“We should consider every day lost...
...on which we have not danced at least once.”
~Friedrich Nietzsche~
En helg är till ända och vardagen väckte upp en med en bitchslap som heter duga. Måndag. Jag gillar alla dagar i veckan. Men favoriten är söndagar. Blir lite less på folk som gnäller varje måndag. Måndagarna kommer, shut up and live with it lixom!! Bättre glädja sig åt vad varje veckodag kan erbjuda än gå o sura, det går ju vilket som inte att påverka! Men just en måndag som denna är lite extra tung o även jag känner mig lite gnällig men på ett lyckligt och tillfredsställt sätt. Första dagen efter en mara. En helg fullspäckad av närhet, värme, ömhet, kärlek, lycka, skratt, vänner och framför allt dans. Det är en känsla som man bara känner om man VET vad jag pratar om och har varit där... En träff på caféet som börjar med en gigantisk prinsessbakelse och slutar i en ormgrop. Som sagt, det är en dansgrej. "Vanliga dödliga" förstår inte... :o)
Varje marahelg så förundras jag och har svårt att förstå hur jag kan vara så lyckligt lottad som har hamnat i dansklicken som jag är i. Dessa underbara människor som ger och ger och ger, utan att veta om det. Dom gör det bara genom att vara sig själva. Dom försöker inte. Förändrar inte sig själva så dom blir någon dom tror att andra vill att dom ska vara. Dom bara är. Och ingen är lyckligare än jag som har dom i mitt liv. Helgen gav mig ett antal tankeställare dock... Man förvånas, förundras och fascineras varje sån här helg. Vi tar det väl pö-om-pö...
*Dansstilar*
Det finns ju lika många stilar som det finns människor. Fick testa en ny variant i helgen... Elchocksdansen. Jag såg mannen dansa förbi o tänkte "Oj, oj. Vad han tar i!". Sen stog han bara framför mig, bjöd upp, tog tag i mig och låten hann knappt börja så gick elchockerna genom kroppen. Inte sprakande elektricitet som i personkemi på hög nivå, näe, det var som att hans rörelse började i fötterna o sen gick som en våg genom hela kroppen o slutade i huvudet. Jag dansade dom två foxlåtarna med han och tackade och gick fort, fort därifrån för det var INTE njutningsfullt!! Jag fattar inte hur en sån våg kan gå genom kroppen på en människa. Tänk att du kastar en sten i vattnet, ringarna som bildas. Så såg hans kropp ut. Som flera S staplade på varann. Och för mig att böja sig så var en kamp! Men, men... Det finns säkert dom som gillar det. Stötte på några nya bekantskaper på dansgolvet som var till min fulla njutning. Oerhört trevligt att bli upphittat av nya diamanter. Mer, mer, mer av sånt tack! :o)
*Svett*
Det här är det svåraste att förklara för de som INTE dansar. Hur man kan finna svett så njutningsfullt. Att känna någon annans svett rinna längs mitt ansikte... Känna hur fingrarna som man håller mot killens nacke blottnar upp och blir små russin efter några danser... Och allt man tänker är "Mer! Ge mig MER!". Man avskräcks inte, man äcklas inte. Man bara njuter. Kanske inte av svetten i sig utan av dansen som leder till svetten. Dans är verkligen inget som man ska hålla på med om man har bacillskräck! :o)
*Nobbningar*
Jag är väl en av dom enda i Sverige som inte har något emot nobbningar. Nobba mig hellre än dansa med mig som om jag vore ett välgörenhetsfall. Helgen till ära var jag sargad som 17 efter avkastningen på nyårsafton. Kloetta lyckades bättre än jag trodde med luftfärden hon gav mig. Var nojjig över hur mina knän skulle hålla en hel danshelg då dom ömmar när man går som vanligt. Gungandet, nötande, vridandet och stötandet gjorde ju inte att mina knän blev bättre. Så nästan varannan låt satt jag. Det kändes hur bra som helst! Jag var öm men inte helt utsliten och just knäna är jag rädd om o vill inte slita ut dom! Så när det kom någon o bjöd upp så, ja, jag nobbade! Jag tänkte på mig själv i första hand och om folk sen surar ihop för att jag tackar nej, ja, men jag är ledsen för det. Särskilt när det kom nya dansare som jag inte visste hur dom dansade. Mina gamla beprövade danskillar kan jag ju stilen på o vet om den sliter på mig eller inte o dom är lättare att "ge direktiv". Jag vill inte dansa med en ny person och säga "Gör si och gör så för jag har ont!", det är jag för blyg för! Så kom en kille som jag VET kan dansa så det var inte för den saken jag nobbade, men jag kände bara att näe, jag måste sitta en låt så jag sa som det var att "Jag har blivit avkastad av en häst och har ont i knäna så jag måste få vila lite!", men istället för att reagera som alla andra som fick nobben under helgen "Oj, jamen jag förstår!" så sa han att "Ja, nu har du nobbat mig fyra gånger så vill du dansa så får du bjuda upp!". Först blev jag helt paff o sen tänkte jag "VA?!?! Fyra gånger!??!" :o. Jag vet ju vem han är, känner han inte, men vet väl vem det är ändå, och jag har INGET minne av att han ens bjudit upp mig!! Så klart lyckades han bjuda upp mig i samma veva som jag såg Han, Han med det största H'et av alla, Kärleken... Som jag inte kunde säga nej till då jag vet att vi typ aldrig dansar under en marakväll o man måste ta tillfället när det ges... Och det såg han... Så när jag senare bjöd upp han så påpekade han detta och en massa annat. Jag kände bara "Hur orkar du?!?". Hade jag bjudit upp nån en gång, fått ett nej, en till gång o fått ännu ett nej, då hade jag ju skitit i det. Inte lagt tid o energi på det. Jag orkar inte. Det finns dom som VILL dansa med mig. Jag dansar ju hellre med dom än med nån som jag måste truga. Livet är för kort för sånt!
*Åldersskillnader*
Det är märkligt hur obrydd man är inför ålder i dansens värld. Man har inga problem med att gnussa loss med en man i pappas ålder och sen göra detsamma med en som, om man blivit gravid vid typ 13, hade kunnat vara ens egen son!! Att det kommer en sån "ungdom" och bjuder upp gör ju att man blir gladare än gladast!! Tänk att en sån yngling vill dansa med en gammal tant som mig! :oD En kär vän var lite nere under helgen o sa att hon kände sig gammal, fast hon är yngre än mig. Jag fattade ingenting för jag hade inte alls tänkt i hennes banor. Jag kände mig inte alls som 32, snart 33, utan som att jag lätt hade kunnat vara 25 i helgen, om ens det, 22 tom!! :oD Extra kul var det att jag blev uppbjuden av Ungdomen när jag väntade på en annan kille så jag sa att jag dansar jättegärna sen då han är en kille som jag verkligen vill dansa med men inte vågar bjuda upp... Så när han kom sväng nummer två och bjöd upp igen o jag sitter med världens hårdaste Ferarrigodis i handen så varken kunde eller ville jag säga nej så det var bara att trycka in den stenhårda gelegodisen o suga mig igenom en fantastisk dans o sen be om ursäkt för mitt ihärdiga tuggande... :oD
*Girl-on-girl-action*
Det har blivit vanligt att man dansar tjej o tjej o vissa dansar även kille o kille. Jag har ju dom tjejerna som jag brukar dansa med och tycker det är fenomenalt. Men varje gång en ny tjej bjuder upp så blir jag lika paff! Nu blev jag uppbjuden av liten söt brunhårig donna och vilket dansknippe det var!! Jag var helt i chocktillstånd! Shit va hon var duktig!! Ska LÄTT leta efter henne fler gånger i vimmlet för det var nått utöver det vanliga... :o)
Ja... Det var mer tankar som flög genom mitt huvud i helgen... Men det tar vi en annan gång. Det känns som att danssuget är tillbaka och ingen är lyckligare än mig för det!! Håller en liten tumme för att det ska hålla i sig. För säga vad man vill om dansen, inget gör mig lyckligare!! <3
~Friedrich Nietzsche~
En helg är till ända och vardagen väckte upp en med en bitchslap som heter duga. Måndag. Jag gillar alla dagar i veckan. Men favoriten är söndagar. Blir lite less på folk som gnäller varje måndag. Måndagarna kommer, shut up and live with it lixom!! Bättre glädja sig åt vad varje veckodag kan erbjuda än gå o sura, det går ju vilket som inte att påverka! Men just en måndag som denna är lite extra tung o även jag känner mig lite gnällig men på ett lyckligt och tillfredsställt sätt. Första dagen efter en mara. En helg fullspäckad av närhet, värme, ömhet, kärlek, lycka, skratt, vänner och framför allt dans. Det är en känsla som man bara känner om man VET vad jag pratar om och har varit där... En träff på caféet som börjar med en gigantisk prinsessbakelse och slutar i en ormgrop. Som sagt, det är en dansgrej. "Vanliga dödliga" förstår inte... :o)
Varje marahelg så förundras jag och har svårt att förstå hur jag kan vara så lyckligt lottad som har hamnat i dansklicken som jag är i. Dessa underbara människor som ger och ger och ger, utan att veta om det. Dom gör det bara genom att vara sig själva. Dom försöker inte. Förändrar inte sig själva så dom blir någon dom tror att andra vill att dom ska vara. Dom bara är. Och ingen är lyckligare än jag som har dom i mitt liv. Helgen gav mig ett antal tankeställare dock... Man förvånas, förundras och fascineras varje sån här helg. Vi tar det väl pö-om-pö...
*Dansstilar*
Det finns ju lika många stilar som det finns människor. Fick testa en ny variant i helgen... Elchocksdansen. Jag såg mannen dansa förbi o tänkte "Oj, oj. Vad han tar i!". Sen stog han bara framför mig, bjöd upp, tog tag i mig och låten hann knappt börja så gick elchockerna genom kroppen. Inte sprakande elektricitet som i personkemi på hög nivå, näe, det var som att hans rörelse började i fötterna o sen gick som en våg genom hela kroppen o slutade i huvudet. Jag dansade dom två foxlåtarna med han och tackade och gick fort, fort därifrån för det var INTE njutningsfullt!! Jag fattar inte hur en sån våg kan gå genom kroppen på en människa. Tänk att du kastar en sten i vattnet, ringarna som bildas. Så såg hans kropp ut. Som flera S staplade på varann. Och för mig att böja sig så var en kamp! Men, men... Det finns säkert dom som gillar det. Stötte på några nya bekantskaper på dansgolvet som var till min fulla njutning. Oerhört trevligt att bli upphittat av nya diamanter. Mer, mer, mer av sånt tack! :o)
*Svett*
Det här är det svåraste att förklara för de som INTE dansar. Hur man kan finna svett så njutningsfullt. Att känna någon annans svett rinna längs mitt ansikte... Känna hur fingrarna som man håller mot killens nacke blottnar upp och blir små russin efter några danser... Och allt man tänker är "Mer! Ge mig MER!". Man avskräcks inte, man äcklas inte. Man bara njuter. Kanske inte av svetten i sig utan av dansen som leder till svetten. Dans är verkligen inget som man ska hålla på med om man har bacillskräck! :o)
*Nobbningar*
Jag är väl en av dom enda i Sverige som inte har något emot nobbningar. Nobba mig hellre än dansa med mig som om jag vore ett välgörenhetsfall. Helgen till ära var jag sargad som 17 efter avkastningen på nyårsafton. Kloetta lyckades bättre än jag trodde med luftfärden hon gav mig. Var nojjig över hur mina knän skulle hålla en hel danshelg då dom ömmar när man går som vanligt. Gungandet, nötande, vridandet och stötandet gjorde ju inte att mina knän blev bättre. Så nästan varannan låt satt jag. Det kändes hur bra som helst! Jag var öm men inte helt utsliten och just knäna är jag rädd om o vill inte slita ut dom! Så när det kom någon o bjöd upp så, ja, jag nobbade! Jag tänkte på mig själv i första hand och om folk sen surar ihop för att jag tackar nej, ja, men jag är ledsen för det. Särskilt när det kom nya dansare som jag inte visste hur dom dansade. Mina gamla beprövade danskillar kan jag ju stilen på o vet om den sliter på mig eller inte o dom är lättare att "ge direktiv". Jag vill inte dansa med en ny person och säga "Gör si och gör så för jag har ont!", det är jag för blyg för! Så kom en kille som jag VET kan dansa så det var inte för den saken jag nobbade, men jag kände bara att näe, jag måste sitta en låt så jag sa som det var att "Jag har blivit avkastad av en häst och har ont i knäna så jag måste få vila lite!", men istället för att reagera som alla andra som fick nobben under helgen "Oj, jamen jag förstår!" så sa han att "Ja, nu har du nobbat mig fyra gånger så vill du dansa så får du bjuda upp!". Först blev jag helt paff o sen tänkte jag "VA?!?! Fyra gånger!??!" :o. Jag vet ju vem han är, känner han inte, men vet väl vem det är ändå, och jag har INGET minne av att han ens bjudit upp mig!! Så klart lyckades han bjuda upp mig i samma veva som jag såg Han, Han med det största H'et av alla, Kärleken... Som jag inte kunde säga nej till då jag vet att vi typ aldrig dansar under en marakväll o man måste ta tillfället när det ges... Och det såg han... Så när jag senare bjöd upp han så påpekade han detta och en massa annat. Jag kände bara "Hur orkar du?!?". Hade jag bjudit upp nån en gång, fått ett nej, en till gång o fått ännu ett nej, då hade jag ju skitit i det. Inte lagt tid o energi på det. Jag orkar inte. Det finns dom som VILL dansa med mig. Jag dansar ju hellre med dom än med nån som jag måste truga. Livet är för kort för sånt!
*Åldersskillnader*
Det är märkligt hur obrydd man är inför ålder i dansens värld. Man har inga problem med att gnussa loss med en man i pappas ålder och sen göra detsamma med en som, om man blivit gravid vid typ 13, hade kunnat vara ens egen son!! Att det kommer en sån "ungdom" och bjuder upp gör ju att man blir gladare än gladast!! Tänk att en sån yngling vill dansa med en gammal tant som mig! :oD En kär vän var lite nere under helgen o sa att hon kände sig gammal, fast hon är yngre än mig. Jag fattade ingenting för jag hade inte alls tänkt i hennes banor. Jag kände mig inte alls som 32, snart 33, utan som att jag lätt hade kunnat vara 25 i helgen, om ens det, 22 tom!! :oD Extra kul var det att jag blev uppbjuden av Ungdomen när jag väntade på en annan kille så jag sa att jag dansar jättegärna sen då han är en kille som jag verkligen vill dansa med men inte vågar bjuda upp... Så när han kom sväng nummer två och bjöd upp igen o jag sitter med världens hårdaste Ferarrigodis i handen så varken kunde eller ville jag säga nej så det var bara att trycka in den stenhårda gelegodisen o suga mig igenom en fantastisk dans o sen be om ursäkt för mitt ihärdiga tuggande... :oD
*Girl-on-girl-action*
Det har blivit vanligt att man dansar tjej o tjej o vissa dansar även kille o kille. Jag har ju dom tjejerna som jag brukar dansa med och tycker det är fenomenalt. Men varje gång en ny tjej bjuder upp så blir jag lika paff! Nu blev jag uppbjuden av liten söt brunhårig donna och vilket dansknippe det var!! Jag var helt i chocktillstånd! Shit va hon var duktig!! Ska LÄTT leta efter henne fler gånger i vimmlet för det var nått utöver det vanliga... :o)
Ja... Det var mer tankar som flög genom mitt huvud i helgen... Men det tar vi en annan gång. Det känns som att danssuget är tillbaka och ingen är lyckligare än mig för det!! Håller en liten tumme för att det ska hålla i sig. För säga vad man vill om dansen, inget gör mig lyckligare!! <3
Kommentarer
Postat av: Mariann LIe
Godt å lese at du nyter dansen og koser deg. Høres ut som en fantastisk gjeng du er en del av med en haug gode og danseglade folk. Klemmer Mariann
Postat av: Annelicious
Tack snuppa!! Du kanske kan få låna nån av dom någon gång då flera bor i Norge... :) Säg till om du är ledsen någon dag så kommer en dansare över på studs! Kramar på dig kära!!
Postat av: ankan
Haha, tja nu har i alla fall helgen landat och NU är jag nöjd över den. Å nästa dansmara ska jag utnyttja och njuta destå mer av än denna! Konstigt hur hjärnan kan fastna i tankar och hur svåååårt det är att bryta dem. Jag kallar det för danssvacka, som ska gå över fortare än fortast har jag tänkt..
SKÖNT att du har danssug igen!
Fin samanfattning av helgen vännen :)
Postat av: Sofia
Råkade bara komma in på din blogg och läste dansinlägget. Vilken träffande beskrivning angående svetten....känner precis så jag också! O, nä om man inte dansar kan man nog aldrig förstå den känslan!
Trackback
