“I don't want to die in a car accident...
...When I die it'll be a glorious day. It'll probably be a waterfall.”
~River Phoneix~
Hur mycket jag älskar mina vänner är nog redan uppenbart om man känner mig eller har läst den här bloggen tidigare. Hur extra mycket nära hjärtat jag håller en av dessa är också uppenbart. Han är mitt livs kärlek. Det kanske aldrig blir Vi, men mina känslor för han råder det ingen tvivel om. När då just denne person hamnar i en livskris, när någon som står honom väldigt nära dör oväntat till följderna av en bilolycka, då vill jag vara där lite extra mycket. Precis som jag skulle med alla mina vänner, självklart, men med dom extra känslorna så vill jag lite extra mycket med denne. Men hur finns man där för någon som bor så långt bort? Någon som man inte bara kan fara förbi lite snabbt för en kväll? Jag känner mig rådlös. Hjälplös. Men jag hoppas att vetskapen att jag finns och skulle göra vad som helst för honom underlättar det svåra han och hans familj går igenom just nu. 
“A stranger...
~Will Rogers~
Går en utbildning genom jobbet nu. Sex gånger ska vi träffas o bli lite klokare i ämnet "Psykisk ohälsa". Ett oerhört intressant ämne som aldrig lämnar en fullärd utan hellre suktandes efter mer information, mer fakta. Vid första kurstillfället var ämnet "Depression". Mitt förflutna kom på tal och den enda mannen i gruppen tog mig i armen och sa "Jag är glad att du mår bra nu!". En man som inte känner mig. Vi har aldrig setts förr. Han kunde vara min pappa så nej, det är inte en raggningsreplik. Idag fick jag höra, från samma man, "Du är min idol!". Jag förstog inte varför, men det var för att jag var så snabb på att skicka in våra läxor.
Tänk vilka små saker man kan säga till en person som man faktiskt inte känner, men dessa få små ord kan få den människan att känna sig som flera miljoner kronor!! Se dina medmänniskor och uppmuntra dom för det lilla dom gör. Som min mamma säger, "Gör det lilla du kan, men gör det villigt och glatt!". Så sant, så sant!!
“Anxiety...
...is the space between the "now" and the "then."”
~Richard Abell~
Ska på lönesamtal med min chef idag. Ett vanligt möte som ingår i "jobbet". Alla har dom. Men min chef gillar verkligen INTE mig! Ska bli SÅ skönt att hamna i någon annans område. Så man har möjlighet att vara sig själv igen o inte få skit så fort hon pratar med en... Längtar... Men först detta sista möte. Att bita ihop eller säga sin mening, det är frågan. Hon ger mig ångest iaf o det anser jag inte att en chef ska. Känns lite som man är en slagen hund. Efter nog många smällar så hugger det varje gång nån kommer nära. Tala är silver, men tiga är guld. Kanske ska hålla mig till det trots allt... :o.
"The stars lean down to kiss you...
Pour me a heavy dose of atmosphere
'Cause I'll doze off safe and soundly
But I'll miss your arms around me
I'd send a postcard to you, dear
'Cause I wish you were here
I'll watch the night turn light-blue
But it's not the same without you
Because it takes two to whisper quietly
The silence isn't so bad
'Til I look at my hands and feel sad
'Cause the spaces between my fingers
Are right where yours fit perfectly
I'll find repose in new ways
Though I haven't slept in two days
'Cause cold nostalgia
Chills me to the bone
But drenched in vanilla twilight
I'll sit on the front porch all night
Waist-deep in thought because
When I think of you I don't feel so alone
I don't feel so alone, I don't feel so alone
As many times as I blink
I'll think of you tonight
I'll think of you tonight
When violet eyes get brighter
And heavy wings grow lighter
I'll taste the sky and feel alive again
And I'll forget the world that I knew
But I swear I won't forget you
Oh, if my voice could reach
Back through the past
I'd whisper in your ear
Oh darling, I wish you were here"
~Owl City~
Tänk att det finns en person som säger en sak. Och sen, fler år senare, hittar samma person en låt som är Jag. För att den har en del i texten som är kommentaren som jag fick... När våra fingrar var sammanflätade... Ord är överflödiga. <3
“I don't believe in guilt...
...I believe in living on impulse as long as you never intentionally hurt another person, and don't judge people in your life. I think you should live completely free.”
~Angelina Jolie~
Kan inte hjälpa att fascineras av hur en del kan se sig själv som hemska människor när allt jag ser är handlingar som gör personen till den som den är. Inte en dålig människa, bara någon som tar vara på tillfällena som ges i livet... Dom tillfällen som kanske inte kommer igen... För vem är Jag att döma? Eller Du? För en gångs skull citerar jag bibeln,
Joh. 8:7 "Den som själv är utan skuld kastar första stenen".
"Jag vet!
...Jag såg det på Facebook!"
Jag har höga tankar om min extrafamilj. Jag älskar dom nått oerhört och saknar dom massor. Tack o lov finns det Facebook där nu alla är med utom min extrapappa. Han är bara ingen datagubbe. Han spelar golf istället! :) Tack vare detta fenomen har jag kontakt med dom som ligger mig varmt om hjärtat även om vi ses allt för sällan. Jag skulle inte klassa min extrabror som den skarpaste kniven i stället alla gånger, men häromdan hade han ett tänkvärt citat som status på Fejjan.
"The one who loves least controls the relationship."
Det ligger mycket i det. Iaf i livet i dagsläget. För den som sitter med all kontroll över mitt hjärta, är inte jag... 
“Everyone chases after happiness...
...not noticing that happiness is right at their heels.”
~Bertolt Brecht~
Jag är en sån typisk tjej ibland. Och jag blir så fånigt glad över dom minsta saker. Det är ju bra att det krävs så pass lite, som...
En vän ringde idag. Väldigt otippat och oväntat. Och ville ha min syn på livet. Det värmer.
En annan vän lyssnade på mig klaga lite. Ovärdeligt.
En annan... Skickade ett kort, kort sms. Inget romantiskt. Ingen smäcktande kärleksförklaring. Men ändå gjorde just det mig så glad. Varför? Han tänkte på Mig. Just i det ögonblick när jag tänkte på Han. Underbart... <3
“Talent is God given. Be humble...
...Fame is man-given. Be grateful. Conceit is self-given. Be careful.”
Det finns stunder när man skulle vilja ta en ödmjukhetsklubba o ge folk ett seriöst slag i huvudet med den. Få dom att landa lite. Att inse vad dom är kapabla till på riktigt. Egentligen. För med en liten gnutta självinsikt kommer man långt. Och särskilt när folk försökt förklara om o om o om igen att det är dax o ta en liten reality check. Att man tar o hoppar av sin höga häst. Att man kanske ska sikta in sig på trädtopparna för hur mkt man än tar i när man hoppar så når man aldrig en annan galax. Man ska ha höga tankar om sig själv, man ska tro sig själv om det mesta o lite till, men så länge man lämnar insikt, ödmjukhet, och förståelse bakom sig så kommer man aldrig att nå dit man vill. Tyvärr... 
"We...
...need to talk..."
Finns det en värre kommentar?? Finns det nått man kan säga som får en person att må sämre?? Varför använda just dom orden? Har man nått att säga, hör om personen har tid att ses, hitta på en nödlögn till varför om det behövs, men jag vill inte höra "Vi måste prata". Inte av en kille, inte av en vän, inte min chef, inte nån!! Allra minst när det är nått allvarligt! Okej om det är ett lätt "Du, vi måste träffas o surra lite, det var så länge sen sist!". Men inte orden "Vi måste prata". Sitter bara av tiden nu o väntar på att klockan ska bli 9.30 imorgon, att det ska vara över, att jag ska veta vad det rör sig om. Mår så satans dåligt!! Så saaaataaans dåligt!!! Knappt så Twilight gör mig gladare... Giv mig styrka!!! 
“We should consider every day lost...
~Friedrich Nietzsche~
En helg är till ända och vardagen väckte upp en med en bitchslap som heter duga. Måndag. Jag gillar alla dagar i veckan. Men favoriten är söndagar. Blir lite less på folk som gnäller varje måndag. Måndagarna kommer, shut up and live with it lixom!! Bättre glädja sig åt vad varje veckodag kan erbjuda än gå o sura, det går ju vilket som inte att påverka! Men just en måndag som denna är lite extra tung o även jag känner mig lite gnällig men på ett lyckligt och tillfredsställt sätt. Första dagen efter en mara. En helg fullspäckad av närhet, värme, ömhet, kärlek, lycka, skratt, vänner och framför allt dans. Det är en känsla som man bara känner om man VET vad jag pratar om och har varit där... En träff på caféet som börjar med en gigantisk prinsessbakelse och slutar i en ormgrop. Som sagt, det är en dansgrej. "Vanliga dödliga" förstår inte... :o)
Varje marahelg så förundras jag och har svårt att förstå hur jag kan vara så lyckligt lottad som har hamnat i dansklicken som jag är i. Dessa underbara människor som ger och ger och ger, utan att veta om det. Dom gör det bara genom att vara sig själva. Dom försöker inte. Förändrar inte sig själva så dom blir någon dom tror att andra vill att dom ska vara. Dom bara är. Och ingen är lyckligare än jag som har dom i mitt liv. Helgen gav mig ett antal tankeställare dock... Man förvånas, förundras och fascineras varje sån här helg. Vi tar det väl pö-om-pö...
*Dansstilar*
Det finns ju lika många stilar som det finns människor. Fick testa en ny variant i helgen... Elchocksdansen. Jag såg mannen dansa förbi o tänkte "Oj, oj. Vad han tar i!". Sen stog han bara framför mig, bjöd upp, tog tag i mig och låten hann knappt börja så gick elchockerna genom kroppen. Inte sprakande elektricitet som i personkemi på hög nivå, näe, det var som att hans rörelse började i fötterna o sen gick som en våg genom hela kroppen o slutade i huvudet. Jag dansade dom två foxlåtarna med han och tackade och gick fort, fort därifrån för det var INTE njutningsfullt!! Jag fattar inte hur en sån våg kan gå genom kroppen på en människa. Tänk att du kastar en sten i vattnet, ringarna som bildas. Så såg hans kropp ut. Som flera S staplade på varann. Och för mig att böja sig så var en kamp! Men, men... Det finns säkert dom som gillar det. Stötte på några nya bekantskaper på dansgolvet som var till min fulla njutning. Oerhört trevligt att bli upphittat av nya diamanter. Mer, mer, mer av sånt tack! :o)
*Svett*
Det här är det svåraste att förklara för de som INTE dansar. Hur man kan finna svett så njutningsfullt. Att känna någon annans svett rinna längs mitt ansikte... Känna hur fingrarna som man håller mot killens nacke blottnar upp och blir små russin efter några danser... Och allt man tänker är "Mer! Ge mig MER!". Man avskräcks inte, man äcklas inte. Man bara njuter. Kanske inte av svetten i sig utan av dansen som leder till svetten. Dans är verkligen inget som man ska hålla på med om man har bacillskräck! :o)
*Nobbningar*
Jag är väl en av dom enda i Sverige som inte har något emot nobbningar. Nobba mig hellre än dansa med mig som om jag vore ett välgörenhetsfall. Helgen till ära var jag sargad som 17 efter avkastningen på nyårsafton. Kloetta lyckades bättre än jag trodde med luftfärden hon gav mig. Var nojjig över hur mina knän skulle hålla en hel danshelg då dom ömmar när man går som vanligt. Gungandet, nötande, vridandet och stötandet gjorde ju inte att mina knän blev bättre. Så nästan varannan låt satt jag. Det kändes hur bra som helst! Jag var öm men inte helt utsliten och just knäna är jag rädd om o vill inte slita ut dom! Så när det kom någon o bjöd upp så, ja, jag nobbade! Jag tänkte på mig själv i första hand och om folk sen surar ihop för att jag tackar nej, ja, men jag är ledsen för det. Särskilt när det kom nya dansare som jag inte visste hur dom dansade. Mina gamla beprövade danskillar kan jag ju stilen på o vet om den sliter på mig eller inte o dom är lättare att "ge direktiv". Jag vill inte dansa med en ny person och säga "Gör si och gör så för jag har ont!", det är jag för blyg för! Så kom en kille som jag VET kan dansa så det var inte för den saken jag nobbade, men jag kände bara att näe, jag måste sitta en låt så jag sa som det var att "Jag har blivit avkastad av en häst och har ont i knäna så jag måste få vila lite!", men istället för att reagera som alla andra som fick nobben under helgen "Oj, jamen jag förstår!" så sa han att "Ja, nu har du nobbat mig fyra gånger så vill du dansa så får du bjuda upp!". Först blev jag helt paff o sen tänkte jag "VA?!?! Fyra gånger!??!" :o. Jag vet ju vem han är, känner han inte, men vet väl vem det är ändå, och jag har INGET minne av att han ens bjudit upp mig!! Så klart lyckades han bjuda upp mig i samma veva som jag såg Han, Han med det största H'et av alla, Kärleken... Som jag inte kunde säga nej till då jag vet att vi typ aldrig dansar under en marakväll o man måste ta tillfället när det ges... Och det såg han... Så när jag senare bjöd upp han så påpekade han detta och en massa annat. Jag kände bara "Hur orkar du?!?". Hade jag bjudit upp nån en gång, fått ett nej, en till gång o fått ännu ett nej, då hade jag ju skitit i det. Inte lagt tid o energi på det. Jag orkar inte. Det finns dom som VILL dansa med mig. Jag dansar ju hellre med dom än med nån som jag måste truga. Livet är för kort för sånt!
*Åldersskillnader*
Det är märkligt hur obrydd man är inför ålder i dansens värld. Man har inga problem med att gnussa loss med en man i pappas ålder och sen göra detsamma med en som, om man blivit gravid vid typ 13, hade kunnat vara ens egen son!! Att det kommer en sån "ungdom" och bjuder upp gör ju att man blir gladare än gladast!! Tänk att en sån yngling vill dansa med en gammal tant som mig! :oD En kär vän var lite nere under helgen o sa att hon kände sig gammal, fast hon är yngre än mig. Jag fattade ingenting för jag hade inte alls tänkt i hennes banor. Jag kände mig inte alls som 32, snart 33, utan som att jag lätt hade kunnat vara 25 i helgen, om ens det, 22 tom!! :oD Extra kul var det att jag blev uppbjuden av Ungdomen när jag väntade på en annan kille så jag sa att jag dansar jättegärna sen då han är en kille som jag verkligen vill dansa med men inte vågar bjuda upp... Så när han kom sväng nummer två och bjöd upp igen o jag sitter med världens hårdaste Ferarrigodis i handen så varken kunde eller ville jag säga nej så det var bara att trycka in den stenhårda gelegodisen o suga mig igenom en fantastisk dans o sen be om ursäkt för mitt ihärdiga tuggande... :oD
*Girl-on-girl-action*
Det har blivit vanligt att man dansar tjej o tjej o vissa dansar även kille o kille. Jag har ju dom tjejerna som jag brukar dansa med och tycker det är fenomenalt. Men varje gång en ny tjej bjuder upp så blir jag lika paff! Nu blev jag uppbjuden av liten söt brunhårig donna och vilket dansknippe det var!! Jag var helt i chocktillstånd! Shit va hon var duktig!! Ska LÄTT leta efter henne fler gånger i vimmlet för det var nått utöver det vanliga... :o)
Ja... Det var mer tankar som flög genom mitt huvud i helgen... Men det tar vi en annan gång. Det känns som att danssuget är tillbaka och ingen är lyckligare än mig för det!! Håller en liten tumme för att det ska hålla i sig. För säga vad man vill om dansen, inget gör mig lyckligare!! <3
"I don't know if I'll ever...
...get over you... Or "get over you"... Maybe I don't want to get over you!?"
~K.A.M.R.~
När allt sätts på sin spets... Vad lyssnar man på?
Testade magkänslan och hjärtat var den kroppsdel som tog övertaget på ett skrämmande sätt. Mitt i en underbar dans så stog Han där vid sidan av golvet... Dansen jag var mitt i var fantastisk, men den bleknade när jag såg det välbekanta ansiktet. Hjärtat slutade slå... Andan gick helt ur mig... Jag fick fram ett tyst "Oh Gud!" som bara jag hörde och noterade... Och lika fort som jag hamnade så nära honom, virvlades jag bort i dansen igen... Med ett inre i total kaos, som en tornado dragit fram. 
Jag hade bestämt att det magkänslan sa när jag såg honom var det som skulle styra över mitt beslut om hur Jag vill fortsätta resan. Trots hjärtats starka reaktion så var min magkänsla för en gångs skull resonlig. Den låste inte fast mig här i stan. Den såg inga hinder. Den ifrågasatte mitt förnuft, förstånd och IQ otaliga gånger under helgen. Men det undermedvetna knackade på lite o undrade: Ska jag lämna allt bakom mig och gå vidare eller ska jag kasta hjärtat och ge mig in i något helt ovisst? Vad Han sen vill är ju helt upp till honom själv. Känslor går inte styra över och jag förväntar mig inga underverk. Bara att det ska fattas ett beslut hur det här ska fortsätta. Jag vet var jag står, för första gången på en lång tid... Allt jag kan göra nu är vänta. Han släppte en bomb på mig. Nu har jag släppt en bomb på han. Jag vet att vilket som går jag som en vinnare ur det. Han är en vän som jag litar på till 100% och älskar innerligt. Antingen fortsätter han vara en av dom vänner som jag alltid kan lita på, den som slänger sanningen i ansiktet på mig och tröstar mig när mitt hjärta blivit krossat - Igen. Eller så går man en kärlek rikare ur det. Det är en win-win-situation... Om man bortser från att han kanske inte kan laga mitt hjärta om det är han som krossar det. :o.
Nu har jag bara väntan kvar... Så han får tänka. Så får vi se om han ser lika mycket som talar mot oss som jag gjorde sist, och jag är optimisten som inte ser några hinder som är oövervinnerliga. Har rollerna bytts... Ännu en gång?
~I don't want to wait
For our lives to be over
I want to know right now
What will it be
I don't want to wait
For our lives to be over
Will it be yes or will it be
Sorry~
