“Getting divorced...
~ Zsa Zsa Gabor ~
Vissa saker ska bli bättre med åren. Förnuft. Ekonomi. Vin... Sen finns det så klart saker som blir sämre med åren. Kroppsdelarnas position. Bilens värde. Den där kanelbullen man sparat liiite för länge i skafferiet... Sen finns det saker man inte kan styra över som förändras. Saker som är upp till andra, sånt jag inte kan säga nått om. Vem hästen säljs till. Att hyran höjs i lägenheten. Att mamma beslutar att lämna pappa efter 37 år tillsammans...
Man tror man ska hantera en sån separation bättre när man blir äldre. Att det inte ska "ta" på nått sätt. När bomben släpptes i onsdags morse så blev jag mest paff. Att mamma och jag aldrig varit bästa vänner och att jag är sterotypen av "Pappas Flicka" gör ju faktumet att det är mammas beslut om möjligt starkare o större. Jag tar ju pappas parti till 200%. Hur mamma tänker kan jag inte fatta. Jag är inte ledsen. Folk förväntar sig tårar. Jag känner mig bara tom. Tömd. Tömd på allt vad känslor heter. När man "lekt med tanken" att en separation skulle komma på tal så trodde jag alltid att pappa skulle vara den som skulle gå, den som fått nog lixom. Men nu står man så här. Pappa är lämnad för en äldre man, en ungkarl. Visst har jag åsikter om detta men vem är jag att döma? Dotter - ja visst, men det är inte mitt liv. Jag är bara en bricka i spelet. Jag orkar bara inte... Orkar inte engagera mig. Orkar inte bry mig. Orkar inte tänka. Högtider? Vem tar vilka möbler? Hur ska allt delas? Var ska dom ta vägen? Stugan. Huset. Bilarna. Allt. 37 ÅR ska delas på. Fotografier. Krimskrams. Minnen.
Vilken plats ska man ta i allt det här? Hur ska man ställa sig? Släkten har just gått igenom en ful skilsmässa och det här kommer inte att bli så. Jag kommer inte att frysa ut mamma ur mitt liv för det här. Jag kommer inte att tycka mer om pappa bara för att jag tycker synd om honom. Jag önskar bara att jag kunde förstå. Minsta lilla. När mamma säger "Du har ju själv varit i den här situationen så du förstår säkert...". Ehmmm... Näe! Jag förstår inte. Jag kan inte ens förstå minsta lilla. Hur man kan resonera att "Omän jag bara får 3 månader med den här mannen så vet jag att det är värt det!". Jag kan inte se det resonemanget. Jag kan inte. Förstår inte. Vill kanske inte förstå. Orkar inte. Varför bry sig när jag inte kan ändra nått? Är man olycklig ska man inte vara med varann men hur bra kan folk vara på att dölja känslor? Jag är usel på det. Känner man mig så VET man hur jag mår. Det finns då en sån person i mitt liv. En som med ett ögonkast direkt avgör hur jag mår. Hon läser mig som en öppen bok. Ord är överflödiga. Hur kan man inte se det hos ens egna föräldrar? Hur kan man vara så absurt duktig på att dölja allt? Visst kan jag fejka lycka och glädje för dom som inte står mig nära, men känner man mig så vet man bättre. Glimten i ögat finns inte där. Det lilla extra...
Nåja. Man ska landa i det här precis som man landar i allt annat som händer. Jag trodde bara nånstans att man skulle reagera annorlunda. Känna annorlunda. Hantera det annorlunda. Men saker blir inte som man tänkt... Om man ens tänkt tanken...
Jag känner ju ingen av de inblandade men visst kan man (eller jag i alla fall) förstå.
Hon gör ju bara vad vad otaliga kvinnor före henne gjort. Ofta påhejad av horder av väninnor, numera inte sällan på FB. Hon "följer sitt hjärta". En av alla de klyschor som skapats för att ge kvinnor mod och ha något att skylla på när det inte gick som man tänkte sig. För jag "följde ju bara mitt hjärta, för det ska man väl?".
Hon har blivit så attraherad av en man att en process startat i hennes hjärna vilket fått henne att helt tappa orienteringen i tillvaron. En känsla som kanske Du själv eftersträvat ibland NEL?
Så visst kan man förstå vad som hänt. Även om det kan vara svårt att acceptera när det händer i ens närhet...
Min exfru råkade ut för samma sak. Nu håller jag tummarna så att knogarna vitnar för att hennes nya man ska vara bättre än jag. För jag tror inte att hon orkar att byta en gång till...
Jag var så liten så jag knappt kommer ihåg nånting alls från när mina föräldrar skilde sig. Skönt kanske, men då har jag ju heller inga riktiga minnen av de tillsammans. Det har ju du, och de kommer du alltid ha kvar. Precis som du kan välja att behålla båda i ditt liv (vilket det låter som att du tänker göra). Att försöka förstå sig på någon annans känslor tror jag inte är det lättaste... Tror du gör helt rätt i att inte försöka alltför mycket. Hoppas och tror att både du och dina föräldrar kommer ur det här lite starkare, lite klokare och lite lyckligare. I slutänden... Kramar om!
Svenjo - Att kärlen kan ramla över en där man minst anar det köper jag och är man olycklig i en relation ska man inte stanna. Det är väl sättet allt gjorts på, hur hon har behandlat min pappa i processen, som gör att jag tar avstånd till detta å det starkaste. Skicka ett sms efter 37 år... Det gör man bara inte! Man gör det inte efter en månads relation heller. Man ger personen man lämnar så mkt respekt man kan och gör allt i sin makt för att lämna personen hel och med fanan buren högt. Man gör det man kan för att kunna hålla huvudet högt. Pappa kommer att gå som vinnare ur det hela och mamma är den som kommer att förlora på det hela, både i valet av karl hon fallit för o i förlusten hon kommer att få hantera sen när verkligheten kommer i kapp.
Visst har jag sökt egotrippar genom att omge mig med folk som får mig att känna mig bra, men jag har alltid gjort det ja kunnat för att inte såra personen. Men framför allt har jag sett till att avsluta det jag redan är involverad i om jag känner att något annat lockar.
Ninnie - Du har HELT rätt!! Fast jag ser mest till allt som inte kommer att vara "som vanligt" längre. Att jag kommer att ha tusentals ggr mer med pappa att göra än med mamma är inget som kommer att förvåna någon eller ens personerna själva. Det blir bara så att man umgås mer med den man har en starkare relation till.
