"It is hard to be brave,"
...said Piglet, sniffling slightly, "when you're only a Very Small Animal."
Fegisar. Jag ogillar fegisar. Alltså inte feg-fegisar som är rädd för höjder, dinosaurier gjorda i papier-maché, kackerlackor, talet 8 eller grävskopor... Jag menar fegisar som inte har något kurage, typ civilkurage fast sånt man har till vardags - vardagskurage!! Att säga "Ursäkta, men jag gav dig en femhundring men fick växel på en en 50-lapp tillbaka", eller "Du står på min tå!", eller "Det var jag som backade in i din bil!"... Listan går göra lång, oändligt lång!! Men det som gör mig RIKTIGT sur är människor som inte vågar säga "Du sa så här, då kände jag så här..." - särskilt när det är kollegor emellan o man går omkring o tror allt är fluffigt o bra medan chefen blir involverad i nått som är en skitsak - OM MAN HAR VARDAGSKURAGE!!!
Visst, jag går inte fram till främlingar på gatan o säger "Ursäkta men dom där skorna passar INTE till den tröjan" eller blurpar ut till en vän att "Oj, visst har du gått upp några kilon?" eller "Din nya kille är iiiiiiiiiiinte snygg!!", men när det gäller vanlig saker där grunden till att det blir som det blir är ett vanligt hederligt missförstånd, då kan man banne mig ta det med personen det berör o INTE dra in alla andra som inte ens har med saken att göra!! Oense blir man och kommunikationsfel uppstår, det är ju vardagsmat när det är den mänskliga faktorn man har att göra med, men att vara en så liten o ynklig människa att man inte vågar prata med personen... *suck* Jag blir såååå less!!
Vad gör man då?? Jag tjurar ihop, blir 4 år gammal o resonerar så att "Har DU problem med MIG får DU ta upp det med MIG!!". Varför ska JAG ta upp nått med DIG när det är DITT problem, nått DU kände o INTE jag?!? Vågar du inte stå upp för DIG själv är det DITT problem o INTE mitt!! Går DU runt o mår dåligt över nått så är det DITT ansvar att fixa det om DITT välbefinnande intresserar DIG, för ärligt, JAG är INTE ansvarig för hur DU mår!! Visst, säger jag att du är fet eller har en ful pojkvän är det MITT fel att du blir ledsen, därav mitt val att INTE säga sånna saker, OM du inte frågar vill säga!! Då kommer sanningen fram, dock inlindad i en stor fluffig hög med bomull för minsta möjliga skada. Men när vi haft ett vanligt samtal o du uppfattar nått jag säger som upprörande o jag inte ser/märker/förstår/uppfattar att du tolkade det så, jamen HUR ska JAG då vet att DU tog illa vid dig om DU inte säger nått till MIG?? Visst, jag kan välja att lyssna på det som sägs bakom ryggen på mig, alltså det DU säger till ANDRA om MIG, ELLER så avvaktar jag o resonerar så att vill du ha en lösning, då får du vända dig till den det berör istället för att snacka med alla andra o förvänta dig en ändring utan att gå till "roten av det onda". Funkar det för dig att kurera tandvärk genom att gipsa foten, go ahead, make my day!! Men kom F*N inte o klaga på mig sen när du måste dra ut tanden för den ruttnat bort pga DITT val att se mellan fingrarna på det verkliga problemet!!
Huruvida jag resonerar rätt eller fel i ärendet går ju vända på i många olika vinklar o se på från massa olika perspektiv, men när det kommer till kritan så sitter alltid - AAAAALLTIIIIID - en persons måbra eller intemåbra i den själv!! Man kan aldrig lägga sitt måbra i någon annans händer, det funkar bara inte så. Iaf inte i min värld... Eller Mia Törnbloms heller... Känns stabilt att ha henne på min sida. FFS - ta av dig offerkoftan o styr upp livet!! Den är ful, passa dåligt o klias!! Over and out!!
Fegisar. Jag ogillar fegisar. Alltså inte feg-fegisar som är rädd för höjder, dinosaurier gjorda i papier-maché, kackerlackor, talet 8 eller grävskopor... Jag menar fegisar som inte har något kurage, typ civilkurage fast sånt man har till vardags - vardagskurage!! Att säga "Ursäkta, men jag gav dig en femhundring men fick växel på en en 50-lapp tillbaka", eller "Du står på min tå!", eller "Det var jag som backade in i din bil!"... Listan går göra lång, oändligt lång!! Men det som gör mig RIKTIGT sur är människor som inte vågar säga "Du sa så här, då kände jag så här..." - särskilt när det är kollegor emellan o man går omkring o tror allt är fluffigt o bra medan chefen blir involverad i nått som är en skitsak - OM MAN HAR VARDAGSKURAGE!!!
Visst, jag går inte fram till främlingar på gatan o säger "Ursäkta men dom där skorna passar INTE till den tröjan" eller blurpar ut till en vän att "Oj, visst har du gått upp några kilon?" eller "Din nya kille är iiiiiiiiiiinte snygg!!", men när det gäller vanlig saker där grunden till att det blir som det blir är ett vanligt hederligt missförstånd, då kan man banne mig ta det med personen det berör o INTE dra in alla andra som inte ens har med saken att göra!! Oense blir man och kommunikationsfel uppstår, det är ju vardagsmat när det är den mänskliga faktorn man har att göra med, men att vara en så liten o ynklig människa att man inte vågar prata med personen... *suck* Jag blir såååå less!!
Vad gör man då?? Jag tjurar ihop, blir 4 år gammal o resonerar så att "Har DU problem med MIG får DU ta upp det med MIG!!". Varför ska JAG ta upp nått med DIG när det är DITT problem, nått DU kände o INTE jag?!? Vågar du inte stå upp för DIG själv är det DITT problem o INTE mitt!! Går DU runt o mår dåligt över nått så är det DITT ansvar att fixa det om DITT välbefinnande intresserar DIG, för ärligt, JAG är INTE ansvarig för hur DU mår!! Visst, säger jag att du är fet eller har en ful pojkvän är det MITT fel att du blir ledsen, därav mitt val att INTE säga sånna saker, OM du inte frågar vill säga!! Då kommer sanningen fram, dock inlindad i en stor fluffig hög med bomull för minsta möjliga skada. Men när vi haft ett vanligt samtal o du uppfattar nått jag säger som upprörande o jag inte ser/märker/förstår/uppfattar att du tolkade det så, jamen HUR ska JAG då vet att DU tog illa vid dig om DU inte säger nått till MIG?? Visst, jag kan välja att lyssna på det som sägs bakom ryggen på mig, alltså det DU säger till ANDRA om MIG, ELLER så avvaktar jag o resonerar så att vill du ha en lösning, då får du vända dig till den det berör istället för att snacka med alla andra o förvänta dig en ändring utan att gå till "roten av det onda". Funkar det för dig att kurera tandvärk genom att gipsa foten, go ahead, make my day!! Men kom F*N inte o klaga på mig sen när du måste dra ut tanden för den ruttnat bort pga DITT val att se mellan fingrarna på det verkliga problemet!!
Huruvida jag resonerar rätt eller fel i ärendet går ju vända på i många olika vinklar o se på från massa olika perspektiv, men när det kommer till kritan så sitter alltid - AAAAALLTIIIIID - en persons måbra eller intemåbra i den själv!! Man kan aldrig lägga sitt måbra i någon annans händer, det funkar bara inte så. Iaf inte i min värld... Eller Mia Törnbloms heller... Känns stabilt att ha henne på min sida. FFS - ta av dig offerkoftan o styr upp livet!! Den är ful, passa dåligt o klias!! Over and out!!
Kommentarer
Postat av: Jenny
Ja det handlar ju att man själv sätter gränser! Och den kan vara olika för olika personer... å det kan vara svårt att veta vara allas gränser går.. Gäller ju då att man berättar för varann var gränsen går, för att minska på konflikter och omående...
Postat av: Anneliecious
Exakt. Jag är kanske ensam om att inte besitta tankeläsarkunskaper, men iom denna blogg så är det i alla fall offentligt!! :)
Trackback
