“It's a troublesome world. All the people who're in it...
You ought to be thankful, a whole heaping lot,
for the places and people you're lucky you're not.”
~Dr. Seuss
Man ska vara glad för det man har sägs det... Men å andra sidan vill mycket ha mer. Jag vill ha mer. Av det mesta. Jag vill ha mer pengar, mer kärlek, mer muskler, bättre danskunskaper. Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha... Men nånstans är jag ändå nöjd med det lilla jag har. Jag har ett jobb jag gillar, underbara vänner som finns där för mig, fritid, två inneboende som accepterar min närvaro rätt skarpt, är hyffsat frisk, en bra familj som må hända är lite dysfunktionell, men vems är inte det...? Jag har en underbart, fantastisk lägenhet som jag äääääääälskar!! Min lägenhet gillade jag oerhört mycket tidigare... Men nu när den är i renoveringsstadiet o blir uppiffad från golv till tak inser jag hur oerhört mycket mer jag gillar den. Det är nog, utan tvekan, den bästa lägenheten jag någonsin bott i!!
"Man inser inte vad man har förän det är borta" var det någon klok som en gång sa. Jag är först att skriva under på att visst är det så, men ändå inte. Vissa saker inser man hur lite man saknar dom först när man rensar bort dom o sen inte tänker på dom en sekund till. Mitt gula golv är en sån sak... Tapeterna jag hade... HUGA!! Nu är lägenheten farligt nära färdigrenoverad, det är bara vardagsrummet kvar o det ska tapetserar o takmålas i början på nästa vecka. Medan några män varit här o stökat på har jag bott hos mor o far. Under tiden där insåg jag hur mycket jag älskar min lägenhet för nått så ända in i granskogen vad jag saknade MINA saker när jag var där. Min säng, min toalett, mitt kök, mitt liv, mitt, mitt, mitt, mitt!! Det är INTE roligt att bo hemma när man är 32. Inte nånstans!! Jag fattar inte hur folk kan fara hem o bo hos sina föräldrar under en helg "bara för att". Far o hälsa på, javisst, men efter en viss ålder ska man inte bo hemma. Inte ens för ett ögonblick. O njuter man av det ser jag inte det som en hälsogrej, hellre som ohälsa. Det är i människans natur - precis som i djurens - att man efter en tid i föräldrarnas omvårdnad ska lämna boet och starta sitt eget hem. Visst är det underbart att alternativet finns när det krisar o det är magnifikt att dom ställer upp, men bo där för nöjes skull...?? Näe... Hoppas att mina barn, den dagen jag får några, inser samma sak. Barn är barn men vuxna barn bor inte med sina föräldrar. Punkt slut, klart o betart!!
Man ska vara glad för det man har, så klart! Tacksam och nöjd... men det är också viktigt att ha drömmar, och vilja ha mer. Det ena utesluter inte det andra...
Jag älskar också det som är mitt... hur mycket som helst... och jag är varje dag tacksam för detta.
Och är man 32 så ska man inte bo hemma, men man kan väl hälsa på tycker jag. Det beror lite på vilket förhållande man har till sina föräldrar. Man måste gå över lite från förälder-barnrollerna, och bli lite mer som vuxen-vuxen. Men det är inte alltid så himla lätt!! Men min erfarenhet är att det fungerar bättre när både barn och föräldrar lämnar sina "gamla" roller lite och försöker få till en vuxenrelation istället...
Absolut! Drömmar är A & O o nått som håller uppe lågan. Sikta på stjärnorna så landar du bland trädtopparna... :) Just nu drömmer jag bara om en ny matta i badrummet, men det får jag inte så jag antar att jag får överleva... :P
Har oerhört svårt att se hur man behåller en vuxenroll när man är med sina föräldrar. Jag är alltid "Snuttis" när jag kommer hem fastän jag slitit häcken av mig för att vara självständig sen jag var 2 år gammal. Har lyckats rätt bra vill jag säga, men jag är och förblir alltid mina föräldrars barn, det kommer man aldrig i från. O när man far hem så lagas det mat, det pysslas om o donas... Man är ett barn. Alltid. Vare sig man vill eller inte. Förstår om man bor 15 mil ifrån varann att det underlättar med en övernattning... Men näe... Kommer aldrig att vara förstående för de som bor hemma stup i kvarten. Det känns lite som att man inte vill släppa greppet själv o för att utvecklas till fullo och bli en helt egen individ tror jag man måste det.
