~JustNelicious~

...you were someone else is to waste the person you are."

-Va fin du är idag!
-Va snyggt det blev när du klippte dig!
-Du är så snäll.
-Du betyder mycket för mig.
-Vilken härlig tröja du har!
-Jag blev glad av det du sa...
-Vilket fantastiskt leende du har.
-Va duktig du är!
-Du är en underbar person!
-Tack!

Varför är det så svårt att ta till sig av komplimanger och vänliga ord? Varför borstar man av sig det positiva som ges utan att kunna ta det till sig? Omger man sig med sånna vänner som säger sånt "bara för att"? Säger man sånt själv utan att mena det? Njae... Jag tror inte det. Jag hoppas då verkligen inte det! Jag vet då att Jag inte säger nått utan att mena det. Varför skulle jag? Kan jag inte stå för det jag säger är det bättre att vara tyst, särskilt när man säger sånt som, om sanningen kom fram, kunde såra någon. Tex en person som jag träffar nu och då har uppenbarligen färgat håret. Det går liksom inte att missa då färgen absolut inte klär henne! Okej, det kanske bara är jag som tycker det, men än större vikt lägger jag vid att INTE säga nått alls hellre än säga nått jag varken tycker eller kan stå för. Då framhäver jag hellre nått hos henne som jag ärligt gillar.



Varför har folk så dålig självkänsla? Dom som man tycker är fantastiska människor går runt och trycker ner sig själva helt utan anledning. Visst har vi alla sidor vi absolut kan förbättra, men vi har samtidigt så många bra sidor som vi hellre borde framhäva. Istället för att gå runt o utmärka våra dåliga sidor, tex min specialité, påpeka hur tjock jag ser ut jämt, så borde jag kanske istället lära mig framhäva det positiva som ses i och på mig. Mitt leende, mitt skratt, min vilja att hjälpa andra, min önskan att få folk att må bra på mesta möjliga sätt jag kan... Vi kan få en annan person att, även om den har svårt att ta det till sig, ändå glädjas åt en liten komplimang... Ett vänligt ord... Ett leende... Om vi bara anstränger oss i några sekunder... Det finns alltid nått positivt man kan säga till en person. Se på en människa du känner eller möter och jag kan garantera att du på ett ögonblick kan räkna upp iaf 3 bra saker om den personen, må det så vara att dom har fin färg på sin tröja eller att dom får vackra ögon när dom ler... Och varför inte säga det också? Varför inte ta tillfället i akt att glädja en annan människa? Jag medger att jag absolut kan, vill och ska bli duktigare på det, och tanken att jag vill bli bättre på det tycker jag är nått som gör mig till en bättre människa. För att citera min mor, "Gör det lilla du kan men gör det villigt och glatt...". :o)



Varför är det så svårt att tro att man är bra,
att känna att just jag är den jag helst vill va.
Nån annans kvalitéer är sånt man bara vet,
men uppskattning från andra tas emot med tveksamhet.
Tänk om vi bara kunde byta plats ett litet tag,
och genom andras ögon se oss själva för en dag.
Då skulle du få veta det du inte tror på nu;
Att det är helt fantastiskt att det finns någon som du!