~JustNelicious~

...and even though we stand side by side in the same meadow, my eyes will never see what beheld by yours, my heart will never stir to the emotions with which yours is touched."
~George Gissing~



Att vara en känslomänniska är på gott och ont. Jag har lika nära till skratt som till gråt och det har väl inte alltid varit till min fördel för ihop med känslorna kommer tankarna. Jag tänker, analyserar, spekulerar, filosoferar och funderar. Vissa gånger hjälper det, andra gånger blir allt bara värre, allra mest när tankarna involverar någon annan än mig själv.

Efter helgen som varit har känslorna legat extra nära ytan. Dansmara... Så mycket kärlek. Närhet. Värme. Lycka. Ömhet. Glädje. Men även sorg när det är över... Dessa tillställningar är för korta och för sällan men det är väl det som är charmen. Att Sveriges alla dansare sammanstrålar 4-5 gånger per år och bara njuter... Av varandra... Man myser 24 timmar om dygnet med nära och kära. Man låter sig svepas in i ett euforiskt tillstånd där man konstant är inlindad i ett rosa fluff skyddad mot allt ont och man ser bara det goda. Tyvärr fanns det en grått hölje över helgen... Ett beslut skulle fattas. Känslor skulle ses över. Hjärtat skulle ransaka sig själv. Inte ett lätt beslut när den man skulle känna efter inför lyste med sin frånvaro - först kroppsligt o sen psykist när väl kroppen var på plats.



Att känna efter är inte lätt. Vad ska man känna efter efter? Ska det inte bara kännas automatiskt? Ska inte allt bara falla på plats när man befinner sig i famnen igen... Den man suktat efter... Längtat efter... Drömt om... Hoppats på... Näe... Uppenbarligen inte. Inte när man blir behandlad som luft. När man lyfts upp till ett stadie av hopp och förväntan för att sen bara bli nersläppt, i ett röra av krossat glas och finkorningt salt. Det man sett fram emot fanns inte där, inte ens i närheten. Att få en "kärleksförklaring" som när den skulle "verkställas" kändes som nått han sagt för att jag inte skulle se åt något annat håll... Jag kanske har fel, men mina känslor ljuger sällan för mig. Jag var i ett smärre chocktillstånd under fredagkvällen - både för att danserna jag fick gick till världshistorien som dom bästa någonsin och för att den jag skulle fatta beslut gällande bara försvann.



Lördagen kom, tankarna malde och malde, dansen infann sig och med några av dom grymmaste killarna i Sverige som förde mig runt dansgolvet fick jag till stor del glömma det jag kommit till Övik för att göra. Så stog Han där... Vi pratade lite... Jag tänkte massa... Vi kände lite... Men så försvann han igen. Lika snabbt som han kom. Lämnandes mig med eliten av dansare men en hjärna till bredden fylld av förvåning, förvirring, förtvivlan, sorg, ilska... Känslorna byttes ut mot en annan varje minut, varje sekund. Ena stunden var man nära gråt för att det kändes så tomt i mitt hjärta, nästa var jag så arg för att han sagt det han sagt just före den här helgen... Nästan som för att förstöra för mig.

Inte blev jag klokare... Och inte känns det som sanningar kommit till ytan. Min kvinnliga intuition säger nått om helgen som jag inte vill, men förstår, accepterar, men stör mig på. Det kom något roligare i vägen. Det som sas i det där meddelandet var inte genomtänkt. Inte nånstans. O när det väl var dags att förvandla ord till handling fanns det inget där. Det måste ha varit lätt att säga "Får jag inget så ger jag inget" men vad ska jag ge när det inte finns någon där att ge något åt?? Lika lätt är det att säga "Jag är din om du tillåter det", men hur ska det bli så om du inte vill ge mig din tid? Inte ge mig en chans att känna efter. En stulen kyss kanske räknas i Din värld, men i min värld är det det lilla, när ingen ser, som räknas... Ett ögonkast... Ett leende... En hand mot en arm i passerande... Men inget. Inget!



När söndagen kom och smset dök upp där Du skrev att du nog inte skulle ha skrivit det du skrev före helgen så kändes det bara som att känslorna jag hade, det som min magkänsla sa, att något kom i vägen som var roligare än mig, det var inte en tanke, en oro, utan fakta. Det kändes inte längre som att det var ett "kanske" utan ett "så var det". Det gör inget. Jag är inte förvånad... Hur sorgligt det nu än känns att säga... Att du så sakta försökt dra dig ur det du sa för mindre än en vecka sen genom att nästan skylla på mig och det jag gör känns så fel. Jag har ingen skuld i det här, jag hade börjat gå vidare, jag var inte den som helt plötsligt målade upp en framtid ihop. Var det mitt steg vidare som satte griller i Ditt huvud? Jobbigt att inse att någon annan kanske var bättre än dig? Att jag kände nått för nån annan som toppade det som jag känt så länge för dig? Eller började fötterna kylas ner? Hade du lovat mer än du kunde hålla? Sagt mer än du kunde stå för? Varför annars använda orden "Vi kanske bara ska vara vänner eftersom vi är så bra på det..." Jag förstår inte... Bestäm DIG!!

Helgen är över... Tankarna maler... Men dom har fattat ett beslut... Det sista beslut jag någonsin trott mig om att fatta. Danserna var fantastiska, enastående, makalösa... Men sorgen obeskrivlig... Ni som stog vid min sida genom tankar, funderingar, frustration, irritation, sorg... TACK!! Tack för att ni fanns där när den som borde funnits där konstant lyste med sin frånvaro...



Fattar jag rätt beslut? Jo... Mitt hjärta säger det! Även huvudet... Och det är inte ofta dom två är överens... Magkänslan däremot har vissa förevändningar men den måste nog få stiga åt sidan nu. Det är dags att ta tjuren vid hornen och rida ut den här stormen en gång för alla...