Act like a lady...
...think like a man!
~ Steve Harvey ~
Har du inte sett det här avsnittet eller läst boken han skrivit - GÖR DET!!!
"When the soul wants...
...the soul waits..."
~ Bono ~
Komikern, radioprataren och författaren Steve Harvey sa att "bara för att Han är perfekt för Dig så finns det inget som säger att Du är perfekt för Han". Men det är så konstigt att det kan kännas så otroligt bra för Mig o Han känner bara att man är grym, men inte nått mer... Eller intalar Jag mig att han är SÅ bra för att jag så gärna vill...? Eller intalar Han sig att Jag "bara" är grym, men inte mer för att han inte vågar...? Jag blir så less... Så less, så less, så less... 
"All is fair...
...in love and war!!"
Om det nu är sant rustar jag för strid!! Det viktigaste är inte att delta, det är att vinna!!
“The single biggest problem in communication...
~ George Bernard Shaw ~
Jag har lätt för ord... Jag är rapp i käften o vet hur man hugger av människas ben, armar o övriga lemmar med mitt ordval. Jag kan såra folk rätt bra. Jag kan glädja folk. Jag kan roa. Jag kan trösta. Jag kan komma dit jag vill i världen med hjälp av min vassa tunga... Jag kan framstå som en person jag inte är. Jag kan få fok att tro saker som inte är sanna. Jag kan lirka med folk. Jag kan skoja... Hela världen ligger för mina fötter för att jag hade turen att födas med talets gåva, för det är så mycket enklare att ta sig fram, bara från punkt A till punkt B, för att man kan nått så simpelt som prata med främlingar. Jag klassar mig själv som lyckligt lottad just på grund av detta.
Men vad med när det gäller? När det verkligen MÅSTE sägas saker... Var tar talets gåva vägen då?? Jag blir som en annan person. Jag bara tiger. Tittar ner i backen. Vågar inte möta blickar. Jag blir blyg. Jätteblyg! Och lyckas jag på något mirakulöst sätt få fram mitt budskap blir det klumpigt, osmidigt, knasigt och fel. Visst når budskapet fram men inte som jag vill att det ska. Jag har provat att gå igenom "talet" i mitt huvud, hur jag ska säga vad osv... Men näe... När jag väl står där så knyter sig min tunga totalt! Men detta händer aldrig "När det gäller!". Jag är bra på intervjuer. Jag är bra på att tala inför stora samlingar. Jag har inga problem med att prata med främlingar och konversera om total nonsens med folk till höger o vänster. Men när det är en person jag tycker om... Tycker om RIKTIGT mycket... Då... Näe... Det funkar inte!
Jag sårade nog inte i det här fallet... Eller gjorde jag det? Jag ville bara få sagt det jag velat säga sååå länge, men jag visste i det här fallet så gjorde det nog mer ont för mig att säga än för den andra personen att höra. Det gick snabbt... Som att dra bort ett plåster. Men det var för min skull. Jag klarade inte av ett utlägg om hur, var, när o varför, bara fakta. Så här är det. Punkt. Jag gav inte ens personen en chans att säga sin syn på det jag hostat fram under en blixtvisit som knappt varade en minut. Jag vet inte om det gjort någon skillnad. Om ord från denne på nått sätt kunnat förändra nått. Vi är på olika blad i boken. Iaf är det min åsikt. Men vad är det som säger att den är rätt? Vad är det som säger att det jag tror är den verkliga sanningen? Varför inte låta den andra komma till tals? Det krossar mitt hjärta att säga det jag sa... Och jag ville inte det. Det var den enda sak jag INTE ville skulle hända till att börja med. Men det hände... Men leker man med elden så får man räkna att bränna sig...
Karma....
...is a bitch!!!
Om jag vetat idag att det jag gjorde häromdan skulle komma tillbaka o bita mig i röven hade jag inte gjort det... Eller om jag bara tänkt ett steg längre hade jag VETAT att det jag gjorde skulle komma tillbaka o bitchslapa mig o inte gjort det. Fy Fan för att vara efterklok!! Dumma, dumma, dumma, dumma, dumma, dumma jag!!!
"My life has no purpose, no direction, no aim, no meaning, and yet I'm happy.
I can't figure it out. What am I doing right?"
~Charles Schulz~
Vilken dag!! Inte en lugn sekund!! Stallet, hem, gå till stan, köpa nya vinterskor, träna, möte med jobbet, gå hem, middag, dansträning... Men så när jag kom hem så POFF!!! Var den bara där. Känslan. Glädjen! Den genuina, ärliga, innerliga lyckan!! Var kom den från? Vad beror den på? Den är helt ologisk! Hur kan den bara dimpa ner som en blixt från klar himmel? Helt utan anledning!! :o. Det är märkligt, men ljuvligt!! Önskar att alla får ett spontant o oväntat lyckoil idag!! 
"It's better to regret something you did...
...than something you didn't do!"
En del av mitt förflutna dök upp i mitt liv idag, McDreamy... En otroligt bra del av mitt tidigare liv... En del jag alltid kommer att värdesätta oerhört. Omän vi inte körde med fair play precis så betyder han en del av världen för mig! Det är märkligt hur vissa människor kan få en att må bara man skänker dom en tanke... Att deras ord väger in så pass mycket i livet att man faktiskt tar till sig av det dom säger och man tror på dom till 100%. Det här är en sån person. Han säger att jag är grym - och jag känner mig grym! Han säger massa saker - och jag bara suger åt mig och håller med i hans ordval! Med han är jag bäst! Det finns ingen bättre än jag! På NÅTT!! Jag äger!!! 
Hur kan människors ord betyda så olika mycket? Att mina föräldrar säger att jag är vacker är ju som deras jobb. Att mina vänner säger det är ju som deras "uppgift". :oD Att ens kille säger det är ju banne mig en lag! Men när en viss sorts människor säger det... Sånna som betyder oerhört mycket... Sånna som sett en för den man är, som gud skapade en... Sånna som man håller så varmt om hjärtat... Sånna som inte har någon sorts "skyldighet" att säga nånting alls egentligen... Jag vet av två stycken sånna personer. Deras ord värmer. Jag tar till mig, jag tar ÅT mig, jag tror, jag känner, jag håller med och jag njuter av känslan som infinner sig i mig när jag får höra orden. Personer som betytt ännu mer, som jag älskat, har fått mig att känna mig värdelös, oattraktiv, dum, otillräcklig... Men dessa två... Mmm! Mmm! Mmm!! Jag gillar det... Jag älskar hur dom får mig att må och känna mig. Men HUR kommer det sig att DOM får mig att känna så?? Borde inte dom jag älskat ha varit dom som fått mig att må så? Det hela är så ologiskt. Hur kan jag lita så blint på deras ord? 
Som McDreamy sa så har vi den märkligaste relationen som finns då ett stygn av svartsjuka uppstår när vi nämner "The apple of our eye", men samtidigt så skulle vi nog inte kunna vara ett par då vi båda vet vad vi gjort o det är som upplagt för att seriös svartsjuka skulle äta upp relationen... Men vi är grymma! Ihop... Isär... Han är grym! Med han är Jag grym! Varför? Hur? Jag vill ha ett svar!! Jag vill veta varför mina - vad jag trott varit - kärlekar inte fått mig att känna som McDreamy eller Mr Mister gör... För ska sanningen krypa fram så vet jag inte om en encounter med McDreamy skulle kunna hålla mina fingrar i styr om jag var i en relation - men kanske är det ett tecken på att jag hittills inte träffat The One... Samma med Mr Mister... Dom är så lika, fast så otroligt olika. Känslan dom får mig att känna om mig själv är den exakt samma! Här finns det för många frågor men för få svar... Det enda jag vet säkert är att dom med bara sina ord får mig att känna mig underbar, åtråvärd, sensuell, fantastisk, tillräcklig och trots deras närhet, och i vissa fall nakenhet, så skäms jag inte över några av mina fel och mina brister! Brösten blir perfekta. Magen blir platt. Benen blir vältränade. Rumpan ändrar skepnad till Buns of steel. Är inte det en fantastisk känsla så säg! Får Jag någon att känna så??
There is something about...
...the outside of a horse that is good for the inside of a man...
Man vet inte hur mycket man saknar stallet på riktigt förän man åter "hittar" en häst och får spendera timmar, mockandes, borstandes, ridandes, pysslandes...
Ett som är säkert, It's good to be back!! :o)
~ Kloetta ~
Candy is dandy...
....but liquor is quicker...
Ibland måste man bara!! Man måste få det bästa av alla världar!! Igår fick jag det... 
"You don't get to choose...
...how you're going to die. Or when. You can only decide how you're going to live. Now."
I helgen var det Allhelgona helgen... När man ska minnas sina nära och kära som inte längre finns i livet... Och för dom som är moderniserade var det Halloween... När man ska klä ut sig, trick or treat'a och supa sig full...
Jag röstar nog på att man ska minnas sina nära o kära alla dagar på året lika väl som man kan festa med dom som ännu är i livet när tillfälle ges o inte under en enda specifik helg under årets 52 veckor...
Jag är dålig på att minnas... Eller inte på att minnas, men på att besöka gravar. Så dålig att jag inte besökt en väns grav fastän det är snart exakt 3 år sedan han gick bort. Inte en gång har jag varit dit... Jag har tänkt på han. Jag har funderat en del på hur, vad, varför... Och på saker jag önskar jag gjort annorlunda. Min mormor dog före jag föddes så jag har aldrig haft en relation med henne mer än att jag bär hennes namn och planerar att föra hennes namn vidare om jag någon gång får en dotter... Enligt min mamma besökte jag hennes grav någon gång som barn men fick nu beskrivet var hon låg, så Maria Linnea Marklund fick ett ljus tänt på sin grav av hennes barnbarn för första gången på en evighet... Min moster dog i cancer 1996 när jag var i USA. Vi stog inte varandra nära. Vi hade knappt någon kontakt alls. Men hon var snäll. Hon var "Den galna kattanten", hon som hade ett hjärta av guld och en uppsjö av djur. Hon besatt en kropp som fick blickar riktade mot sig, nätt o ungdomlig till sin död, och ett långt blont hår som grädden på moset... Bakifrån såg hon ut som 25 men framifrån såg man hennes riktiga ålder... Hon var ensamstående med barn, men en som ändå levde livet. Hon roade sig med yngre killar och tyckte inte att någon skulle döma henne utifrån hennes val. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var hennes dotter då jag nog liknar henne mer än min mamma... :o) Trots bristen på kontakt medan hon var i livet så står jag fast vid att hon är min skyddsängel!! Hon har skyddat mig från saker som kunnat leda till riktigt dåliga saker men låtit mig utstå saker som gjort mig starkare - precis som en skyddsängel ska göra. En märklig relation, men jag tycker om den. Jag tror aldrig hon dömer, eller skulle ha dömt mig om hon var i livet utan jag tror hon skrattar gott åt mina dumheter som hon likaväl hade kunnat begå... 
Men en kvällstur till Alhems kyrkogård ledde till eftertanke... Alla gravar... Alla människoöden samlade på en plats... Alla liv som egenhändigt avslutats, förlorats, bragts, förolyckats, gått till spillo pga sjukdomar... Alla tårar som fällts... Alla minnen... Alla drömmar som gått i kras... Gravarna med lyktor som brann hade en form av bevis på att någon tänkte på den eller dom som låg begravda där, men vad med dom tomma gravarna? Dom utan ljus och blommor? Är den som ligger begravd där bortglömd? Finns det någon som än idag skänker personen en tanke eller lämnade den inte någon efter sig? Och vad med gravar som familjen Lundgrens? Där pappa Vidar vilade ihop med sin son Lars och sin fru Astrid, och dom hade gått bort i den ordningen, pappa, son, mamma... En enkel sten med en ros på, ingen blomma, inget ljus, bara en tom plastkruka... Och vem var Carola? Åter en enkel sten med en skjutande stjärna på ena sidan och enbart inskriptionen "Carola 1961-1971". Vad hände? Varför dog hon så ung? Ett ljus brann vid hennes grav så än finns det någon som kommer ihåg henne och har svaren på mina frågor... 
Graven som fick tårarna att börja rinna och känslorna att svalla var Sven-Olofs... En fin gravsten men inte märkvärdig, lite blommor och ett ljus, men det som stack ut var en teckning gjord av, vad jag förmodar, hans barnbarnsbarn, Lina... En bild ritad av en liten flicka som lagts i en platsficka och placerats vid hans grav... Graven som ledde till det största "Vad hände Egentligen?" var Sams grav... Han var året yngre än mig... En orolig och trasig själ som tidigt hamnade otroligt fel i världen... Vi gick på samma skola o växte upp i samma bostadsområde... Jag var livrädd för han... Han körde ihjäl sig tydligen... Jag googlar hans namn och upp dyker en Paul Hull fram på en hemsida och han skriver: "Sam XXX, ledande nasseaktivist kring info14 som dog 2003(?) efter att ha blandat fultjack och bilkörning?". Var det så alltså? Jag vet inte... Jag sörjer... Inte Sam som person, men ett människoöde... Så sorgligt... Så fel... Hans liv ansågs inte som "rätt", men jag kan inte stå och anklaga honom vid hans grav för saker han gjorde, allra minst när han aldrig gjorde mig nått... Det är tragiskt. 
Jag passerar minneslunden. En stor hög med stenar med plaketter med namn fastsatta... Stensamlingen är pyntad med ljus, änglar, kort, blommor, små stenar med varma ord som "Du fattas mig", "Världens bästa morfar" och "Jag älskar dig"... Mitt hjärta brister än en gång och i mörkret, ensam på en kyrkogård medan mina vänner festar loss, står jag och gråter över alla dessa människor som inte länge finns bland oss. Visst är det ett naturligt steg i livet att dö, men det är ledsamt. Men trots allt dessa människor gjorde eller inte gjorde så är jag säker på att dom någon gång gjort något och berört en annan människa så jag torkar tårarna och tänker att:
"Man ska inte sörja över att dom är borta utan glädjas åt att dom funnits".
