~JustNelicious~

...but as empty experiences go, it's a pretty good one."
~Woody Allen~

One night stands... Several nights stands... A whole lot of night stands...
Sex. Knulla. Älska. Kopluera. Ligg. Älskog. Könsakt. Gök. Skjut. Parningsakt. Nyp.
Kärt barn har många namn...

Att man kan ha sex utan känslor vet o förstår jag, men kan man ha BRA sex utan känslor? Jag menar RIKTIGT bra?? Sånt där sex som får en att tappa andan o flera dagar senare, mitt i matlagningen, under en promenad, i bilen, framför tvn, i sömnen, på jobbet, så blixtrar plötsligt bilder av det som hänt framför ögonen på en?

En hand mot ett lår.
Läppar mot ett bröst.
Tunga andetag mot ett öra.
En arm runt en hals.
Fingrar som smeker en kind.
En tunga som sakta söker sig fram längs len hud.
Värmen...
Känslan...
Ömheten...
Passionen...
Blickarna...
Den sensuella hårdheten som gör det lilla extra - naglar mot hud ~ hår som tas tag i, just på gränsen till att bli för mycket ~ tänder som hårt, men ömt, biter...
Två hämningslösa kroppar...
Två själar som ger sig hän...
Rädslan - som allt som oftast gnagt över att inte räcka till - finns inte helt plötsligt...
Jag vågar. Jag vill. Jag törs. Jag kan. Jag duger.

Är det möjligt att känna allt det utan några känslor - känslor av kärlek? Eller måste det finnas kärlek med i bilden för att det ska vara så där som det är på film - svetten lackar, levande ljusens lågor glimmar, ögon tindrar, läppar möts, kroppar som rörs rytmiskt i takt förenade till ett, romantiska och sensuella ljud - ett stön, en inandning av välbehag, en suck av tillfredsställelse...? Kan det vara äkta utan kärlek eller är det ett skådespel? Vad klassificeras som just det stereotypiska "Bra" sexet?? Är det förspelet? Är det själva akten? Kyssarna? Smekningarna? Penetreringen? Orgasmen? Myset efteråt? Vad är det som gör det såååå bra?? Vad är det som skiljer bra sex från RIKTIGT bra sex EGENTLIGEN?? Kan man verkligen jämföra sexakter? Kan man klassa en som bättre än någon annan? Ger inte varje tillfälle en något nytt att längta efter...? Mer av det man fått, mer av något man inte fick? Lär man inte känna sig själv bättre efter varje gång? Hur man själv kan göra för att få ut det mesta och det bästa av varje tillfälle som ges?



Vad är det som gör att man vill ha just den man vill ha när det "bara är sex"?
Attraktion?
Personlighet?
Utstrålning?
IQ?
Kemi?
Kropp?
Själ?
Utseende?
Passion?
Begär?
Lust? 
Vad utgör själva attraktionen? Vilken är grunden? Jag brukar anse att jag vill ha mer än en vacker yta, men när det väl kommer till kritan så  kanske jag inte vill det? Kan inte säga att Mr Mister är den jag skulle följt med hem i första hand, men nått finns där, något som jag inte för nått i världen kan sätta fingret på vad det är. Då var Israel, världens - i mina ögon - mest fysiskt kompletta man, både vackrare o smartare, men han nobbade jag för att jag vill ha mer än ett skal. Hur går det ihop? Att jag idag dras som en magnet till någon som jag, enligt alla matematiska ekvationer, inte skulle hamna med. Motståndskraften är obefintlig. Det skrämmer mig hur lite kontroll jag har över mig själv. Hur hamnade jag här, på den här snåriga stigen, när jag skulle följa den raka välanvända vägen? Är det kroppen, muskulös, manlig, hård...? Tatueringarna? Kyssarna som alltid lämnar en längtandes efter fler? Är det att han är så fel som gör det vi gör så rätt? Så bra? Men kärlek? Njaaaa... Det kan jag väl inte påstå... Men vad är det då? Varför den innerliga känslan som uppstår om det inte är mer? Kan man verkligen känna allt detta inom sig själv utan djupare känslor?



Vad är det som styr in en på dessa banor? Högre makter? Tur? Skicklighet? Tandtrollen? Vem önskar inte en sängkamrat som denna? Men hur blir just Han den personen som man utmålar han att vara? Kanske inbillar jag mig bara? Näe... Det var inte inbillning, det hände, tack gode Gud att det hände... Men hur bra det än är, kan det inte ändå bli bättre? Eller når man en gräns när det inte blir bättre?

Har Jag nått den gränsen nu?