"The torture of a bad conscience...
...is the hell of a living soul."
~ John Calvin ~
Förlåt... Förlåt... Förlåt... Mina ord räcker inte till och mitt samvete gnager, gnager, gnager... Du säger att du mår bra... Men jag vet att jag sårade dig. Sårade dig så mycket... Och inget kan ändra det... Förlåt... Förlåt... Förlåt...
"There are as many nights as days...
...and the one is just as long as the other in the year's course. Even a happy life cannot be without a measure of darkness, and the word 'happy' would lose its meaning if it were not balanced by sadness."
~Carl Jung~
Jag hade en dålig kväll igår. Allt sköljde över mig. Det jag trott mig varit på god väg att gå vidare ifrån kom ikapp och styrkan jag trott mig byggt upp rasade som ett korthus. Allt för att en vän ställde en fråga. Och allt jag såg framför mig var en sak... En bild som av någon anledning etsat sig fast i mitt huvud. En vacker bild, men inte märkvärdig... Egentligen. Men en bild jag inte kan släppa. Den är så obetydlig men betyder världen för mig.
Idag kände jag att jag måste ta tag i allt. Att fly från han har inte löst något hittills. Att hålla mig borta o att se till att han hållit sig på rejält avstånd har inte gjort ett skit. Och det är mitt fel att det är som det är. Eller fel o fel... Man kan tyvärr inte styra över känslor så jag kan inte riktigt ta på mig ansvaret till 100% men det är mitt jobb att gå vidare. Och glasklart är det att avhållsamhet inte har gjort några underverk för mitt förstånd eller hjärta. Så idag bar det av dit... Till han... Och vilken känsla när jag väl var där. Som att komma hem. Så skönt att se han. Att ha han Där. Att se han le. Att höra han prata. Att direkt vaggas in i den behagliga känslan bara han får mig att känna. Att man kan känna sig så bekväm i blotta närvaron av en annan person. Vad han kände? Ingen aning... Visst - jag är den som sitter med känslorna, och att känna att dom inte förändrats för 5 öre sög! Lika stormande förälskad... I han som inte alls är det... 
Nåja... Det är bara att bita ihop, gå vidare o försöka reda ut allt i ensamhet. Saknar han som vän nått oerhört så jag hoppas att jag kan landa i allt o att jag kan se på han som "bara" en kompis snarast. Finns det nått sätt att skynda på känslor? Let me know...
“Many people have played themselves to death...
Many people have eaten and drunk themselves to death. Nobody ever thought himself to death.”
~ Gilbert Highet ~
Men jag tror jag är på snudden att vara den första. Jag tänker så det knakar. Hela tiden. Heeeeela tiiiiiideeeeeen!! Logiskt sett borde jag resonera "Shit happens! Get over it!" men näe... Förnuftigt sett borde jag tänka "Jag har det jag behöver o mer därtill!", men inte det heller... För jag vet inte om jag önskar för mycket eller tänker på konstiga saker. Jag vet bara att sist jag sov ordentligt en natt, det var länge sen!! Sist jag somnade med ett huvud tömt på tankar o enbart fyllt av frid, det var inte igår. Sist det gick en dag utan att jag kände "Fy fan, nu går jag i kloster!"... Har jag någonsin tänkt så? :o. Att bara slippa bry sig. Om vad folk anser. Om vad jag tycker. Om känslor - mina och andras. Och problem. Situationer. Nötningar i vardan. Små saker som tär och tär och tär och gnager i mig. Saker som jag inte kan styra och skulle må bäst av att bara släppa, men inte är kapabel till. Skulle behöva en semester... Men först måste jag söka en massa tjänster för att mitt vik tar slut. Tjänster jag inte vill ha. Iaf inte dom som är lediga. Kan dom inte bara pytsa ut mig på ett boende nånstans så jag slipper bry mig ett litet tag till.
Så jag kan landa.
Hamna rätt.
Hitta lugnet igen.
Hitta mig själv.
Vet inte var jag tappade mig längs vägen, men borta är jag. 
You were mine...
Somewhere in time
I'll look for you first
In my next life
~Pink~
Det är märkligt hur en del personer etsar sig fast i ens bakhuvud. Långt där bak... Så dyker dom upp. När man minst anar det. Så är dom bara där. Och man minns. Minns det som var. En sån person som aldrig gjort en illa. Aldrig fått en att må dåligt. Aldrig kunnat göra något för att man ska se på den med andra ögon än de som beundrar. De som imponeras. De som ser personens storhet. Godhet. Värme. Omtänksamhet. Kärlek. Man minns hur genuin personen var. Varje gång den kom tillbaka till ens liv. För kommit o gått har den. Att det varit nu och då man sett till den har jag inte reflekterat över. Vissa människor har man i livet vid vissa situationer. Tillfällen. Stunder. Tider. Då man mest behöver dom och någon som dom. Är det dax för ett besök i dens liv igen? Och att släppa in den hos mig?
In a closed off corner of my heart
I'll always see your face
~Pink~
“How can there be so much difference...
Vilken ledig dag!! Eller ledig dag o ledig dag var o ta i! För det är på lediga dagar man ska göra allt man inte hinner för att man jobbar. Men vilken bra dag! En sån där optimal ledig dag nästan - när man har massor att göra. Och det är sånna göromål som man egentligen inte måste göra, men man borde göra dom. För måsten är tråkiga! Dom är slitsamma! Det tär så mycket mer på en att tänka "Jag måste blablabla!" än "Jag borde blablabla!". För borde man göra nått så har man ingen press. Det går lika bra att vänta med det till imorgon eller nån till dag o det går med ens lättare att åstadkomma nått med ett borde än ett måste. :o)
Skulle ta en rejäl sovmorgon, men hur är det möjligt när man dag efter dag stiger upp före fanders?! Vaknade 09.08... Det fick duga. Började dagen i stallet. Hur underbart är inte det? Hur lyllig är inte jag som har typ världens bästa hästägare som låter mig ha hennes häst. Visst betalar man en del, men ändå! Det är ansvar som kommer med hästeriet o att någon litar på en så mycket att man får fullt ansvar för hästens vård, det är ett ärofyllt uppdrag! Och jag är hedrad. Blev ett timmes långt dressyrpass - helt mot mina principer då jag är en skogsmänniska, men jag orkade inte släpa ut Miss K i skogen o inviga henne i hur det ser ut på vägarna nu när snön har kommit då hon just börjat kunna hantera stenar o stockar i SRKs skogar utan att dö av skräck. :o)
Efter stallet var det bara "borden" så det stänkte om det! Tvättstugan, handling inför helgens besök o dansmara/foxkurs, ett till besök på stallet för matfix o intag, matlagning sket jag i o åt ostkrokar istället... :P Av någon makalös orsak så köpte jag saffran idag oxå så lussebullsbak blev det som grädden på moset! Använde färsk jäst för första gången på 100 år o insåg att torrjäst funkar bättre!! MYCKET BÄTTRE!! Men dom blev då snygga omän inte fullt ätbara... :) Och jag kan inte för nått i världen fatta varför jag inte kan diska bort efter varje gång jag ätit!! Näe, istället samlar man allt på hög tills det är ett stort lass som ska diskas o det i sin tur tar ju längre tid att diska än att ta allt när man just använt det. Korkat!! Men diska är uppenbarligen oxå ett "borde", inte ett "måste"... :) Men nu är det gjort!! Och skönt är det!! Så med en extra semesterdag uttagen imorgon kan jag slappa med gott samvete och avsluta dagen med middag ihop med storebror och vår kusin som är i stan! SOOOOOFT! :) Livet är bra trots allt. Och med bara ett rejält hugg i hjärtat när Mr Misters namn dök upp på FB så har jag klarat mig rätt bra. Att fundera löser inget, men när ska man komma över han? Smärtan i hjärtat var för påtaglig och inte lik nån annan smärta jag upplevt på lång tid så vi får se var det barkar av... Känns inte helt ok. :S Tur att Världens snyggaste T underhållit mig idag o fått tankarna på annat håll!! Det är guld värt med vänner som finns där!! <3
“When friendships are real...
...they are not glass threads, or frostwork, but the solidest things we know. A friend is the first person who come in when the whole world has gone out."
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Men vad med dom vänner som inte ens passerar ens dörr när alla gått ut? Dom som inte en gång frågar hur det är eller på nått sätt visar att dom bryr sig...? Dom man lagt ner så mycket tid och energi på att hälften borde ha räckt, dom man funnits där för men som själva lyser med sin frånvaro både till vardags o när det väl gäller... Dom som ser o vet när allt inte står rätt till men efter en lång tid kommer med "ursäkten" -Det har varit så mycket... Alla har vi mycket av o till o nästan hela tiden, men ingen har så mycket att man inte kan skicka iväg en tanke. Ett -Jag tänker på dig! Eller -Hoppas du mår bättre snart. Kanske bara en kram via ett sms eller på FB... Men jag är nog lite snabb på att klassa folk som "vänner"... Borde hålla dom i "bekanta-facket" längre o mer...
Men, men... Jag ska sluta hänga upp mig på dom som jag nånstans räknat men inte borde för det var fel av mig. Skattar mig lycklig för att jag har mina Darlings... Och Fröken E... Dom hör inte av sig stup i kvarten, men när det gäller vet jag att dom finns där och dom frågar hur det är, eller skickar en kram o en tanke... Vare sig det gäller att gråta ut hos eller jaga folk på S8s dansgolv så VET jag att DOM är att räkna med! :D Vilka vänner. Vilka tjejer! Vilken tur jag har som har dom!!! <3 Jag har sagt det förut, men det tåls sägas igen;
~ Friends help you move. Real friends help you move bodies! ~ 
