“True love is like a pair of socks...
Men hur hittar man ett matchande par? Och var? När man är "Seriös Dansare" som jag blev kallad av en person i dansvärlden, då är kärleken... Uhm... Åsidosatt? I alla fall av mig som resonerar att jag inte vill ha en dansade respektive då dansen är MIN och det som får mig att må som bäst! Har testat det där med krossat hjärta och att se personen på dans stup i kvarten o det var ingen hit... Vill inte hamna där igen. Inte att jag vill gå in i en relation alls med tanken att det ska ta slut, men... Ja... Ett som är säkert är då att på stallet hittar jag honom INTE! :o/
“There is a time for departure...
Men var ska man ta vägen?
“May the dreams of my past...
Men vad med när man redan gjort det man sagt att man vill göra? Nya drömmar? Nya mål? Nya önskningar? Nya förhoppningar? Nya förväntningar? Nya, nya, nya... Med allt nytt som man önskar ska komma så kommer nya krav, nya måsten, nya ansträngningar, nya ambitioner, mer arbete... Är det värt det? Just idag orkar jag inte engagera mig. Vill bara skita i allt. Är så less. På stan. På folket. På allt! Och vem kan ändra på nått - ja, det är jag, men jag orkar inte. Det finns ingen kraft i mig. Inget engagemang. Ingen lite gnutta av "det lilla extra" som kan ta en till nya mål, nya höjder, nya dimensioner. Orkar inte... Men när ska man orka då? Verkar o känns inte som ett det är under den här livstiden i alla fall... :(
“Getting divorced...
~ Zsa Zsa Gabor ~
Vissa saker ska bli bättre med åren. Förnuft. Ekonomi. Vin... Sen finns det så klart saker som blir sämre med åren. Kroppsdelarnas position. Bilens värde. Den där kanelbullen man sparat liiite för länge i skafferiet... Sen finns det saker man inte kan styra över som förändras. Saker som är upp till andra, sånt jag inte kan säga nått om. Vem hästen säljs till. Att hyran höjs i lägenheten. Att mamma beslutar att lämna pappa efter 37 år tillsammans...
Man tror man ska hantera en sån separation bättre när man blir äldre. Att det inte ska "ta" på nått sätt. När bomben släpptes i onsdags morse så blev jag mest paff. Att mamma och jag aldrig varit bästa vänner och att jag är sterotypen av "Pappas Flicka" gör ju faktumet att det är mammas beslut om möjligt starkare o större. Jag tar ju pappas parti till 200%. Hur mamma tänker kan jag inte fatta. Jag är inte ledsen. Folk förväntar sig tårar. Jag känner mig bara tom. Tömd. Tömd på allt vad känslor heter. När man "lekt med tanken" att en separation skulle komma på tal så trodde jag alltid att pappa skulle vara den som skulle gå, den som fått nog lixom. Men nu står man så här. Pappa är lämnad för en äldre man, en ungkarl. Visst har jag åsikter om detta men vem är jag att döma? Dotter - ja visst, men det är inte mitt liv. Jag är bara en bricka i spelet. Jag orkar bara inte... Orkar inte engagera mig. Orkar inte bry mig. Orkar inte tänka. Högtider? Vem tar vilka möbler? Hur ska allt delas? Var ska dom ta vägen? Stugan. Huset. Bilarna. Allt. 37 ÅR ska delas på. Fotografier. Krimskrams. Minnen.
Vilken plats ska man ta i allt det här? Hur ska man ställa sig? Släkten har just gått igenom en ful skilsmässa och det här kommer inte att bli så. Jag kommer inte att frysa ut mamma ur mitt liv för det här. Jag kommer inte att tycka mer om pappa bara för att jag tycker synd om honom. Jag önskar bara att jag kunde förstå. Minsta lilla. När mamma säger "Du har ju själv varit i den här situationen så du förstår säkert...". Ehmmm... Näe! Jag förstår inte. Jag kan inte ens förstå minsta lilla. Hur man kan resonera att "Omän jag bara får 3 månader med den här mannen så vet jag att det är värt det!". Jag kan inte se det resonemanget. Jag kan inte. Förstår inte. Vill kanske inte förstå. Orkar inte. Varför bry sig när jag inte kan ändra nått? Är man olycklig ska man inte vara med varann men hur bra kan folk vara på att dölja känslor? Jag är usel på det. Känner man mig så VET man hur jag mår. Det finns då en sån person i mitt liv. En som med ett ögonkast direkt avgör hur jag mår. Hon läser mig som en öppen bok. Ord är överflödiga. Hur kan man inte se det hos ens egna föräldrar? Hur kan man vara så absurt duktig på att dölja allt? Visst kan jag fejka lycka och glädje för dom som inte står mig nära, men känner man mig så vet man bättre. Glimten i ögat finns inte där. Det lilla extra...
Nåja. Man ska landa i det här precis som man landar i allt annat som händer. Jag trodde bara nånstans att man skulle reagera annorlunda. Känna annorlunda. Hantera det annorlunda. Men saker blir inte som man tänkt... Om man ens tänkt tanken...
“Memory is...
~ Gilbert Parker ~
Jag är rätt dålig på namn. När man träffar en person och man snabbt skakar hand och presenterar sig själv... Deras namn går in i ena örat och ut lika snabbt genom det andra. Varför? Jag tror nånstans att det sitter i intresse. För vissa namn fastnar ju på en gång. Men vid dom tillfällena när man träffar en person och man känner på sig att man inte kommer att ses igen, ja, då bryr jag mig nästan inte. Det är väl fel antar jag. Men det bara blir så.
Ansikten tycker jag däremot att jag har rätt bra koll på. Men det är märkligt vad man kan "tycka" mycket men egentligen så tycker man fel. Uppenbarligen har man träffat en del personer, pratat med dom, kanske till och med presenterat sig för dom, men lik förbenat minns man dom inte. När då den personen kommer ihåg Mig... Uj, uj, uj... Det är jobbigt!! Betyder andra människor alltså så lite för mig att jag inte bemödar mig med att minnas dom? Eller är huvudet full redan? Det finns inte plats med mer personer där inne. Det känns som att det ska till något drastiskt för att jag ska komma ihåg folk nu för tiden...
Nåja. Vilket som. Så länge jag kommer ihåg dom som gör skillnad i mitt liv och faktiskt betyder något så ska man väl inte deppa ihop helt, men hur många personer går omkring där ute och tycker att jag är en fasligt dryg rackare för att jag inte kommer ihåg den där festen 2004 när vi möttes i hallen hos den och den o jag inte bemödar mig att säga hej när vi möts? Kanske lika många som jag ser på och tänker detsamma... :o)
Läge att hänga läpp nu då...
Just när man riktigt börjat gilla hockey så åker dom ut. Nåja!! Bättre lycka nästa säsong AIK!! :)
Klorna är nu indragna...
Samma klor som av någon outgrunderlig ilska orsakade såren. Om man ändå kunde förstå sig på sina älskade katter!!
Man kan ju undra vem som fyller 33 idag......
Man kan ju undra vem som fyller 33 idag... :) Börjar födelsedagen i sadeln och kommer att avsluta den på jobbet. Annat var det förr när man fyllde år och firade från morgon till kväll. Nu glömmer man tom bort sin dag. :) Ett tecken på... Vad? :-P
En liten grej...
...som någon kollega skrivit och satt upp på toaspegeln. En liten gest som värmer när man ser den. :)
Somewhere in time's own space...
...There must be some sweet pastured place
Where creeks sing on and tall trees grow
Some paradise where horses go,
For by the love that guides my pen
I know great horses live again.
~ Stanley Harrison ~
Har haft en riktig stalldag idag... Igen... :) Har varit några sånna där tvättäkta stalldagar den senaste tiden. När man far dit o timmarna bara flyger förbi. Man pysslar och står i och märker inte att klockan går. Fick en bonusdag idag med K då Ägarns karl inte är i topptrim så hon kunde inte lämna barnen i hans våld. Blev en ridtur ute i vårsolen, igen. K kändes lite trött o sliten, men det är ju våren som tar ut sin rätt. Hårfällningen suger musten ur tom den starkaste poppon ibland. Lillgumman... Hade intag och utfodring på kvällen dessutom. Hur underbart är det inte att fara till stallet halv sju på kvällen, och sen cykla hem 1,5 timme senare och det är fortfarande ljust ute?! ÄLSKA VÅREN!! :) Och stallet. Ingen plats kan få en att må så bra som just ett stall. Hästarna. Atmosfären. Stämningen. Folket. Sammanhållningen. Kärleken till dom 4-benta som för oss samman. Att sen få vara alla hästarnas matmor för en kväll... Sällan känner man sig så älskad som när typ 70 hästar ska få mat! 
~ Sötaste rumpan tillhör Benno ~
~ Prins Ior har den bästa höjden ~
~ Aminette är mest pratglad ~
~ Igor har hamnat i fel SRK-täcke ~
~ Stella har finaste färgen ~
~ Stor, större, Wambo ~
Säga vad man vill, men hästar får en verkligen att må bättre än bra!! :)
Lär mig...
...dagen till ära tanka biogas helt på egen hand. Kvinnor kan. Eller iaf kan den här kvinnan!! :)
Bästa sättet...
...att påbörja ett 25 timmarsarbetspass... Ett toagolv översvämmat med unket gammalt avloppsvatten. Tjohooo!! :)
Galoppträning...
...i slask tar minst sagt på krafterna, även för den som måste springa o inte bara för den uppe på :)
“I'm not the smartest fellow in the world...
...but I can sure pick smart colleagues.”
~ Franklin D. Roosevelt ~
Nytt jobb... Det sägs vara en av dom tuffaste arbetsplatserna i min bransch i stan. Men av någon märklig anledning så trivs jag hur bra som helst. Jag vet inte om det är arbetet i sig som är hela grejen, men jag tror faktiskt det är kollegorna! Jag står fast vid att man kan ha vilket skitjobb som helst så länge kollegorna är bra. Det stämmer då här. Inte att det är ett skitjobb, men det är påfrestande, och utan vettiga kollegor hade det ätit upp mig totalt på en gång. Man får väl tacka sitt hyffsat starka psyke också för att man inte gick under på en gång antar jag. Vilket som, omväxling förnöjer och även om jag inte valt den här arbetsplatsen om jag haft något val så är jag glad att jag hamnade här. Det är en utmaning och man får tänka, inte bara vandra runt som en robot. I like it, I like it alot!! Och hoppas jag får vara kvar... :)
"I made up my mind I won't have a change of heart...
...I've removed myself from every single part of you!"
~ Eli Young Band ~
Det är stunder när man helt enkelt måste köra sitt eget huvud rätt in i väggen, upprepade gånger, för att man ska vakna upp och inse saker. Vad får mig att må bra och vad får mig att må mindre bra? Vad ger mig positiv energi och vad suger ur mig all min kraft? Vem behandlar mig som jag vill bli behandlad när jag gör allt i min värld för att den ska må bra? Inte den jag nånstans trodde gjorde det. Den jag på ett märkligt sätt "inbillade" mig var den som var grunden till lycka. Tänk om jag vetat då det jag vet nu, att allt som krävs för att gå vidare är att bestämma sig. Stampa ner foten i krossat glas för att verkligen vakna upp och känna att Nu Är Det Nog... Ja, då hade jag gjort det för länge sen! Men bättre sent än aldrig! :) Nu är det gjort, det känns bra, befriande, avslappnat och obrytt. Ibland måste man bara stanna upp, torka bort blodet ur ögonen efter man stångat in huvudet i väggen otaliga gånger för att se ljuset.
