~JustNelicious~

...and dancing is one of them.”

~ Vicki Baum ~

Jag är en dansare. Jag älskar det. Till en stor del av tiden. Tyvärr har dom sista åren varit tunga... Har inte haft så mycket sug som jag brukade och det är så tråkigt. Att känna att nått av det man älskar mest inte ger en vad man vet att det kan göra. Att träningarna känns som ett måste, att man på tävlingsgolvet inte kan ge allt man vet att man kan erbjuda, att man socialt sätt inte blir tillfredsställd som man en gång blev.



Det finns inga gränser i dansens värld. Det är obegränsat med närhet. Värme. Ömhet. Kärlek. Kärlek som inte nödvändigtvis betyder nått. En känsla som infinner sig, lämnar ett intryck efter ett uttryck. Varje kille uttrycker sig olika. En del visar upp sig själv och mig. En del vill ha mig bara för sig själv. Bugg i all ära, men jag har blivit foxoholist. Att föras runt ett golv, glömma tid och rum. En del gör det sakta, sakta... Små steg. En hand i min nacke, den andra på min rygg... Panna mot panna. Jag lämnar mig helt hän och har fullt förtroende för han som håller mig just där och då. Det finns inga andra än Vi. En del uttrycker sig större. Mer passionerat. Andra mindre, mer intimt. Jag vet inte vad jag tycker mest om. Det sitter helt i personen jag dansar med. Kemin som finns mellan oss. Kemin som gör att det sprakar, som gör mig knäsvag i flera dagar efteråt, men som sakta ebbar ut och man lever på minnet. Ingen sorg över att känslan svalnat, för man vet att nästa gång vi möts kommer samma känsla att uppstå. Igen, igen och igen...



Jag har favoriter. Absolut. Det finns faktiskt dom som har Mig som favorit också. Jag har dansspöken. Eller Hade. Jag har tagit död på alla nu. Kanske det som gör att gnistan slocknat? Att man inte har någon spänning kvar, inga önskningar, inga som man ser upp till på ett piedestalistiskt sätt. Ingen är oåtkomlig. Jag är självklart glad över att jag har killar på min repetoar som ger mig den känslan jag vill känna efter en dans, och att jag klassar dom som bekanta och vänner till och med. Jag Är ett dansspöke. Det är surrealistiskt! Att folk ser på mig och tänker "Gud om jag vågade bjuda upp Nel!". Det är absurt! Galet! Helt stört! Det är ju bara Jag lixom. Nothing more, nothing less. Men samtidigt värmer det. Tänk, att det finns dom som ser upp till mig! :o)



Ibland dimper det ner en stjärna från danshimlen och man förundras och framför allt förvånas över hur man kunnat missa just Han! Särskilt när det är en person som man haft hovrande runt på samma dansgolv som en själv sen ens första stapplande danssteg. En sån stjärna föll ner i måndags. Det var - i alla fall för mig - dansförälskelse! Bjöd upp en gammal bekant och tänkte inte mer på saken. Snabbfoxen flöt på bra. När sen den lugna foxen började så spelade mina älskade Zlipsar en av mina absoluta favoritfoxlåtar, Stings Fields of Gold. Jag kläcker ur mig "-Åh! Det här är typ den bästa foxlåten!" och svaret blev "-Ett dansspöke och hennes favoritlåt, det här blir inte bra!". Men Bra börjar inte med att bekriva hur det blev. Tiden försvann. Jag försvann in i dimman och lät bara Han föra mig runt. Det var underbart! Magiskt! Makalöst! Vi har ju dansat förut och jag har aldrig tyckt att han varit på nått sätt dålig. Det har bara inte blivit att vi har dansat. Svårförklarat, men dom som dansar förstår nog hur jag menar och tänker. Typ, "Jag gillar Fanta, men det blir ändå alltid att jag köper Trocadero. Det är absolut inget fel på Fanta, men Trocaderon har som alltid varit min favorit och jag håller mig till den även om Fantan släcker törsten lika bra och är lika god, bara på ett annat sätt." :oD Vilket som - det är kärlek på hög nivå och det är härligt att en "ny" dansstjärna tänts på en himmel nära mig!!
Näe, nu är det hög tid att ge sig vidare ut i cyberrymden, men glöm inte: 

“Nice men marry dancers. Real men become Dancers!”