"Promise me...

...you'll wait for me..."

Jag minns när jag var typ 10-15 år gammal o hur jag ÄLSKADE att spela in låtar från radion o göra mixade band. Visst höll det i sig även lite längre upp i åldern när "Annelie - The Broken Hearted Collection" kom ut, men inte lika intensivt. Av någon anledning så varvade man hästarna med att göra blandband... Kanske beror det på att man var en känslomänniska redan då o det fanns ju huuuuur många söta killar som helst att deppa ihop över o bli jättekär i så tonårstiden var väl hyffsat normal med hjärtesorg o sånt där. Det är så fantastiskt kul när man idag råkar ramla över en låt från Back in the days när man bar hjärtat öppet och ytligt, för vem som helst att härja med, o man kan få återuppleva känslan från då i nutid. Man minns smärtan, hur oerhört ont det gjorde när Han valde Henne o inte Mig. Eller när man fått Han o det inte alls var så fluffigt som man trott så man gjorde slut efter ungefär 14 timmar o satt sen hemma o deppade i 2 månader för att man ju så klart gjort fel att dumpa Han för Han var ju bara sååååååå häftig!! :o) Ehm... Ja, nu visar det sig ju att vissa saker hänger med även högre upp i ålder än vad blandbanden gjorde, men när jag häromdan satt o lyssnade på Spotify o försökte tota ihop en "Love-mix" a la "Annelie - The Broken Hearted Collection" så ramlade jag över den här...

http://www.youtube.com/watch?v=QCL5xfNUujE



Oh!! My!! God!! Det är så hjärtat brister bara lite extra för att låten är så fantastiskt bra!! :) Bara introt med pianot... Rösten... Texten... Vemodet... Sorgen... 

"You light up another cigarette
And I poor the wine
It's four o'clock in the morning
And it's starting to get light
Now I'm right where I wanna be
Losing track of time
But I wish that it was still last night
You look like you're in another world 
But I can read your mind
How can you be so far away
Lying by my side
When I go away I'll miss you
And I will be thinking of you
Every night and day just...

Promise me you'll wait for me
'cos I'll be saving all my love for you
And I will be home soon
Promise me you'll wait for me
I need to know you feel the same way too
And I'll be home, I'll be home soon..."

Det är så underbart... Trots vemodet... Så där att man nästan kan förstå hur folk kan hänga upp sig själva i krokar för att smärtan helar och renar, typ... Men sen finns det låtar som får mig att börja gråta VARENDA gång jag hör dom. Inte på grund av sorg eller ledsamhet, utan bara för att dom är så genomtänkta och så genuina och ärliga. Skrivda på ett sätt som är så "spot on" att man inte kan hälpa att känna med artisten som fått ner sina tankar och känslor på ett så gripande och obeskrivligt sätt. Bob Carlisle är en av dom... Visst... Lite pojkrelaterade minnen finns det även till den här låten, men dom kom EFTER jag fallit pladask och förälskat mig så innerligt i sången...



"She'll change her name today.
She'll make a promise and I'll give her away.
Standing in the bride-room just staring at her.
She asked me what I'm thinking and I said "I'm not
sure-I just feel like I'm losing my baby girl."
She leaned over...gave me butterfly kisses with her mama there,
Sticking little white flowers all up in her hair
"Walk my down the aisle, Daddy-it's just about time."
"Does my wedding gown look pretty, Daddy? Daddy, don't cry!"
Oh, with all that I've done wrong I must have
done something right.
To deserve your love every morning and butterfly
kisses-I couldn't ask God for more, man this is what love is.
I know I gotta let her go, but I'll always remember
every hug in the morning and butterfly kisses."


Kanske beror det på att jag är "Pappas flicka" men den där sista versen... Jisses Amalia!! Jag har väl hört låten typ 1000 gånger men ändå, varje gång, så när det kommer till den där delen när hon ska byta sitt namn idag... Tårarna bara sprutar!! Den dagen jag gifter mig ska den spelas som Far & Dotter-dans... Få se om jag lyckas hålla tillbaka tårarna då!! Nu ska jag torka tårarna o krypa i säng... Lite knäckt efter helgens danskurs men en FANTASTISK middag hos en underbar person gjorde att man hittade livsgnistan igen... :P Tack!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback