~JustNelicious~

...How much patience you have, for instance."
~ Franklin P. Jones ~



Jag älskar barn. Jag tycker dom är underbara!! Dom ser på världen på ett sätt som vi vuxna borde ta efter och dom är raka o ärliga. Det sitter sällan fast o frågar man får man sanningen slängd i ansiktet vare sig man vill eller inte. Nått jag däremot inte för nått i världen förstår mig på är skrikbarn. Inte barn som är ledsna, hungriga, har ont osv, men rent gnälliga barn. Dom som skriker o gnäller mest bara för sakens skull o för att föräldrarna inte säger ifrån... Som klippet ovan. Där föräldrarna inte har någon pli på ungen o allt som krävdes var lite salta pinnar typ. Visst, ingen förälder är perfekt, men barnen föds ju som ett blankt ark och det är förälderns jobb att forma barnet. När dom sen i sin tur inte använder sin roll som förälder till att lära barnen rätt från fel och att bete sig när dom är bland folk, då skyller då aldrig jag på barnet, utan föräldrarna. Jo, visst, jag har inga egna barn, men känner nog många föräldrar för att se skillnad på barn och barn + att jag själv varit ett barn en gång o kan inte för nått i världen erinra mig att jag hört någon av mina närmsta vänners barn göra det.



Alla har sett barnet på mataffären som ligger på golvet o skriker och vrålar utöver sig för att dom inte får en godis/tidning/leksak, o några av oss kanske tom har sett föräldern som i rykandes sinne tagit ungen i armen o praktiskt taget släpat barnet ut i bilen/hem. Hatten av för den föräldern!! *applåderar* Hur ofta har vi sett att daltande o gullande i den stunden lönar sig o att föräldern ger med sig för att "slippa en scen" - som leder till vad?? Exakt - fler scener!! Hur många har inte hört barn säga "Jag tycker inte om/vill inte ha..." o i nästa sekund sitter ungen med en kaka/macka/annan maträtt framför sig? Vad hände med "Du smakar o äter det som serveras!" som man själv fick itutat som barn? Det som i sin tur ledde till att jag idag praktiskt taget äter allt... Om än kanske inte hoppande av glädje, men jag äter det! Och vad med lördagsgodis? Nu är det godis, pizza o annat slisk inte bara lördag, utan fredag "För vi ska mysa" o kanske tisdag, söndag o onsdag oxå... Jag vet att jag låter som en gammal stofil men är det fest är det fest o är det vardag så är det vardag! När man är lite ska man få känna skillnaden, men måste det vara genom mat? Kan det inte vara genom sakerna man gör?

Vem vet, om nått år när man förhoppningsvis är förälder, så kanske man själv mutar barnet på Ica, ger dom pizza på tisdagar, kakor till frukost och låter dom se tv hela dagarna... Tills dess så får jag gå runt o störa mig på oansvariga föräldrar som uppfostrar sina barn på märkligaste sätt o vi andra ser på o bävar för den dagen dess ska ta över o styra världen... :o/ Fast lite hopp får man ändå när man ser att det finns undantag, barn som engagerar sig i det viktiga i världen... :oP