“Show me someone who doesn't dream about the future...
När man bara flyter med strömmen o tycker livet känns rätt bra, det är alltid Då som konstiga saker händer - oförutsedda, märkliga, egendomliga, förbluffande, mystiska saker... Läste nån gång att "Love moves in mysterious ways" och är inte det sant så säg! Här går man runt, faktiskt nöjd med situationen, livet, det runt omkring... O ner dimper den, som ett mail på Facebook, kärleksförklaringen jag drömt om så länge, när Han faktiskt insett att det är Mig han vill ha. Att han insett att Vi är dom som borde träffas. Vi! Jag o han. Han!! HAN!! McImpossible... Den som funnits där så länge, så länge, vi snackar ÅÅR... Och aldrig lämnat min sida... Eller mitt huvud... Eller mitt hjärta... Trots diverse partners o annat oknytt.
Jag hoppar av lycka... Eller gör jag det?? Näe... Jag står fastvuxen o kan inte med nån kraft ta ett steg i någon som helst riktning. Vad jag ska tycka, tänka, känna, önska, drömma, längta efter... Det jag ser är problemen. Inte som överkomliga hinder utan som gigantiska, ogenomträngliga murar. Han ser det inte så... Varför? Hur? Vad har förändrats? Har det bara varit jag som sett problemen istället för lösningarna hela tiden o han sett utvägarna? Hindrar jag mig själv från lycka? Åldersskillnaden finns fortfarande kvar. Avståndet mellan våra hemstäder likaså. Hans jobbsituation oxå. Min ovilja att lämna "mitt". Min rädsla för att någon annan ska ge upp "sitt" för mig.
Varför rädslan o osäkerheten? Hade det varit ett år eller två år sedan hade jag ropat ut min lycka från trädtopparna, velat att hela världen skulle veta. Men nu... Jag känner mig stum. Kan inte finna ord för hur jag känner. Jag som alltid kan sätta ord på allt. Det här är inte likt mig. Så många frågor som förblir obesvarade för att ett svar helt enkelt inte finns. Så mycket att vrida och vända. Så mycket att överväga. Eller...? Ska man kasta hjärtat, ta språnget ut i det okända o hoppas på det bästa? Igen... O riskera att slå sig fördärvad men samtidigt hindra sig själv från möjligheten att flyga... Han är ju trots allt nått av det finaste jag vet. Hans insida så väl som utsida... Men det var ju... Åsså... Och... Och... Och... :oS
Idag, ikväll, i natt är Jag en som drömmer om framtiden, men ändå inte vet var Jag är på väg...
Ja .. Jag tror FAN de !!!
Du e en SJUKT djup människa ..;)
I know... Det kanske inte ser ut så på ytan, men jag har en hjärna trots allt... :o*
Ge dig iväg!! Våga mer än du törs!! Spring!! Hoppa!!! Vill du bli en bitter gammal kärring som ångrar att du inte var lite crazy den där gången?!
Hmm, inte för att du aldrig är crazy, men gör du det inte får du aldrig veta!!!
:*
Hahahah!! Tack Maria... Du vet vem det berör. Du känner till historien... Och jag vet inte om jag kommer att bli en sur gammal kärring men det är mkt som väger in... Igen... Läs den nya bloggen så ser du varför. Bajs! Bajs! Bajs!!
Kram o ses i helgen!!! <3
Man kan hoppa med säkerhetslina också...
och ja, grubbla inte så mycket. Analyserna gärna, men inte för mycket. Du kan ändå inte se tillräckligt klart, för det måste man ha perspektiv, och det är svårt att ha när allt är dig så nära.
Synd man är född som tänkare o överanalyserare... Måste bromsa mig själv för jag övertänker, men det är lättare sagt än gjort. :S
