Får jag vara med?". Jag vill nångång bli inräknad automatiskt... Kanske är det höga krav eller märkliga önskningar, men jag vill inte vara det 5e hjulet, den som hela tiden får haka på för att den inte har något annat för sig. Skittrist!! Men det är väl bara att gilla läget, att man står med fötterna i olika världar vilket leder till att man inte hör hemma i nån... Oerhört jobbigt en kväll som denna... :o(
“Autumn...
...is a second spring where every leaf is a flower."
Dom som var uppe i tid imorse hävdar att det var frost och att dom fick skrapa bilrutorna... Bara jag i hela världen som ÄLSKAR den här årstiden?? Det finns ingen vackrarare årstid än hösten. Luften. Solen. Mörkret. Regnet. Lövens färger. Frosten... Det är ju mirakulöst!! Ska fira årstiden med att fara på stan o köpa en ny mössa. 
Och ja!! Långkalsongerna är på!! :o)
"Plötsligt...
En varm känsla tänds nånstans i kroppen o sprids ut i varje del, varje cell, från längst ut i hårtopparna till stortån... Lycka!! En obeskrivlig, oförklarlig och ologisk lycka. Har släppt ifrån mig en av dom som betytt nästan mest för mig en lång, lång tid, men ändå, trots det så känner jag en sån offantlig lycka. Hur kan det vara så? För jag sörjer min förlust nått oerhört, samtidigt som jag gläds åt det lilla. Danskursens elever som klarade av att gå rätt steg. Promenaden hem. Höstluften. Att jag lyckades med limpan jag bakade idag. Att Squees legat o myst i mitt knä. Hur gott min nya hudkräm luktar. Dom små, små sakerna man tar för givet... Dom värmer mig i den härliga höstkylan som kommer krypande... Ibland är inte livet logiskt, men det är nog ändå då det är som bäst. När världen bara ler mot en och man kan innerligt och ärligt le tillbaka...
Har du lett mot någon idag??
"Nobody...
Kommer världen någonsin att glömma den kommentaren? Eller...
Nån som inte minns natten Baby o Johnny hade i stugan där han inte tyckte hon var rädd för nått... En av dom i särklass hetaste sexscenerna jag vet - utan att dom ens visar nått... Den tar andan ur mig, VARJE gång!! Hans bara överkropp, hans muskulösa armar runt hennes smala midja, hennes hand på hans rumpa... *drar efter andan*
http://www.youtube.com/watch?v=-pouIFiaIig
Men ingen, INGEN, som har sett eller kommer att se filmen ska någonsin glömma hur Patrick Swayze, iförd sin svarta skinnjacka, svarta kortärmade uppknäppta skjorta o svarta byxor, med resoluta steg gick fram till Baby vid bordet där hon satt med sin familj, pappan som hade sin bestämda åsikt om honom, mamman som så o-60-talistiskt sa emot sin man och hur Baby följde med Johnny upp på scenen... Mannen som hon lärt vilken sorts person han ville vara... Har Du mirakulöst glömt?
http://www.youtube.com/watch?v=7GBy7rBzz_I
Danslektionerna sköt i höjden 1987 och alla (tonårs)tjejer världen över ville ha levt 1962 och fått åka till Kellermans med familjen, bära vattenmeloner och möta en het dansinstruktör som fick ta deras oskuld när deras föräldrar egentligen tror att dom är med på "Sätt svans på grisen" uppe i stora stugan... Tack vare Patricks insats. Ingen skulle på nått sätt kunna spela rollen bättre!! När sen Ghost kom 1990 var det nog inte en tjej i hela världen som inte övervägde att börja dreja. Det var uppenbarligen den hetaste o sexigaste hobby man kunde syssla med... Lerförsäljningen nådde sin peak och alla ville ha ett spöke till pojkvän... Och Patrick svepte åter igen jordens flickor/tjejer/kvinnor/tanter/vissa killar/karlar/män upp från jordens yta och in i en romantisk dimma...
http://www.youtube.com/watch?v=NPRtABNc0Ts
"-The love inside... You take it with you!"
Vila i frid...
Patrick Swayze
19520918 - 20090914
“It is the mind which creates the world around us...
~George Gissing~
Att vara en känslomänniska är på gott och ont. Jag har lika nära till skratt som till gråt och det har väl inte alltid varit till min fördel för ihop med känslorna kommer tankarna. Jag tänker, analyserar, spekulerar, filosoferar och funderar. Vissa gånger hjälper det, andra gånger blir allt bara värre, allra mest när tankarna involverar någon annan än mig själv.
Efter helgen som varit har känslorna legat extra nära ytan. Dansmara... Så mycket kärlek. Närhet. Värme. Lycka. Ömhet. Glädje. Men även sorg när det är över... Dessa tillställningar är för korta och för sällan men det är väl det som är charmen. Att Sveriges alla dansare sammanstrålar 4-5 gånger per år och bara njuter... Av varandra... Man myser 24 timmar om dygnet med nära och kära. Man låter sig svepas in i ett euforiskt tillstånd där man konstant är inlindad i ett rosa fluff skyddad mot allt ont och man ser bara det goda. Tyvärr fanns det en grått hölje över helgen... Ett beslut skulle fattas. Känslor skulle ses över. Hjärtat skulle ransaka sig själv. Inte ett lätt beslut när den man skulle känna efter inför lyste med sin frånvaro - först kroppsligt o sen psykist när väl kroppen var på plats.
Att känna efter är inte lätt. Vad ska man känna efter efter? Ska det inte bara kännas automatiskt? Ska inte allt bara falla på plats när man befinner sig i famnen igen... Den man suktat efter... Längtat efter... Drömt om... Hoppats på... Näe... Uppenbarligen inte. Inte när man blir behandlad som luft. När man lyfts upp till ett stadie av hopp och förväntan för att sen bara bli nersläppt, i ett röra av krossat glas och finkorningt salt. Det man sett fram emot fanns inte där, inte ens i närheten. Att få en "kärleksförklaring" som när den skulle "verkställas" kändes som nått han sagt för att jag inte skulle se åt något annat håll... Jag kanske har fel, men mina känslor ljuger sällan för mig. Jag var i ett smärre chocktillstånd under fredagkvällen - både för att danserna jag fick gick till världshistorien som dom bästa någonsin och för att den jag skulle fatta beslut gällande bara försvann.
Lördagen kom, tankarna malde och malde, dansen infann sig och med några av dom grymmaste killarna i Sverige som förde mig runt dansgolvet fick jag till stor del glömma det jag kommit till Övik för att göra. Så stog Han där... Vi pratade lite... Jag tänkte massa... Vi kände lite... Men så försvann han igen. Lika snabbt som han kom. Lämnandes mig med eliten av dansare men en hjärna till bredden fylld av förvåning, förvirring, förtvivlan, sorg, ilska... Känslorna byttes ut mot en annan varje minut, varje sekund. Ena stunden var man nära gråt för att det kändes så tomt i mitt hjärta, nästa var jag så arg för att han sagt det han sagt just före den här helgen... Nästan som för att förstöra för mig.
Inte blev jag klokare... Och inte känns det som sanningar kommit till ytan. Min kvinnliga intuition säger nått om helgen som jag inte vill, men förstår, accepterar, men stör mig på. Det kom något roligare i vägen. Det som sas i det där meddelandet var inte genomtänkt. Inte nånstans. O när det väl var dags att förvandla ord till handling fanns det inget där. Det måste ha varit lätt att säga "Får jag inget så ger jag inget" men vad ska jag ge när det inte finns någon där att ge något åt?? Lika lätt är det att säga "Jag är din om du tillåter det", men hur ska det bli så om du inte vill ge mig din tid? Inte ge mig en chans att känna efter. En stulen kyss kanske räknas i Din värld, men i min värld är det det lilla, när ingen ser, som räknas... Ett ögonkast... Ett leende... En hand mot en arm i passerande... Men inget. Inget!
När söndagen kom och smset dök upp där Du skrev att du nog inte skulle ha skrivit det du skrev före helgen så kändes det bara som att känslorna jag hade, det som min magkänsla sa, att något kom i vägen som var roligare än mig, det var inte en tanke, en oro, utan fakta. Det kändes inte längre som att det var ett "kanske" utan ett "så var det". Det gör inget. Jag är inte förvånad... Hur sorgligt det nu än känns att säga... Att du så sakta försökt dra dig ur det du sa för mindre än en vecka sen genom att nästan skylla på mig och det jag gör känns så fel. Jag har ingen skuld i det här, jag hade börjat gå vidare, jag var inte den som helt plötsligt målade upp en framtid ihop. Var det mitt steg vidare som satte griller i Ditt huvud? Jobbigt att inse att någon annan kanske var bättre än dig? Att jag kände nått för nån annan som toppade det som jag känt så länge för dig? Eller började fötterna kylas ner? Hade du lovat mer än du kunde hålla? Sagt mer än du kunde stå för? Varför annars använda orden "Vi kanske bara ska vara vänner eftersom vi är så bra på det..." Jag förstår inte... Bestäm DIG!!
Helgen är över... Tankarna maler... Men dom har fattat ett beslut... Det sista beslut jag någonsin trott mig om att fatta. Danserna var fantastiska, enastående, makalösa... Men sorgen obeskrivlig... Ni som stog vid min sida genom tankar, funderingar, frustration, irritation, sorg... TACK!! Tack för att ni fanns där när den som borde funnits där konstant lyste med sin frånvaro...
Fattar jag rätt beslut? Jo... Mitt hjärta säger det! Även huvudet... Och det är inte ofta dom två är överens... Magkänslan däremot har vissa förevändningar men den måste nog få stiga åt sidan nu. Det är dags att ta tjuren vid hornen och rida ut den här stormen en gång för alla...
“Thinking...
...is the greatest torture in the world for most people."
Kan inte annat än hålla med. Varför kan man inte bara veta svaret? Varför känns det som att mitt liv går i repris just nu? Var jag inte i exakt den här situationen för 2 år sedan?? Man är som en vågskål o står med en fantastisk kille i varje hand o vet inte vem man ska välja. I-landsproblem, ja visst, men det är Mitt o för mig är det verkligen ett problem, nu precis som då. Hur väljer man mellan två fantastiska ting? Hur kan man fatta ett sånt beslut? Då valde jag vad jag för stunden ansåg vara rätt men det blev oerhört fel. Visst var han Mr Right, men inte Mr Right Right, utan Mr Right Now. 
Vad lärde jag mig av det? Jag gick på den som hade mest drag som attraherade mig, den jag kände att jag var mest lik, den som jag kände att jag kunde prata mest med, den som gav mig mest även om han egentligen gav mig minst eftersom han från dag ett sa att han inte kunde ge mig vad jag ville ha för att i nästa stund vilja ge mig allt och lite till... Om jag valt annorlunda - hur hade mitt liv sett ut idag då? Och hur ska jag kunna fatta ett beslut idag? Killarna är utseendemässigt sett lika varandra. Mörka skönheter med diverse tatueringar. Det inre...? Oerhört fina killar. Snälla, omtänksamma, godhjärtade. Men båda har sina nackdelar... Och dom säger ju att när man träffar en potentiell partner så ska man se till deras nackdelar istället för fördelar o tänka efter om man kan leva med det mindre attraktiva. Fördelar är ju sällan nått som nöter o tär lixom... Men hur väljer man efter någons nackdelar?? Hur kan man säga att Du är en bättre person än Han. Deras liv har sett olika ut, dom har formats efter vad dom gjort och gått igenom och hur kan man säga att en person inte är "värdig en" pga något som den personen inte ens kan styra över? Vilken karusell ska man ta?? Den känslomässiga berg och dalbanan jag åkt upp o ner, fram o tillbaka på i 2,5 år, eller ska jag våga chansa på en ny karusell... Den som verkar kunna ge mig så mycket fjärilar i magen att jag tjuter av spänning och lycka men ändå inte gör så att jag kräks...
Det finns så många frågor!! Hur...? Varför...? På grund av...? Genom att...? Utan...? Med...? För att...? När...? Vad...? Om man kunde se in i framtiden o veta vad man ska välja...
Hur fattar man beslutet??
“Show me someone who doesn't dream about the future...
När man bara flyter med strömmen o tycker livet känns rätt bra, det är alltid Då som konstiga saker händer - oförutsedda, märkliga, egendomliga, förbluffande, mystiska saker... Läste nån gång att "Love moves in mysterious ways" och är inte det sant så säg! Här går man runt, faktiskt nöjd med situationen, livet, det runt omkring... O ner dimper den, som ett mail på Facebook, kärleksförklaringen jag drömt om så länge, när Han faktiskt insett att det är Mig han vill ha. Att han insett att Vi är dom som borde träffas. Vi! Jag o han. Han!! HAN!! McImpossible... Den som funnits där så länge, så länge, vi snackar ÅÅR... Och aldrig lämnat min sida... Eller mitt huvud... Eller mitt hjärta... Trots diverse partners o annat oknytt.
Jag hoppar av lycka... Eller gör jag det?? Näe... Jag står fastvuxen o kan inte med nån kraft ta ett steg i någon som helst riktning. Vad jag ska tycka, tänka, känna, önska, drömma, längta efter... Det jag ser är problemen. Inte som överkomliga hinder utan som gigantiska, ogenomträngliga murar. Han ser det inte så... Varför? Hur? Vad har förändrats? Har det bara varit jag som sett problemen istället för lösningarna hela tiden o han sett utvägarna? Hindrar jag mig själv från lycka? Åldersskillnaden finns fortfarande kvar. Avståndet mellan våra hemstäder likaså. Hans jobbsituation oxå. Min ovilja att lämna "mitt". Min rädsla för att någon annan ska ge upp "sitt" för mig.
Varför rädslan o osäkerheten? Hade det varit ett år eller två år sedan hade jag ropat ut min lycka från trädtopparna, velat att hela världen skulle veta. Men nu... Jag känner mig stum. Kan inte finna ord för hur jag känner. Jag som alltid kan sätta ord på allt. Det här är inte likt mig. Så många frågor som förblir obesvarade för att ett svar helt enkelt inte finns. Så mycket att vrida och vända. Så mycket att överväga. Eller...? Ska man kasta hjärtat, ta språnget ut i det okända o hoppas på det bästa? Igen... O riskera att slå sig fördärvad men samtidigt hindra sig själv från möjligheten att flyga... Han är ju trots allt nått av det finaste jag vet. Hans insida så väl som utsida... Men det var ju... Åsså... Och... Och... Och... :oS
Idag, ikväll, i natt är Jag en som drömmer om framtiden, men ändå inte vet var Jag är på väg...
"It's beauty that captures your attention...
Mina vänner är fantastiska...
Dom är snälla.
Dom är roliga.
Dom är underhållande.
Dom är ärliga (om jag vrider om armen o tvingar dom ;o)).
Dom är festliga.
Dom är söta.
Dom är speciella.
Dom är annorlunda.
Dom är hjälpsamma.
Dom är belevade.
Dom är mina modeikoner.
Dom är lojala.
Dom är självständiga.
Dom är rättfram.
Dom är goda lyssnare.
Dom är bra rådgivare.
Dom är starka.
Dom är omtänksamma.
Dom är smarta.
Dom tar ner mig på jorden.
Dom är charmiga.
Dom är...
Dom är mina vänner!! Deras dåliga sidor finns där, men deras bra sidor överväger alla dagar i veckan, och det är nog just därför dom är så värdefulla för mig. Fick påpekat att i min förra blogg om mina bitches, darlings, brudar, blindtarmar, Blåkullesambos... :P Ja, där var det en som fick framstå i så fin dager jämfört med dom andra. Så här, på begäran, får ni se mina vänners näst bästa sida - utsidan!! Förutom på en då som är lixom skyldig dom andra en bild som enbart visar hennes vackra insida... =D
Bikerbitch...
Babymamabitch...
Paintballbitch...
Boobiebitch...
Så... Det var skaran, så som dom skapades... For better or worse... Til death do us part!! :)
Ej att förglömma är ju den som är äldst i gården...
Världens bästaste o finaste, den som är grädden på moset. För efter 16 år så känner nog hon mig bäst av alla ändå... Hon har då stått ut mest o vi har varit med om mest ihop. Det väger tungt i vänskapsskålen då få vänner känner en så bra som just dom gamla.
Puss på er o Kaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!! Ni förgller min annars så... Ehm... Färglösa vardag!! :P Typ!! <3
"Sex without love is an empty experience...
~Woody Allen~
One night stands... Several nights stands... A whole lot of night stands...
Sex. Knulla. Älska. Kopluera. Ligg. Älskog. Könsakt. Gök. Skjut. Parningsakt. Nyp.
Kärt barn har många namn...
Att man kan ha sex utan känslor vet o förstår jag, men kan man ha BRA sex utan känslor? Jag menar RIKTIGT bra?? Sånt där sex som får en att tappa andan o flera dagar senare, mitt i matlagningen, under en promenad, i bilen, framför tvn, i sömnen, på jobbet, så blixtrar plötsligt bilder av det som hänt framför ögonen på en?
En hand mot ett lår.
Läppar mot ett bröst.
Tunga andetag mot ett öra.
En arm runt en hals.
Fingrar som smeker en kind.
En tunga som sakta söker sig fram längs len hud.
Värmen...
Känslan...
Ömheten...
Passionen...
Blickarna...
Den sensuella hårdheten som gör det lilla extra - naglar mot hud ~ hår som tas tag i, just på gränsen till att bli för mycket ~ tänder som hårt, men ömt, biter...
Två hämningslösa kroppar...
Två själar som ger sig hän...
Rädslan - som allt som oftast gnagt över att inte räcka till - finns inte helt plötsligt...
Jag vågar. Jag vill. Jag törs. Jag kan. Jag duger.
Är det möjligt att känna allt det utan några känslor - känslor av kärlek? Eller måste det finnas kärlek med i bilden för att det ska vara så där som det är på film - svetten lackar, levande ljusens lågor glimmar, ögon tindrar, läppar möts, kroppar som rörs rytmiskt i takt förenade till ett, romantiska och sensuella ljud - ett stön, en inandning av välbehag, en suck av tillfredsställelse...? Kan det vara äkta utan kärlek eller är det ett skådespel? Vad klassificeras som just det stereotypiska "Bra" sexet?? Är det förspelet? Är det själva akten? Kyssarna? Smekningarna? Penetreringen? Orgasmen? Myset efteråt? Vad är det som gör det såååå bra?? Vad är det som skiljer bra sex från RIKTIGT bra sex EGENTLIGEN?? Kan man verkligen jämföra sexakter? Kan man klassa en som bättre än någon annan? Ger inte varje tillfälle en något nytt att längta efter...? Mer av det man fått, mer av något man inte fick? Lär man inte känna sig själv bättre efter varje gång? Hur man själv kan göra för att få ut det mesta och det bästa av varje tillfälle som ges?
Vad är det som gör att man vill ha just den man vill ha när det "bara är sex"?
Attraktion?
Personlighet?
Utstrålning?
IQ?
Kemi?
Kropp?
Själ?
Utseende?
Passion?
Begär?
Lust?
Vad utgör själva attraktionen? Vilken är grunden? Jag brukar anse att jag vill ha mer än en vacker yta, men när det väl kommer till kritan så kanske jag inte vill det? Kan inte säga att Mr Mister är den jag skulle följt med hem i första hand, men nått finns där, något som jag inte för nått i världen kan sätta fingret på vad det är. Då var Israel, världens - i mina ögon - mest fysiskt kompletta man, både vackrare o smartare, men han nobbade jag för att jag vill ha mer än ett skal. Hur går det ihop? Att jag idag dras som en magnet till någon som jag, enligt alla matematiska ekvationer, inte skulle hamna med. Motståndskraften är obefintlig. Det skrämmer mig hur lite kontroll jag har över mig själv. Hur hamnade jag här, på den här snåriga stigen, när jag skulle följa den raka välanvända vägen? Är det kroppen, muskulös, manlig, hård...? Tatueringarna? Kyssarna som alltid lämnar en längtandes efter fler? Är det att han är så fel som gör det vi gör så rätt? Så bra? Men kärlek? Njaaaa... Det kan jag väl inte påstå... Men vad är det då? Varför den innerliga känslan som uppstår om det inte är mer? Kan man verkligen känna allt detta inom sig själv utan djupare känslor?
Vad är det som styr in en på dessa banor? Högre makter? Tur? Skicklighet? Tandtrollen? Vem önskar inte en sängkamrat som denna? Men hur blir just Han den personen som man utmålar han att vara? Kanske inbillar jag mig bara? Näe... Det var inte inbillning, det hände, tack gode Gud att det hände... Men hur bra det än är, kan det inte ändå bli bättre? Eller når man en gräns när det inte blir bättre?
Har Jag nått den gränsen nu?
"Can you run faster than 1200 feet per second?...
...In case you didn't know, that is the average speed of a 9 mm bullet fired from my gun."
Jag ÄLSKAR poliser!!! Det är nått av det ABSOLUT sexigaste som finns!! Dateade en ett ögonblick o än idag står jag fast vid att det var sååååå tråkigt att saker kom i vägen då han är en fantastisk kille!! Men, men... Saker blir inte alltid som planerat o han är lycklig i dagsläget med sin tjej så jag gläds å hans vägnar!! :) Men det var inte hans kärleksliv bloggen skulle handla om utan poliser... Jag är ju en sån som kan köra en extra sväng bara för att hamna I en poliskontroll... Fråga inte varför men det är nått med dom som gör att jag dras dit lixom... Men det är stunder i livet som man INTE vill se dom... Dagen efter... Det är ett exempel... O när man just varit till sin kompis o hämtat spriten som blev kvar på sista festen... För seriöst, hur förklarar man den här bilden??
Ser kanske inte såååå bra ut. Tack o lov klarade jag mig från att möta Farbror Blå. Eller näe, tack o lov my ass!! Jag ville träffa dom med Explorerflaskan öppnad o halvfull på passagerarsätet. För vem kan motstå en snygg man i uniform?? Inte då jag... :P För jag menar...
CUFF ME, WHY DON'T'CHA?!?!? ;)
“It's a troublesome world. All the people who're in it...
You ought to be thankful, a whole heaping lot,
for the places and people you're lucky you're not.”
~Dr. Seuss
Man ska vara glad för det man har sägs det... Men å andra sidan vill mycket ha mer. Jag vill ha mer. Av det mesta. Jag vill ha mer pengar, mer kärlek, mer muskler, bättre danskunskaper. Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha... Men nånstans är jag ändå nöjd med det lilla jag har. Jag har ett jobb jag gillar, underbara vänner som finns där för mig, fritid, två inneboende som accepterar min närvaro rätt skarpt, är hyffsat frisk, en bra familj som må hända är lite dysfunktionell, men vems är inte det...? Jag har en underbart, fantastisk lägenhet som jag äääääääälskar!! Min lägenhet gillade jag oerhört mycket tidigare... Men nu när den är i renoveringsstadiet o blir uppiffad från golv till tak inser jag hur oerhört mycket mer jag gillar den. Det är nog, utan tvekan, den bästa lägenheten jag någonsin bott i!!
"Man inser inte vad man har förän det är borta" var det någon klok som en gång sa. Jag är först att skriva under på att visst är det så, men ändå inte. Vissa saker inser man hur lite man saknar dom först när man rensar bort dom o sen inte tänker på dom en sekund till. Mitt gula golv är en sån sak... Tapeterna jag hade... HUGA!! Nu är lägenheten farligt nära färdigrenoverad, det är bara vardagsrummet kvar o det ska tapetserar o takmålas i början på nästa vecka. Medan några män varit här o stökat på har jag bott hos mor o far. Under tiden där insåg jag hur mycket jag älskar min lägenhet för nått så ända in i granskogen vad jag saknade MINA saker när jag var där. Min säng, min toalett, mitt kök, mitt liv, mitt, mitt, mitt, mitt!! Det är INTE roligt att bo hemma när man är 32. Inte nånstans!! Jag fattar inte hur folk kan fara hem o bo hos sina föräldrar under en helg "bara för att". Far o hälsa på, javisst, men efter en viss ålder ska man inte bo hemma. Inte ens för ett ögonblick. O njuter man av det ser jag inte det som en hälsogrej, hellre som ohälsa. Det är i människans natur - precis som i djurens - att man efter en tid i föräldrarnas omvårdnad ska lämna boet och starta sitt eget hem. Visst är det underbart att alternativet finns när det krisar o det är magnifikt att dom ställer upp, men bo där för nöjes skull...?? Näe... Hoppas att mina barn, den dagen jag får några, inser samma sak. Barn är barn men vuxna barn bor inte med sina föräldrar. Punkt slut, klart o betart!!
"It is hard to be brave,"
Fegisar. Jag ogillar fegisar. Alltså inte feg-fegisar som är rädd för höjder, dinosaurier gjorda i papier-maché, kackerlackor, talet 8 eller grävskopor... Jag menar fegisar som inte har något kurage, typ civilkurage fast sånt man har till vardags - vardagskurage!! Att säga "Ursäkta, men jag gav dig en femhundring men fick växel på en en 50-lapp tillbaka", eller "Du står på min tå!", eller "Det var jag som backade in i din bil!"... Listan går göra lång, oändligt lång!! Men det som gör mig RIKTIGT sur är människor som inte vågar säga "Du sa så här, då kände jag så här..." - särskilt när det är kollegor emellan o man går omkring o tror allt är fluffigt o bra medan chefen blir involverad i nått som är en skitsak - OM MAN HAR VARDAGSKURAGE!!!
Visst, jag går inte fram till främlingar på gatan o säger "Ursäkta men dom där skorna passar INTE till den tröjan" eller blurpar ut till en vän att "Oj, visst har du gått upp några kilon?" eller "Din nya kille är iiiiiiiiiiinte snygg!!", men när det gäller vanlig saker där grunden till att det blir som det blir är ett vanligt hederligt missförstånd, då kan man banne mig ta det med personen det berör o INTE dra in alla andra som inte ens har med saken att göra!! Oense blir man och kommunikationsfel uppstår, det är ju vardagsmat när det är den mänskliga faktorn man har att göra med, men att vara en så liten o ynklig människa att man inte vågar prata med personen... *suck* Jag blir såååå less!!
Vad gör man då?? Jag tjurar ihop, blir 4 år gammal o resonerar så att "Har DU problem med MIG får DU ta upp det med MIG!!". Varför ska JAG ta upp nått med DIG när det är DITT problem, nått DU kände o INTE jag?!? Vågar du inte stå upp för DIG själv är det DITT problem o INTE mitt!! Går DU runt o mår dåligt över nått så är det DITT ansvar att fixa det om DITT välbefinnande intresserar DIG, för ärligt, JAG är INTE ansvarig för hur DU mår!! Visst, säger jag att du är fet eller har en ful pojkvän är det MITT fel att du blir ledsen, därav mitt val att INTE säga sånna saker, OM du inte frågar vill säga!! Då kommer sanningen fram, dock inlindad i en stor fluffig hög med bomull för minsta möjliga skada. Men när vi haft ett vanligt samtal o du uppfattar nått jag säger som upprörande o jag inte ser/märker/förstår/uppfattar att du tolkade det så, jamen HUR ska JAG då vet att DU tog illa vid dig om DU inte säger nått till MIG?? Visst, jag kan välja att lyssna på det som sägs bakom ryggen på mig, alltså det DU säger till ANDRA om MIG, ELLER så avvaktar jag o resonerar så att vill du ha en lösning, då får du vända dig till den det berör istället för att snacka med alla andra o förvänta dig en ändring utan att gå till "roten av det onda". Funkar det för dig att kurera tandvärk genom att gipsa foten, go ahead, make my day!! Men kom F*N inte o klaga på mig sen när du måste dra ut tanden för den ruttnat bort pga DITT val att se mellan fingrarna på det verkliga problemet!!
Huruvida jag resonerar rätt eller fel i ärendet går ju vända på i många olika vinklar o se på från massa olika perspektiv, men när det kommer till kritan så sitter alltid - AAAAALLTIIIIID - en persons måbra eller intemåbra i den själv!! Man kan aldrig lägga sitt måbra i någon annans händer, det funkar bara inte så. Iaf inte i min värld... Eller Mia Törnbloms heller... Känns stabilt att ha henne på min sida. FFS - ta av dig offerkoftan o styr upp livet!! Den är ful, passa dåligt o klias!! Over and out!!
