Jahaja... Då har man gått och blivit med blogg...
Varför namnet?? JustNelicious?? Ja... Det blev mitt dansalias Nel som fick säga lite om vem jag är. Att det sen blev Nelicious är en viss Gudfaders "fel" då han i ett svagt ögonblick skickade ett sms där det stog att jag var Nelicious... För er som inte är så haj på ordvitsar så är det ju en nätt förändring på det engelska ordet "Delicious" vilket i sin tur på svenska betyder "läcker" - alltså läcker som i "Oh, den tårtan ser läcker ut!!", inte "Kranen läcker!" som nån kanske skulle kunna tro. Sen hann någon annan rackare här före mig att ta det namnet så Gudfadern hade nog snott det av nån stackare när han messade mig, men va tusan, släng dit ett "Just" före så får ni mig, "JustNelicious" - "BaraNelikat - inget mer o inget mindre"!!
Natten och morgonens tanke lyder:
Vad är det med ungdomskärlekar? Varför etsar dom sig fast så mycket hårdare än dagens kärlekar. Nu kan man träffa nån, o sen gå vidare som om ingenting hade hänt. Att en människa för en tid delat sitt liv med en kan verka obetydligt. Betyder det då att den personen ÄR obetydlig? Varför går man så lätt vidare? Ungdomens flammor dom etsade sig minsan kvar, hårt, rejält och bestämt, utan att man kanske hade så jättemycket med personen i fråga att göra. Kanske är det just därför?? Ovissheten... Spänningen... Minnena...
Vadan denna frågeställning?? Skummade under natten på jobbet igenom mina Facebook-kontakter - vill inte kalla dom vänner för vissa är ju inte det, dom är kontakter, inget mer, inget mindre, vissa undrar man varför dom addat mig o jag i min tur undrar varför jag addade dom?? Nåja... Plötsligt dök ett ansikte upp o hips vips var jag tillbaka när jag var ungefär 18 igen. Dom blå ögonen tittade på mig från dataskärmen o tusen eldar brann till inom mig. Kärlek? Njae. Åtrå? Hmm... Intresse?? *ser frågande ut* Fascination? JA!! För dom där blå ögonen har väckt samma känsla i mig i 15 års tid!! Det där pirret, spänningen, nervositeten, hjärtklappning o en gnutta panik - han är en av dom få som får mig att tappa målföret med sin blotta uppenbarelse. Med ens står man på Baby-Etage igen, Here Comes The Hotstepper med Ini Kamoze dunkar i högtalarna, o man känner hur knäna blir gelé bara av en ointresserad o nonchalant blick kastad från hans håll mot mitt. O man var inte ens kär i han på den tiden!! HELLER!! Eller "heller"... Kär är ett ord jag inte kan sätta ihop med denna person, han fängslar mig och han har rört vid mig. Inte rört som "klämt, klappat, stukit, smekt" utan rört vid själ o hjärta. Märkligt. Egendomligt. Mystiskt. Besynnerligt. Men underbart! Att en människa kan engagera en så i dess liv utan att man egentligen känner personen. Att man under 10 års tid inte haft nån kontakt alls, men man ändå undrat nu o då "Hur har han det? Vad gör han? Hur mår han? Var är han? Är han lycklig?"... Förunderligt - men fantastiskt.
Tänk om någon där ute tänker så om mig...?
Uuunderbart första blogginlägg - å du har verkligen hittat rätt vad gäller döpning av blogg och innehåll. Vet redan nu att din blogg inte blir nåt jag tittar in till utan FÖLJER regelrätt :)
så är du ensam om dessa känslor?! mest troligt inte men jag kan tyvärr inte definiera mig med dem. vill oxå uppleva!!
men så kan vi undra... vill vi veta vad han pysslar med, hur han har det osv. försvinner magin då? eller jo nu kom jag på en som får mig känna så men det är bara en ett årig "förälskelse".... wohoo vad jag flög iväg nu då :p
hörs åter när jag landat igen, xx
Klockrent!
Både namnet på bloggen och allt i innehållet.
Du är så underbart genom(h)ärlig!
Du är en sån där person som jag knappt känner men som berört mig och som jag fastnat för. Ja inte kärat ner mig i utan så till den grad att du gjort intryck på mig och jag vill vara din vän!
Kram kram!
Mycket trevlig läsning! Du bloggar riktigt bra =) Och jag köper helt och hållet funderingen ovan, har mitt eget hjärt-/hjärnspöke sen massor av år. He just won't go away... O detta inlägg ihop med trollkarlen på DM - griller i HELA huvudet ikväll.. ;o)
Många av de bästa böckerna och filmerna handlar om detta fenomen. Ibland benämnt "oförlöst kärlek". Jag gillar oförlöst kärlek så till den grad att jag inte sällan styr mina förälskelser till att bli oförlösta istället för "riktiga" kärleksaffärer, något som brukar göra mina kvinnliga vänner frustrerade, för "så får man väl inte göra"...
Varför? Jo, för att oförlöst kärlek varar hela livet, medans förlöst kärlek inte är särskilt långvarig...
Hej gumman!
Gick nyss in på din blogg och gisses vilket fin sida du har och vad bra du skriver!!! Du har alltid förmågan att gå rakt in i hjärtat- även på detta sätt! Vi hörs! Stor kram!!!
TACK!!! Vilka fina inlägg och tankar ni delar med er av... Jag blir rörd!! Alla har ni rätt i det ni tänker o tror, det ni undrar över och det som ni inte kan släppa... Hur går vi vidare? VILL vi gå vidare eller som Svenjo säger - hålla dom till vad dom är? Vad skulle hända om vi fick chansen? Skulle vi ens ta den?
Kärlek till er alla!! Ni är underbara!! <3
