~JustNelicious~

...just because you don't love a man is almost as silly as getting married just because you do.”
~ Zsa Zsa Gabor ~

Vissa saker ska bli bättre med åren. Förnuft. Ekonomi. Vin... Sen finns det så klart saker som blir sämre med åren. Kroppsdelarnas position. Bilens värde. Den där kanelbullen man sparat liiite för länge i skafferiet... Sen finns det saker man inte kan styra över som förändras. Saker som är upp till andra, sånt jag inte kan säga nått om. Vem hästen säljs till. Att hyran höjs i lägenheten. Att mamma beslutar att lämna pappa efter 37 år tillsammans...



Man tror man ska hantera en sån separation bättre när man blir äldre. Att det inte ska "ta" på nått sätt. När bomben släpptes i onsdags morse så blev jag mest paff. Att mamma och jag aldrig varit bästa vänner och att jag är sterotypen av "Pappas Flicka" gör ju faktumet att det är mammas beslut om möjligt starkare o större. Jag tar ju pappas parti till 200%. Hur mamma tänker kan jag inte fatta. Jag är inte ledsen. Folk förväntar sig tårar. Jag känner mig bara tom. Tömd. Tömd på allt vad känslor heter. När man "lekt med tanken" att en separation skulle komma på tal så trodde jag alltid att pappa skulle vara den som skulle gå, den som fått nog lixom. Men nu står man så här. Pappa är lämnad för en äldre man, en ungkarl. Visst har jag åsikter om detta men vem är jag att döma? Dotter - ja visst, men det är inte mitt liv. Jag är bara en bricka i spelet. Jag orkar bara inte... Orkar inte engagera mig. Orkar inte bry mig. Orkar inte tänka. Högtider? Vem tar vilka möbler? Hur ska allt delas? Var ska dom ta vägen? Stugan. Huset. Bilarna. Allt. 37 ÅR ska delas på. Fotografier. Krimskrams. Minnen.



Vilken plats ska man ta i allt det här? Hur ska man ställa sig? Släkten har just gått igenom en ful skilsmässa och det här kommer inte att bli så. Jag kommer inte att frysa ut mamma ur mitt liv för det här. Jag kommer inte att tycka mer om pappa bara för att jag tycker synd om honom. Jag önskar bara att jag kunde förstå. Minsta lilla. När mamma säger "Du har ju själv varit i den här situationen så du förstår säkert...". Ehmmm... Näe! Jag förstår inte. Jag kan inte ens förstå minsta lilla. Hur man kan resonera att "Omän jag bara får 3 månader med den här mannen så vet jag att det är värt det!". Jag kan inte se det resonemanget. Jag kan inte. Förstår inte. Vill kanske inte förstå. Orkar inte. Varför bry sig när jag inte kan ändra nått? Är man olycklig ska man inte vara med varann men hur bra kan folk vara på att dölja känslor? Jag är usel på det. Känner man mig så VET man hur jag mår. Det finns då en sån person i mitt liv. En som med ett ögonkast direkt avgör hur jag mår. Hon läser mig som en öppen bok. Ord är överflödiga. Hur kan man inte se det hos ens egna föräldrar? Hur kan man vara så absurt duktig på att dölja allt? Visst kan jag fejka lycka och glädje för dom som inte står mig nära, men känner man mig så vet man bättre. Glimten i ögat finns inte där. Det lilla extra...



Nåja. Man ska landa i det här precis som man landar i allt annat som händer. Jag trodde bara nånstans att man skulle reagera annorlunda. Känna annorlunda. Hantera det annorlunda.  Men saker blir inte som man tänkt... Om man ens tänkt tanken...

...man's greatest friend and worst enemy.”
~ Gilbert Parker ~

Jag är rätt dålig på namn. När man träffar en person och man snabbt skakar hand och presenterar sig själv... Deras namn går in i ena örat och ut lika snabbt genom det andra. Varför? Jag tror nånstans att det sitter i intresse. För vissa namn fastnar ju på en gång. Men vid dom tillfällena när man träffar en person och man känner på sig att man inte kommer att ses igen, ja, då bryr jag mig nästan inte. Det är väl fel antar jag. Men det bara blir så.



Ansikten tycker jag däremot att jag har rätt bra koll på. Men det är märkligt vad man kan "tycka" mycket men egentligen så tycker man fel. Uppenbarligen har man träffat en del personer, pratat med dom, kanske till och med presenterat sig för dom, men lik förbenat minns man dom inte. När då den personen kommer ihåg Mig... Uj, uj, uj... Det är jobbigt!! Betyder andra människor alltså så lite för mig att jag inte bemödar mig med att minnas dom? Eller är huvudet full redan? Det finns inte plats med mer personer där inne. Det känns som att det ska till något drastiskt för att jag ska komma ihåg folk nu för tiden...



Nåja. Vilket som. Så länge jag kommer ihåg dom som gör skillnad i mitt liv och faktiskt betyder något så ska man väl inte deppa ihop helt, men hur många personer går omkring där ute och tycker att jag är en fasligt dryg rackare för att jag inte kommer ihåg den där festen 2004 när vi möttes i hallen hos den och den o jag inte bemödar mig att säga hej när vi möts? Kanske lika många som jag ser på och tänker detsamma... :o)