~JustNelicious~

...Being a good man is like being a good Nazi.”
~Dave Thomas~

Att klassa mig själv som en "fin flicka" är nog en rätt rejäl överdrift. Visst. Jag är snäll mot dom som står mig nära och dom som är snäll mot mig, jag hjälper till om jag kan och försöker så ofta det går att bemöta folk som jag själv vill bli bemött. Men så är det stunderna däremellan... När superbitchen i en kommer fram. Den som tar det hon kan, kör över och inte bryr sig om nått annat än sig själv. Tror inte jag är direkt annorlunda gentemot någon annan i det fallet, alla besitter nog dom sidorna vare sig dom erkänner det eller ej. Det är väl bara mängden av godhet vs bitchighet som varierar. Jag vill tro folk om gott men dömmer fortare än kvickt om dom inte lever upp till mina förväntningar. Det krävs dock en snabb visning av en bättre sida för att jag ska ändra mig lika snabbt så bara för att man en gång fått en dom betyder det inte att den är bestående. Sviker man mig däremot så har man en ovän för livet. Är det nått jag inte tål så är det dom som utger sig för att vara ens vän men inte är det när det kommer till kritan.



Min mindre fina flicksida har ju en benägenhet att falla för killar som kanske inte är dom bästa för mig. Visst har jag träffat en massa helt fantastiskt killar som inte gjort mig nått ont eller på nått sätt varit dåliga människor utan som varit helt enastående, det har bara varit fel tid och fel plats för just "oss". Men så när man är här o nu, idag, och man känner sig redo för det som "livet över 30" innebär, med man, barn, hus, kombi... Då är det fortfarande omöjligt att ge dom snälla killarna en chans, dom som man vet skulle göra en lycklig på sitt sätt, dom som skulle finnas där, skotta snö, laga bilen, hantera mina humörsvängningar och älska mig för den just Jag är. Det är fortfarande dom svåra eller sargade killarna som får allt mitt intresse. Dom som antingen behöver lagas, dom som är för långt gångna för att kunna lagas eller dom som simpelt nog bara inte är redo för ett förhållande. Dom godhjärtade och hela killarna som är redo passerar och man lägger bara märkte till dom som en lätt vinddrag, om ens det. Inte för att man inte vill se dom, utan för att man är upptagen med att titta åt ett annat håll.



Men tids nog ska man väl landa och hitta Mr Right. Kan bristen på The One helt enkelt bero på något så simpelt som att man inte hittat rätt? Dom säger ju att när man träffar Han så bara vet man. Alla bitar bara faller på plats. Kan det vara så enkelt? Vem vet... Den som lever får se. Fram tills dess så gör jag allt jag kan för att bearbeta min kantstötta och sargade karma med att göra lite mer gott än ont och hellre såra med ett ärligt "Jag är ledsen att jag inte kan vara den du vill att jag ska vara för dig" än att jag följer med i en tillfälligt spännande o egotrippande våg på "Hon är toppen-sjön" som gör att jag för ett ögonblick känner mig fantastisk och speciell, men lämnar personen som hävdar det ledsen och sårad.

Så du... Än en gång. Jag är verkligen ledsen att jag inte är den du kanske ville att jag skulle vara...