“It is the mind which creates the world around us...
...and even though we stand side by side in the same meadow, my eyes will never see what beheld by yours, my heart will never stir to the emotions with which yours is touched."
~George Gissing~
Att vara en känslomänniska är på gott och ont. Jag har lika nära till skratt som till gråt och det har väl inte alltid varit till min fördel för ihop med känslorna kommer tankarna. Jag tänker, analyserar, spekulerar, filosoferar och funderar. Vissa gånger hjälper det, andra gånger blir allt bara värre, allra mest när tankarna involverar någon annan än mig själv.
Efter helgen som varit har känslorna legat extra nära ytan. Dansmara... Så mycket kärlek. Närhet. Värme. Lycka. Ömhet. Glädje. Men även sorg när det är över... Dessa tillställningar är för korta och för sällan men det är väl det som är charmen. Att Sveriges alla dansare sammanstrålar 4-5 gånger per år och bara njuter... Av varandra... Man myser 24 timmar om dygnet med nära och kära. Man låter sig svepas in i ett euforiskt tillstånd där man konstant är inlindad i ett rosa fluff skyddad mot allt ont och man ser bara det goda. Tyvärr fanns det en grått hölje över helgen... Ett beslut skulle fattas. Känslor skulle ses över. Hjärtat skulle ransaka sig själv. Inte ett lätt beslut när den man skulle känna efter inför lyste med sin frånvaro - först kroppsligt o sen psykist när väl kroppen var på plats.
Att känna efter är inte lätt. Vad ska man känna efter efter? Ska det inte bara kännas automatiskt? Ska inte allt bara falla på plats när man befinner sig i famnen igen... Den man suktat efter... Längtat efter... Drömt om... Hoppats på... Näe... Uppenbarligen inte. Inte när man blir behandlad som luft. När man lyfts upp till ett stadie av hopp och förväntan för att sen bara bli nersläppt, i ett röra av krossat glas och finkorningt salt. Det man sett fram emot fanns inte där, inte ens i närheten. Att få en "kärleksförklaring" som när den skulle "verkställas" kändes som nått han sagt för att jag inte skulle se åt något annat håll... Jag kanske har fel, men mina känslor ljuger sällan för mig. Jag var i ett smärre chocktillstånd under fredagkvällen - både för att danserna jag fick gick till världshistorien som dom bästa någonsin och för att den jag skulle fatta beslut gällande bara försvann.
Lördagen kom, tankarna malde och malde, dansen infann sig och med några av dom grymmaste killarna i Sverige som förde mig runt dansgolvet fick jag till stor del glömma det jag kommit till Övik för att göra. Så stog Han där... Vi pratade lite... Jag tänkte massa... Vi kände lite... Men så försvann han igen. Lika snabbt som han kom. Lämnandes mig med eliten av dansare men en hjärna till bredden fylld av förvåning, förvirring, förtvivlan, sorg, ilska... Känslorna byttes ut mot en annan varje minut, varje sekund. Ena stunden var man nära gråt för att det kändes så tomt i mitt hjärta, nästa var jag så arg för att han sagt det han sagt just före den här helgen... Nästan som för att förstöra för mig.
Inte blev jag klokare... Och inte känns det som sanningar kommit till ytan. Min kvinnliga intuition säger nått om helgen som jag inte vill, men förstår, accepterar, men stör mig på. Det kom något roligare i vägen. Det som sas i det där meddelandet var inte genomtänkt. Inte nånstans. O när det väl var dags att förvandla ord till handling fanns det inget där. Det måste ha varit lätt att säga "Får jag inget så ger jag inget" men vad ska jag ge när det inte finns någon där att ge något åt?? Lika lätt är det att säga "Jag är din om du tillåter det", men hur ska det bli så om du inte vill ge mig din tid? Inte ge mig en chans att känna efter. En stulen kyss kanske räknas i Din värld, men i min värld är det det lilla, när ingen ser, som räknas... Ett ögonkast... Ett leende... En hand mot en arm i passerande... Men inget. Inget!
När söndagen kom och smset dök upp där Du skrev att du nog inte skulle ha skrivit det du skrev före helgen så kändes det bara som att känslorna jag hade, det som min magkänsla sa, att något kom i vägen som var roligare än mig, det var inte en tanke, en oro, utan fakta. Det kändes inte längre som att det var ett "kanske" utan ett "så var det". Det gör inget. Jag är inte förvånad... Hur sorgligt det nu än känns att säga... Att du så sakta försökt dra dig ur det du sa för mindre än en vecka sen genom att nästan skylla på mig och det jag gör känns så fel. Jag har ingen skuld i det här, jag hade börjat gå vidare, jag var inte den som helt plötsligt målade upp en framtid ihop. Var det mitt steg vidare som satte griller i Ditt huvud? Jobbigt att inse att någon annan kanske var bättre än dig? Att jag kände nått för nån annan som toppade det som jag känt så länge för dig? Eller började fötterna kylas ner? Hade du lovat mer än du kunde hålla? Sagt mer än du kunde stå för? Varför annars använda orden "Vi kanske bara ska vara vänner eftersom vi är så bra på det..." Jag förstår inte... Bestäm DIG!!
Helgen är över... Tankarna maler... Men dom har fattat ett beslut... Det sista beslut jag någonsin trott mig om att fatta. Danserna var fantastiska, enastående, makalösa... Men sorgen obeskrivlig... Ni som stog vid min sida genom tankar, funderingar, frustration, irritation, sorg... TACK!! Tack för att ni fanns där när den som borde funnits där konstant lyste med sin frånvaro...
Fattar jag rätt beslut? Jo... Mitt hjärta säger det! Även huvudet... Och det är inte ofta dom två är överens... Magkänslan däremot har vissa förevändningar men den måste nog få stiga åt sidan nu. Det är dags att ta tjuren vid hornen och rida ut den här stormen en gång för alla...
~George Gissing~
Att vara en känslomänniska är på gott och ont. Jag har lika nära till skratt som till gråt och det har väl inte alltid varit till min fördel för ihop med känslorna kommer tankarna. Jag tänker, analyserar, spekulerar, filosoferar och funderar. Vissa gånger hjälper det, andra gånger blir allt bara värre, allra mest när tankarna involverar någon annan än mig själv.
Efter helgen som varit har känslorna legat extra nära ytan. Dansmara... Så mycket kärlek. Närhet. Värme. Lycka. Ömhet. Glädje. Men även sorg när det är över... Dessa tillställningar är för korta och för sällan men det är väl det som är charmen. Att Sveriges alla dansare sammanstrålar 4-5 gånger per år och bara njuter... Av varandra... Man myser 24 timmar om dygnet med nära och kära. Man låter sig svepas in i ett euforiskt tillstånd där man konstant är inlindad i ett rosa fluff skyddad mot allt ont och man ser bara det goda. Tyvärr fanns det en grått hölje över helgen... Ett beslut skulle fattas. Känslor skulle ses över. Hjärtat skulle ransaka sig själv. Inte ett lätt beslut när den man skulle känna efter inför lyste med sin frånvaro - först kroppsligt o sen psykist när väl kroppen var på plats.
Att känna efter är inte lätt. Vad ska man känna efter efter? Ska det inte bara kännas automatiskt? Ska inte allt bara falla på plats när man befinner sig i famnen igen... Den man suktat efter... Längtat efter... Drömt om... Hoppats på... Näe... Uppenbarligen inte. Inte när man blir behandlad som luft. När man lyfts upp till ett stadie av hopp och förväntan för att sen bara bli nersläppt, i ett röra av krossat glas och finkorningt salt. Det man sett fram emot fanns inte där, inte ens i närheten. Att få en "kärleksförklaring" som när den skulle "verkställas" kändes som nått han sagt för att jag inte skulle se åt något annat håll... Jag kanske har fel, men mina känslor ljuger sällan för mig. Jag var i ett smärre chocktillstånd under fredagkvällen - både för att danserna jag fick gick till världshistorien som dom bästa någonsin och för att den jag skulle fatta beslut gällande bara försvann.
Lördagen kom, tankarna malde och malde, dansen infann sig och med några av dom grymmaste killarna i Sverige som förde mig runt dansgolvet fick jag till stor del glömma det jag kommit till Övik för att göra. Så stog Han där... Vi pratade lite... Jag tänkte massa... Vi kände lite... Men så försvann han igen. Lika snabbt som han kom. Lämnandes mig med eliten av dansare men en hjärna till bredden fylld av förvåning, förvirring, förtvivlan, sorg, ilska... Känslorna byttes ut mot en annan varje minut, varje sekund. Ena stunden var man nära gråt för att det kändes så tomt i mitt hjärta, nästa var jag så arg för att han sagt det han sagt just före den här helgen... Nästan som för att förstöra för mig.
Inte blev jag klokare... Och inte känns det som sanningar kommit till ytan. Min kvinnliga intuition säger nått om helgen som jag inte vill, men förstår, accepterar, men stör mig på. Det kom något roligare i vägen. Det som sas i det där meddelandet var inte genomtänkt. Inte nånstans. O när det väl var dags att förvandla ord till handling fanns det inget där. Det måste ha varit lätt att säga "Får jag inget så ger jag inget" men vad ska jag ge när det inte finns någon där att ge något åt?? Lika lätt är det att säga "Jag är din om du tillåter det", men hur ska det bli så om du inte vill ge mig din tid? Inte ge mig en chans att känna efter. En stulen kyss kanske räknas i Din värld, men i min värld är det det lilla, när ingen ser, som räknas... Ett ögonkast... Ett leende... En hand mot en arm i passerande... Men inget. Inget!
När söndagen kom och smset dök upp där Du skrev att du nog inte skulle ha skrivit det du skrev före helgen så kändes det bara som att känslorna jag hade, det som min magkänsla sa, att något kom i vägen som var roligare än mig, det var inte en tanke, en oro, utan fakta. Det kändes inte längre som att det var ett "kanske" utan ett "så var det". Det gör inget. Jag är inte förvånad... Hur sorgligt det nu än känns att säga... Att du så sakta försökt dra dig ur det du sa för mindre än en vecka sen genom att nästan skylla på mig och det jag gör känns så fel. Jag har ingen skuld i det här, jag hade börjat gå vidare, jag var inte den som helt plötsligt målade upp en framtid ihop. Var det mitt steg vidare som satte griller i Ditt huvud? Jobbigt att inse att någon annan kanske var bättre än dig? Att jag kände nått för nån annan som toppade det som jag känt så länge för dig? Eller började fötterna kylas ner? Hade du lovat mer än du kunde hålla? Sagt mer än du kunde stå för? Varför annars använda orden "Vi kanske bara ska vara vänner eftersom vi är så bra på det..." Jag förstår inte... Bestäm DIG!!
Helgen är över... Tankarna maler... Men dom har fattat ett beslut... Det sista beslut jag någonsin trott mig om att fatta. Danserna var fantastiska, enastående, makalösa... Men sorgen obeskrivlig... Ni som stog vid min sida genom tankar, funderingar, frustration, irritation, sorg... TACK!! Tack för att ni fanns där när den som borde funnits där konstant lyste med sin frånvaro...
Fattar jag rätt beslut? Jo... Mitt hjärta säger det! Även huvudet... Och det är inte ofta dom två är överens... Magkänslan däremot har vissa förevändningar men den måste nog få stiga åt sidan nu. Det är dags att ta tjuren vid hornen och rida ut den här stormen en gång för alla...
“Thinking...
...is the greatest torture in the world for most people."
Kan inte annat än hålla med. Varför kan man inte bara veta svaret? Varför känns det som att mitt liv går i repris just nu? Var jag inte i exakt den här situationen för 2 år sedan?? Man är som en vågskål o står med en fantastisk kille i varje hand o vet inte vem man ska välja. I-landsproblem, ja visst, men det är Mitt o för mig är det verkligen ett problem, nu precis som då. Hur väljer man mellan två fantastiska ting? Hur kan man fatta ett sånt beslut? Då valde jag vad jag för stunden ansåg vara rätt men det blev oerhört fel. Visst var han Mr Right, men inte Mr Right Right, utan Mr Right Now. 
Vad lärde jag mig av det? Jag gick på den som hade mest drag som attraherade mig, den jag kände att jag var mest lik, den som jag kände att jag kunde prata mest med, den som gav mig mest även om han egentligen gav mig minst eftersom han från dag ett sa att han inte kunde ge mig vad jag ville ha för att i nästa stund vilja ge mig allt och lite till... Om jag valt annorlunda - hur hade mitt liv sett ut idag då? Och hur ska jag kunna fatta ett beslut idag? Killarna är utseendemässigt sett lika varandra. Mörka skönheter med diverse tatueringar. Det inre...? Oerhört fina killar. Snälla, omtänksamma, godhjärtade. Men båda har sina nackdelar... Och dom säger ju att när man träffar en potentiell partner så ska man se till deras nackdelar istället för fördelar o tänka efter om man kan leva med det mindre attraktiva. Fördelar är ju sällan nått som nöter o tär lixom... Men hur väljer man efter någons nackdelar?? Hur kan man säga att Du är en bättre person än Han. Deras liv har sett olika ut, dom har formats efter vad dom gjort och gått igenom och hur kan man säga att en person inte är "värdig en" pga något som den personen inte ens kan styra över? Vilken karusell ska man ta?? Den känslomässiga berg och dalbanan jag åkt upp o ner, fram o tillbaka på i 2,5 år, eller ska jag våga chansa på en ny karusell... Den som verkar kunna ge mig så mycket fjärilar i magen att jag tjuter av spänning och lycka men ändå inte gör så att jag kräks...
Det finns så många frågor!! Hur...? Varför...? På grund av...? Genom att...? Utan...? Med...? För att...? När...? Vad...? Om man kunde se in i framtiden o veta vad man ska välja...
Hur fattar man beslutet??
“Show me someone who doesn't dream about the future...
...and I'll show you someone who doesn't know where they are going!"
När man bara flyter med strömmen o tycker livet känns rätt bra, det är alltid Då som konstiga saker händer - oförutsedda, märkliga, egendomliga, förbluffande, mystiska saker... Läste nån gång att "Love moves in mysterious ways" och är inte det sant så säg! Här går man runt, faktiskt nöjd med situationen, livet, det runt omkring... O ner dimper den, som ett mail på Facebook, kärleksförklaringen jag drömt om så länge, när Han faktiskt insett att det är Mig han vill ha. Att han insett att Vi är dom som borde träffas. Vi! Jag o han. Han!! HAN!! McImpossible... Den som funnits där så länge, så länge, vi snackar ÅÅR... Och aldrig lämnat min sida... Eller mitt huvud... Eller mitt hjärta... Trots diverse partners o annat oknytt.
Jag hoppar av lycka... Eller gör jag det?? Näe... Jag står fastvuxen o kan inte med nån kraft ta ett steg i någon som helst riktning. Vad jag ska tycka, tänka, känna, önska, drömma, längta efter... Det jag ser är problemen. Inte som överkomliga hinder utan som gigantiska, ogenomträngliga murar. Han ser det inte så... Varför? Hur? Vad har förändrats? Har det bara varit jag som sett problemen istället för lösningarna hela tiden o han sett utvägarna? Hindrar jag mig själv från lycka? Åldersskillnaden finns fortfarande kvar. Avståndet mellan våra hemstäder likaså. Hans jobbsituation oxå. Min ovilja att lämna "mitt". Min rädsla för att någon annan ska ge upp "sitt" för mig.
Varför rädslan o osäkerheten? Hade det varit ett år eller två år sedan hade jag ropat ut min lycka från trädtopparna, velat att hela världen skulle veta. Men nu... Jag känner mig stum. Kan inte finna ord för hur jag känner. Jag som alltid kan sätta ord på allt. Det här är inte likt mig. Så många frågor som förblir obesvarade för att ett svar helt enkelt inte finns. Så mycket att vrida och vända. Så mycket att överväga. Eller...? Ska man kasta hjärtat, ta språnget ut i det okända o hoppas på det bästa? Igen... O riskera att slå sig fördärvad men samtidigt hindra sig själv från möjligheten att flyga... Han är ju trots allt nått av det finaste jag vet. Hans insida så väl som utsida... Men det var ju... Åsså... Och... Och... Och... :oS
Idag, ikväll, i natt är Jag en som drömmer om framtiden, men ändå inte vet var Jag är på väg...
När man bara flyter med strömmen o tycker livet känns rätt bra, det är alltid Då som konstiga saker händer - oförutsedda, märkliga, egendomliga, förbluffande, mystiska saker... Läste nån gång att "Love moves in mysterious ways" och är inte det sant så säg! Här går man runt, faktiskt nöjd med situationen, livet, det runt omkring... O ner dimper den, som ett mail på Facebook, kärleksförklaringen jag drömt om så länge, när Han faktiskt insett att det är Mig han vill ha. Att han insett att Vi är dom som borde träffas. Vi! Jag o han. Han!! HAN!! McImpossible... Den som funnits där så länge, så länge, vi snackar ÅÅR... Och aldrig lämnat min sida... Eller mitt huvud... Eller mitt hjärta... Trots diverse partners o annat oknytt.
Jag hoppar av lycka... Eller gör jag det?? Näe... Jag står fastvuxen o kan inte med nån kraft ta ett steg i någon som helst riktning. Vad jag ska tycka, tänka, känna, önska, drömma, längta efter... Det jag ser är problemen. Inte som överkomliga hinder utan som gigantiska, ogenomträngliga murar. Han ser det inte så... Varför? Hur? Vad har förändrats? Har det bara varit jag som sett problemen istället för lösningarna hela tiden o han sett utvägarna? Hindrar jag mig själv från lycka? Åldersskillnaden finns fortfarande kvar. Avståndet mellan våra hemstäder likaså. Hans jobbsituation oxå. Min ovilja att lämna "mitt". Min rädsla för att någon annan ska ge upp "sitt" för mig.
Varför rädslan o osäkerheten? Hade det varit ett år eller två år sedan hade jag ropat ut min lycka från trädtopparna, velat att hela världen skulle veta. Men nu... Jag känner mig stum. Kan inte finna ord för hur jag känner. Jag som alltid kan sätta ord på allt. Det här är inte likt mig. Så många frågor som förblir obesvarade för att ett svar helt enkelt inte finns. Så mycket att vrida och vända. Så mycket att överväga. Eller...? Ska man kasta hjärtat, ta språnget ut i det okända o hoppas på det bästa? Igen... O riskera att slå sig fördärvad men samtidigt hindra sig själv från möjligheten att flyga... Han är ju trots allt nått av det finaste jag vet. Hans insida så väl som utsida... Men det var ju... Åsså... Och... Och... Och... :oS
Idag, ikväll, i natt är Jag en som drömmer om framtiden, men ändå inte vet var Jag är på väg...
"It's beauty that captures your attention...
...but personality captures your heart."
Mina vänner är fantastiska...
Dom är snälla.
Dom är roliga.
Dom är underhållande.
Dom är ärliga (om jag vrider om armen o tvingar dom ;o)).
Dom är festliga.
Dom är söta.
Dom är speciella.
Dom är annorlunda.
Dom är hjälpsamma.
Dom är belevade.
Dom är mina modeikoner.
Dom är lojala.
Dom är självständiga.
Dom är rättfram.
Dom är goda lyssnare.
Dom är bra rådgivare.
Dom är starka.
Dom är omtänksamma.
Dom är smarta.
Dom tar ner mig på jorden.
Dom är charmiga.
Dom är...
Dom är mina vänner!! Deras dåliga sidor finns där, men deras bra sidor överväger alla dagar i veckan, och det är nog just därför dom är så värdefulla för mig. Fick påpekat att i min förra blogg om mina bitches, darlings, brudar, blindtarmar, Blåkullesambos... :P Ja, där var det en som fick framstå i så fin dager jämfört med dom andra. Så här, på begäran, får ni se mina vänners näst bästa sida - utsidan!! Förutom på en då som är lixom skyldig dom andra en bild som enbart visar hennes vackra insida... =D
Bikerbitch...
Babymamabitch...
Paintballbitch...
Boobiebitch...
Så... Det var skaran, så som dom skapades... For better or worse... Til death do us part!! :)
Ej att förglömma är ju den som är äldst i gården...
Världens bästaste o finaste, den som är grädden på moset. För efter 16 år så känner nog hon mig bäst av alla ändå... Hon har då stått ut mest o vi har varit med om mest ihop. Det väger tungt i vänskapsskålen då få vänner känner en så bra som just dom gamla.
Puss på er o Kaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!! Ni förgller min annars så... Ehm... Färglösa vardag!! :P Typ!! <3
Mina vänner är fantastiska...
Dom är snälla.
Dom är roliga.
Dom är underhållande.
Dom är ärliga (om jag vrider om armen o tvingar dom ;o)).
Dom är festliga.
Dom är söta.
Dom är speciella.
Dom är annorlunda.
Dom är hjälpsamma.
Dom är belevade.
Dom är mina modeikoner.
Dom är lojala.
Dom är självständiga.
Dom är rättfram.
Dom är goda lyssnare.
Dom är bra rådgivare.
Dom är starka.
Dom är omtänksamma.
Dom är smarta.
Dom tar ner mig på jorden.
Dom är charmiga.
Dom är...
Dom är mina vänner!! Deras dåliga sidor finns där, men deras bra sidor överväger alla dagar i veckan, och det är nog just därför dom är så värdefulla för mig. Fick påpekat att i min förra blogg om mina bitches, darlings, brudar, blindtarmar, Blåkullesambos... :P Ja, där var det en som fick framstå i så fin dager jämfört med dom andra. Så här, på begäran, får ni se mina vänners näst bästa sida - utsidan!! Förutom på en då som är lixom skyldig dom andra en bild som enbart visar hennes vackra insida... =D
Bikerbitch...
Babymamabitch...
Paintballbitch...
Boobiebitch...
Så... Det var skaran, så som dom skapades... For better or worse... Til death do us part!! :)
Ej att förglömma är ju den som är äldst i gården...
Världens bästaste o finaste, den som är grädden på moset. För efter 16 år så känner nog hon mig bäst av alla ändå... Hon har då stått ut mest o vi har varit med om mest ihop. Det väger tungt i vänskapsskålen då få vänner känner en så bra som just dom gamla.
Puss på er o Kaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!! Ni förgller min annars så... Ehm... Färglösa vardag!! :P Typ!! <3
"Sex without love is an empty experience...
...but as empty experiences go, it's a pretty good one."
~Woody Allen~
One night stands... Several nights stands... A whole lot of night stands...
Sex. Knulla. Älska. Kopluera. Ligg. Älskog. Könsakt. Gök. Skjut. Parningsakt. Nyp.
Kärt barn har många namn...
Att man kan ha sex utan känslor vet o förstår jag, men kan man ha BRA sex utan känslor? Jag menar RIKTIGT bra?? Sånt där sex som får en att tappa andan o flera dagar senare, mitt i matlagningen, under en promenad, i bilen, framför tvn, i sömnen, på jobbet, så blixtrar plötsligt bilder av det som hänt framför ögonen på en?
En hand mot ett lår.
Läppar mot ett bröst.
Tunga andetag mot ett öra.
En arm runt en hals.
Fingrar som smeker en kind.
En tunga som sakta söker sig fram längs len hud.
Värmen...
Känslan...
Ömheten...
Passionen...
Blickarna...
Den sensuella hårdheten som gör det lilla extra - naglar mot hud ~ hår som tas tag i, just på gränsen till att bli för mycket ~ tänder som hårt, men ömt, biter...
Två hämningslösa kroppar...
Två själar som ger sig hän...
Rädslan - som allt som oftast gnagt över att inte räcka till - finns inte helt plötsligt...
Jag vågar. Jag vill. Jag törs. Jag kan. Jag duger.
Är det möjligt att känna allt det utan några känslor - känslor av kärlek? Eller måste det finnas kärlek med i bilden för att det ska vara så där som det är på film - svetten lackar, levande ljusens lågor glimmar, ögon tindrar, läppar möts, kroppar som rörs rytmiskt i takt förenade till ett, romantiska och sensuella ljud - ett stön, en inandning av välbehag, en suck av tillfredsställelse...? Kan det vara äkta utan kärlek eller är det ett skådespel? Vad klassificeras som just det stereotypiska "Bra" sexet?? Är det förspelet? Är det själva akten? Kyssarna? Smekningarna? Penetreringen? Orgasmen? Myset efteråt? Vad är det som gör det såååå bra?? Vad är det som skiljer bra sex från RIKTIGT bra sex EGENTLIGEN?? Kan man verkligen jämföra sexakter? Kan man klassa en som bättre än någon annan? Ger inte varje tillfälle en något nytt att längta efter...? Mer av det man fått, mer av något man inte fick? Lär man inte känna sig själv bättre efter varje gång? Hur man själv kan göra för att få ut det mesta och det bästa av varje tillfälle som ges?
Vad är det som gör att man vill ha just den man vill ha när det "bara är sex"?
Attraktion?
Personlighet?
Utstrålning?
IQ?
Kemi?
Kropp?
Själ?
Utseende?
Passion?
Begär?
Lust?
Vad utgör själva attraktionen? Vilken är grunden? Jag brukar anse att jag vill ha mer än en vacker yta, men när det väl kommer till kritan så kanske jag inte vill det? Kan inte säga att Mr Mister är den jag skulle följt med hem i första hand, men nått finns där, något som jag inte för nått i världen kan sätta fingret på vad det är. Då var Israel, världens - i mina ögon - mest fysiskt kompletta man, både vackrare o smartare, men han nobbade jag för att jag vill ha mer än ett skal. Hur går det ihop? Att jag idag dras som en magnet till någon som jag, enligt alla matematiska ekvationer, inte skulle hamna med. Motståndskraften är obefintlig. Det skrämmer mig hur lite kontroll jag har över mig själv. Hur hamnade jag här, på den här snåriga stigen, när jag skulle följa den raka välanvända vägen? Är det kroppen, muskulös, manlig, hård...? Tatueringarna? Kyssarna som alltid lämnar en längtandes efter fler? Är det att han är så fel som gör det vi gör så rätt? Så bra? Men kärlek? Njaaaa... Det kan jag väl inte påstå... Men vad är det då? Varför den innerliga känslan som uppstår om det inte är mer? Kan man verkligen känna allt detta inom sig själv utan djupare känslor?
Vad är det som styr in en på dessa banor? Högre makter? Tur? Skicklighet? Tandtrollen? Vem önskar inte en sängkamrat som denna? Men hur blir just Han den personen som man utmålar han att vara? Kanske inbillar jag mig bara? Näe... Det var inte inbillning, det hände, tack gode Gud att det hände... Men hur bra det än är, kan det inte ändå bli bättre? Eller når man en gräns när det inte blir bättre?
Har Jag nått den gränsen nu?
~Woody Allen~
One night stands... Several nights stands... A whole lot of night stands...
Sex. Knulla. Älska. Kopluera. Ligg. Älskog. Könsakt. Gök. Skjut. Parningsakt. Nyp.
Kärt barn har många namn...
Att man kan ha sex utan känslor vet o förstår jag, men kan man ha BRA sex utan känslor? Jag menar RIKTIGT bra?? Sånt där sex som får en att tappa andan o flera dagar senare, mitt i matlagningen, under en promenad, i bilen, framför tvn, i sömnen, på jobbet, så blixtrar plötsligt bilder av det som hänt framför ögonen på en?
En hand mot ett lår.
Läppar mot ett bröst.
Tunga andetag mot ett öra.
En arm runt en hals.
Fingrar som smeker en kind.
En tunga som sakta söker sig fram längs len hud.
Värmen...
Känslan...
Ömheten...
Passionen...
Blickarna...
Den sensuella hårdheten som gör det lilla extra - naglar mot hud ~ hår som tas tag i, just på gränsen till att bli för mycket ~ tänder som hårt, men ömt, biter...
Två hämningslösa kroppar...
Två själar som ger sig hän...
Rädslan - som allt som oftast gnagt över att inte räcka till - finns inte helt plötsligt...
Jag vågar. Jag vill. Jag törs. Jag kan. Jag duger.
Är det möjligt att känna allt det utan några känslor - känslor av kärlek? Eller måste det finnas kärlek med i bilden för att det ska vara så där som det är på film - svetten lackar, levande ljusens lågor glimmar, ögon tindrar, läppar möts, kroppar som rörs rytmiskt i takt förenade till ett, romantiska och sensuella ljud - ett stön, en inandning av välbehag, en suck av tillfredsställelse...? Kan det vara äkta utan kärlek eller är det ett skådespel? Vad klassificeras som just det stereotypiska "Bra" sexet?? Är det förspelet? Är det själva akten? Kyssarna? Smekningarna? Penetreringen? Orgasmen? Myset efteråt? Vad är det som gör det såååå bra?? Vad är det som skiljer bra sex från RIKTIGT bra sex EGENTLIGEN?? Kan man verkligen jämföra sexakter? Kan man klassa en som bättre än någon annan? Ger inte varje tillfälle en något nytt att längta efter...? Mer av det man fått, mer av något man inte fick? Lär man inte känna sig själv bättre efter varje gång? Hur man själv kan göra för att få ut det mesta och det bästa av varje tillfälle som ges?
Vad är det som gör att man vill ha just den man vill ha när det "bara är sex"?
Attraktion?
Personlighet?
Utstrålning?
IQ?
Kemi?
Kropp?
Själ?
Utseende?
Passion?
Begär?
Lust?
Vad utgör själva attraktionen? Vilken är grunden? Jag brukar anse att jag vill ha mer än en vacker yta, men när det väl kommer till kritan så kanske jag inte vill det? Kan inte säga att Mr Mister är den jag skulle följt med hem i första hand, men nått finns där, något som jag inte för nått i världen kan sätta fingret på vad det är. Då var Israel, världens - i mina ögon - mest fysiskt kompletta man, både vackrare o smartare, men han nobbade jag för att jag vill ha mer än ett skal. Hur går det ihop? Att jag idag dras som en magnet till någon som jag, enligt alla matematiska ekvationer, inte skulle hamna med. Motståndskraften är obefintlig. Det skrämmer mig hur lite kontroll jag har över mig själv. Hur hamnade jag här, på den här snåriga stigen, när jag skulle följa den raka välanvända vägen? Är det kroppen, muskulös, manlig, hård...? Tatueringarna? Kyssarna som alltid lämnar en längtandes efter fler? Är det att han är så fel som gör det vi gör så rätt? Så bra? Men kärlek? Njaaaa... Det kan jag väl inte påstå... Men vad är det då? Varför den innerliga känslan som uppstår om det inte är mer? Kan man verkligen känna allt detta inom sig själv utan djupare känslor?
Vad är det som styr in en på dessa banor? Högre makter? Tur? Skicklighet? Tandtrollen? Vem önskar inte en sängkamrat som denna? Men hur blir just Han den personen som man utmålar han att vara? Kanske inbillar jag mig bara? Näe... Det var inte inbillning, det hände, tack gode Gud att det hände... Men hur bra det än är, kan det inte ändå bli bättre? Eller når man en gräns när det inte blir bättre?
Har Jag nått den gränsen nu?
"Can you run faster than 1200 feet per second?...
...In case you didn't know, that is the average speed of a 9 mm bullet fired from my gun."
Jag ÄLSKAR poliser!!! Det är nått av det ABSOLUT sexigaste som finns!! Dateade en ett ögonblick o än idag står jag fast vid att det var sååååå tråkigt att saker kom i vägen då han är en fantastisk kille!! Men, men... Saker blir inte alltid som planerat o han är lycklig i dagsläget med sin tjej så jag gläds å hans vägnar!! :) Men det var inte hans kärleksliv bloggen skulle handla om utan poliser... Jag är ju en sån som kan köra en extra sväng bara för att hamna I en poliskontroll... Fråga inte varför men det är nått med dom som gör att jag dras dit lixom... Men det är stunder i livet som man INTE vill se dom... Dagen efter... Det är ett exempel... O när man just varit till sin kompis o hämtat spriten som blev kvar på sista festen... För seriöst, hur förklarar man den här bilden??
Ser kanske inte såååå bra ut. Tack o lov klarade jag mig från att möta Farbror Blå. Eller näe, tack o lov my ass!! Jag ville träffa dom med Explorerflaskan öppnad o halvfull på passagerarsätet. För vem kan motstå en snygg man i uniform?? Inte då jag... :P För jag menar...
CUFF ME, WHY DON'T'CHA?!?!? ;)
“It's a troublesome world. All the people who're in it...
...are troubled with troubles almost every minute.
You ought to be thankful, a whole heaping lot,
for the places and people you're lucky you're not.”
~Dr. Seuss
Man ska vara glad för det man har sägs det... Men å andra sidan vill mycket ha mer. Jag vill ha mer. Av det mesta. Jag vill ha mer pengar, mer kärlek, mer muskler, bättre danskunskaper. Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha... Men nånstans är jag ändå nöjd med det lilla jag har. Jag har ett jobb jag gillar, underbara vänner som finns där för mig, fritid, två inneboende som accepterar min närvaro rätt skarpt, är hyffsat frisk, en bra familj som må hända är lite dysfunktionell, men vems är inte det...? Jag har en underbart, fantastisk lägenhet som jag äääääääälskar!! Min lägenhet gillade jag oerhört mycket tidigare... Men nu när den är i renoveringsstadiet o blir uppiffad från golv till tak inser jag hur oerhört mycket mer jag gillar den. Det är nog, utan tvekan, den bästa lägenheten jag någonsin bott i!!
"Man inser inte vad man har förän det är borta" var det någon klok som en gång sa. Jag är först att skriva under på att visst är det så, men ändå inte. Vissa saker inser man hur lite man saknar dom först när man rensar bort dom o sen inte tänker på dom en sekund till. Mitt gula golv är en sån sak... Tapeterna jag hade... HUGA!! Nu är lägenheten farligt nära färdigrenoverad, det är bara vardagsrummet kvar o det ska tapetserar o takmålas i början på nästa vecka. Medan några män varit här o stökat på har jag bott hos mor o far. Under tiden där insåg jag hur mycket jag älskar min lägenhet för nått så ända in i granskogen vad jag saknade MINA saker när jag var där. Min säng, min toalett, mitt kök, mitt liv, mitt, mitt, mitt, mitt!! Det är INTE roligt att bo hemma när man är 32. Inte nånstans!! Jag fattar inte hur folk kan fara hem o bo hos sina föräldrar under en helg "bara för att". Far o hälsa på, javisst, men efter en viss ålder ska man inte bo hemma. Inte ens för ett ögonblick. O njuter man av det ser jag inte det som en hälsogrej, hellre som ohälsa. Det är i människans natur - precis som i djurens - att man efter en tid i föräldrarnas omvårdnad ska lämna boet och starta sitt eget hem. Visst är det underbart att alternativet finns när det krisar o det är magnifikt att dom ställer upp, men bo där för nöjes skull...?? Näe... Hoppas att mina barn, den dagen jag får några, inser samma sak. Barn är barn men vuxna barn bor inte med sina föräldrar. Punkt slut, klart o betart!!
You ought to be thankful, a whole heaping lot,
for the places and people you're lucky you're not.”
~Dr. Seuss
Man ska vara glad för det man har sägs det... Men å andra sidan vill mycket ha mer. Jag vill ha mer. Av det mesta. Jag vill ha mer pengar, mer kärlek, mer muskler, bättre danskunskaper. Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha... Men nånstans är jag ändå nöjd med det lilla jag har. Jag har ett jobb jag gillar, underbara vänner som finns där för mig, fritid, två inneboende som accepterar min närvaro rätt skarpt, är hyffsat frisk, en bra familj som må hända är lite dysfunktionell, men vems är inte det...? Jag har en underbart, fantastisk lägenhet som jag äääääääälskar!! Min lägenhet gillade jag oerhört mycket tidigare... Men nu när den är i renoveringsstadiet o blir uppiffad från golv till tak inser jag hur oerhört mycket mer jag gillar den. Det är nog, utan tvekan, den bästa lägenheten jag någonsin bott i!!
"Man inser inte vad man har förän det är borta" var det någon klok som en gång sa. Jag är först att skriva under på att visst är det så, men ändå inte. Vissa saker inser man hur lite man saknar dom först när man rensar bort dom o sen inte tänker på dom en sekund till. Mitt gula golv är en sån sak... Tapeterna jag hade... HUGA!! Nu är lägenheten farligt nära färdigrenoverad, det är bara vardagsrummet kvar o det ska tapetserar o takmålas i början på nästa vecka. Medan några män varit här o stökat på har jag bott hos mor o far. Under tiden där insåg jag hur mycket jag älskar min lägenhet för nått så ända in i granskogen vad jag saknade MINA saker när jag var där. Min säng, min toalett, mitt kök, mitt liv, mitt, mitt, mitt, mitt!! Det är INTE roligt att bo hemma när man är 32. Inte nånstans!! Jag fattar inte hur folk kan fara hem o bo hos sina föräldrar under en helg "bara för att". Far o hälsa på, javisst, men efter en viss ålder ska man inte bo hemma. Inte ens för ett ögonblick. O njuter man av det ser jag inte det som en hälsogrej, hellre som ohälsa. Det är i människans natur - precis som i djurens - att man efter en tid i föräldrarnas omvårdnad ska lämna boet och starta sitt eget hem. Visst är det underbart att alternativet finns när det krisar o det är magnifikt att dom ställer upp, men bo där för nöjes skull...?? Näe... Hoppas att mina barn, den dagen jag får några, inser samma sak. Barn är barn men vuxna barn bor inte med sina föräldrar. Punkt slut, klart o betart!!
"It is hard to be brave,"
...said Piglet, sniffling slightly, "when you're only a Very Small Animal."
Fegisar. Jag ogillar fegisar. Alltså inte feg-fegisar som är rädd för höjder, dinosaurier gjorda i papier-maché, kackerlackor, talet 8 eller grävskopor... Jag menar fegisar som inte har något kurage, typ civilkurage fast sånt man har till vardags - vardagskurage!! Att säga "Ursäkta, men jag gav dig en femhundring men fick växel på en en 50-lapp tillbaka", eller "Du står på min tå!", eller "Det var jag som backade in i din bil!"... Listan går göra lång, oändligt lång!! Men det som gör mig RIKTIGT sur är människor som inte vågar säga "Du sa så här, då kände jag så här..." - särskilt när det är kollegor emellan o man går omkring o tror allt är fluffigt o bra medan chefen blir involverad i nått som är en skitsak - OM MAN HAR VARDAGSKURAGE!!!
Visst, jag går inte fram till främlingar på gatan o säger "Ursäkta men dom där skorna passar INTE till den tröjan" eller blurpar ut till en vän att "Oj, visst har du gått upp några kilon?" eller "Din nya kille är iiiiiiiiiiinte snygg!!", men när det gäller vanlig saker där grunden till att det blir som det blir är ett vanligt hederligt missförstånd, då kan man banne mig ta det med personen det berör o INTE dra in alla andra som inte ens har med saken att göra!! Oense blir man och kommunikationsfel uppstår, det är ju vardagsmat när det är den mänskliga faktorn man har att göra med, men att vara en så liten o ynklig människa att man inte vågar prata med personen... *suck* Jag blir såååå less!!
Vad gör man då?? Jag tjurar ihop, blir 4 år gammal o resonerar så att "Har DU problem med MIG får DU ta upp det med MIG!!". Varför ska JAG ta upp nått med DIG när det är DITT problem, nått DU kände o INTE jag?!? Vågar du inte stå upp för DIG själv är det DITT problem o INTE mitt!! Går DU runt o mår dåligt över nått så är det DITT ansvar att fixa det om DITT välbefinnande intresserar DIG, för ärligt, JAG är INTE ansvarig för hur DU mår!! Visst, säger jag att du är fet eller har en ful pojkvän är det MITT fel att du blir ledsen, därav mitt val att INTE säga sånna saker, OM du inte frågar vill säga!! Då kommer sanningen fram, dock inlindad i en stor fluffig hög med bomull för minsta möjliga skada. Men när vi haft ett vanligt samtal o du uppfattar nått jag säger som upprörande o jag inte ser/märker/förstår/uppfattar att du tolkade det så, jamen HUR ska JAG då vet att DU tog illa vid dig om DU inte säger nått till MIG?? Visst, jag kan välja att lyssna på det som sägs bakom ryggen på mig, alltså det DU säger till ANDRA om MIG, ELLER så avvaktar jag o resonerar så att vill du ha en lösning, då får du vända dig till den det berör istället för att snacka med alla andra o förvänta dig en ändring utan att gå till "roten av det onda". Funkar det för dig att kurera tandvärk genom att gipsa foten, go ahead, make my day!! Men kom F*N inte o klaga på mig sen när du måste dra ut tanden för den ruttnat bort pga DITT val att se mellan fingrarna på det verkliga problemet!!
Huruvida jag resonerar rätt eller fel i ärendet går ju vända på i många olika vinklar o se på från massa olika perspektiv, men när det kommer till kritan så sitter alltid - AAAAALLTIIIIID - en persons måbra eller intemåbra i den själv!! Man kan aldrig lägga sitt måbra i någon annans händer, det funkar bara inte så. Iaf inte i min värld... Eller Mia Törnbloms heller... Känns stabilt att ha henne på min sida. FFS - ta av dig offerkoftan o styr upp livet!! Den är ful, passa dåligt o klias!! Over and out!!
Fegisar. Jag ogillar fegisar. Alltså inte feg-fegisar som är rädd för höjder, dinosaurier gjorda i papier-maché, kackerlackor, talet 8 eller grävskopor... Jag menar fegisar som inte har något kurage, typ civilkurage fast sånt man har till vardags - vardagskurage!! Att säga "Ursäkta, men jag gav dig en femhundring men fick växel på en en 50-lapp tillbaka", eller "Du står på min tå!", eller "Det var jag som backade in i din bil!"... Listan går göra lång, oändligt lång!! Men det som gör mig RIKTIGT sur är människor som inte vågar säga "Du sa så här, då kände jag så här..." - särskilt när det är kollegor emellan o man går omkring o tror allt är fluffigt o bra medan chefen blir involverad i nått som är en skitsak - OM MAN HAR VARDAGSKURAGE!!!
Visst, jag går inte fram till främlingar på gatan o säger "Ursäkta men dom där skorna passar INTE till den tröjan" eller blurpar ut till en vän att "Oj, visst har du gått upp några kilon?" eller "Din nya kille är iiiiiiiiiiinte snygg!!", men när det gäller vanlig saker där grunden till att det blir som det blir är ett vanligt hederligt missförstånd, då kan man banne mig ta det med personen det berör o INTE dra in alla andra som inte ens har med saken att göra!! Oense blir man och kommunikationsfel uppstår, det är ju vardagsmat när det är den mänskliga faktorn man har att göra med, men att vara en så liten o ynklig människa att man inte vågar prata med personen... *suck* Jag blir såååå less!!
Vad gör man då?? Jag tjurar ihop, blir 4 år gammal o resonerar så att "Har DU problem med MIG får DU ta upp det med MIG!!". Varför ska JAG ta upp nått med DIG när det är DITT problem, nått DU kände o INTE jag?!? Vågar du inte stå upp för DIG själv är det DITT problem o INTE mitt!! Går DU runt o mår dåligt över nått så är det DITT ansvar att fixa det om DITT välbefinnande intresserar DIG, för ärligt, JAG är INTE ansvarig för hur DU mår!! Visst, säger jag att du är fet eller har en ful pojkvän är det MITT fel att du blir ledsen, därav mitt val att INTE säga sånna saker, OM du inte frågar vill säga!! Då kommer sanningen fram, dock inlindad i en stor fluffig hög med bomull för minsta möjliga skada. Men när vi haft ett vanligt samtal o du uppfattar nått jag säger som upprörande o jag inte ser/märker/förstår/uppfattar att du tolkade det så, jamen HUR ska JAG då vet att DU tog illa vid dig om DU inte säger nått till MIG?? Visst, jag kan välja att lyssna på det som sägs bakom ryggen på mig, alltså det DU säger till ANDRA om MIG, ELLER så avvaktar jag o resonerar så att vill du ha en lösning, då får du vända dig till den det berör istället för att snacka med alla andra o förvänta dig en ändring utan att gå till "roten av det onda". Funkar det för dig att kurera tandvärk genom att gipsa foten, go ahead, make my day!! Men kom F*N inte o klaga på mig sen när du måste dra ut tanden för den ruttnat bort pga DITT val att se mellan fingrarna på det verkliga problemet!!
Huruvida jag resonerar rätt eller fel i ärendet går ju vända på i många olika vinklar o se på från massa olika perspektiv, men när det kommer till kritan så sitter alltid - AAAAALLTIIIIID - en persons måbra eller intemåbra i den själv!! Man kan aldrig lägga sitt måbra i någon annans händer, det funkar bara inte så. Iaf inte i min värld... Eller Mia Törnbloms heller... Känns stabilt att ha henne på min sida. FFS - ta av dig offerkoftan o styr upp livet!! Den är ful, passa dåligt o klias!! Over and out!!
A friend helps you move...
...while a good friend helps you move bodies!!
Har haft mina underbara tjejer här på middag ikväll. Åh vad jag skattar mig lycklig som har en så brokig men fantastisk skara vänner. Måste säga att vi kompletterar varann rätt bra... O det är väl det som är just hemligheten bakom god vänskap. Man hittar styrkor hos någon annan som bär upp ens egna svagheter, och vice versa. För jag menar... Hur kan man INTE älska dessa fabulous darlings??
Å säga vad man vill, men jag tror jag passar rätt bra ihop med dom faktiskt...
Vissa säger att Opposites attract, men jag tror nånstans att lika barn leka bäst!! :o)
Har haft mina underbara tjejer här på middag ikväll. Åh vad jag skattar mig lycklig som har en så brokig men fantastisk skara vänner. Måste säga att vi kompletterar varann rätt bra... O det är väl det som är just hemligheten bakom god vänskap. Man hittar styrkor hos någon annan som bär upp ens egna svagheter, och vice versa. För jag menar... Hur kan man INTE älska dessa fabulous darlings??
Å säga vad man vill, men jag tror jag passar rätt bra ihop med dom faktiskt...
Vissa säger att Opposites attract, men jag tror nånstans att lika barn leka bäst!! :o)
Love many, hate few...
...learn to paddle your own canoe!!
Hat är ett starkt ord men ikväll var jag själv just en sån som jag hatar. VERKLIGEN HAAAATAAAAR!!! Efter en biodate med två underbara vänner så skulle jag promenera dom rockande 5 km hem till mitt krypin. Hösten är här o mörkret lika så. Vad får man då inte glömma denna årstid, ELLER under vintehalvåret heller för den delen??
REFLEXERNA!!!! (som jag glömt ta på mig, dumma jag!!)
O då menar jag inte "taemotdignärduramlarreflexen" eller "kräksnärdudruckitförmycketreflexen" eller "gnagavdigdinarmomduvaknaruppmedenruggugglasovandepådenensöndagmorgonreflexen". Näe, jag menar vanliga, hederliga reflexer som gör att man syns i mörkret!! Ska det vara så nedrans svårt att ha en i fickan eller sätta fast en på ärmen, huvan, byxan, ja var som helst, BARA DU SYNS!!! Dom kommer i alla former o skepnader, du kan sätta dom runt armar o ben, du kan ha en i västform (dock rekomenderas INTE ryggsäck om reflexen bärs i västform då ryggan lixom täcker västen o sabbar hela syftet med den), du kan ha mössor, jackor, byxor... Ja, dom kommer i ALLA klädsamma former. Den gamla hederliga varianten....
Av dom kan jag varmt rekomendera drakvarianten. Den är lite större än övriga, men med mjuka kanter så skadar den ingen. Tycker du dessa är för töntiga kan jag rekomendera Ikeas lite häftigare reflexer i olika färger för att matcha mesta möjliga plagg...
Just nu pryds min ryggsäck av klackeskon, min jacka av hunden o min andra väska av spöket. Var jag ska sätta dom flashiga klistermärkesreflexerna (som tydligen tål 40gradig tvätt) har jag inte bestämt än. Sånna stora beslut fattas inte i en handvändning!! 
Syns jag inte med dom babysarna på mina outfits vet jag då inte vad som ska få mig att synas!! Nåja. Är även dess för töntiga så finns det ju dom hårdaste, men dessa kan nog bara bäras av extrema reflexbärare...
Hjärtat må vara för softisar men trots mina många, många år som reflexbärare känner jag mig inte redo för dödskallar riktigt än... Jag jobbar på modet.
Näe. Med det sagt så har min underbara bokstavsdiagnoskatt kommit o kurat ihop sig med sin matte...
...så jag gör nog bäst i att klappa han för allt jag är värd före han blir less o börjar bitas. Om några dagar är det slut på friden då jag ska bli mammbo och pappbo igen. Ska få nya golv o tapeter i min lägenhet så i helgen tar jag mitt pick o pack o en kisse under varje arm o beger mig mot föräldrarnas villa. Kissarna kommer att älska det som vanligt men jag bävar lite för det omän jag älskar mina föräldrar o är glad att dom finns o kan sköta om oss när vi blir hemlösa för ett ögonblick... Ser mest fram emot min "nya" lägenhet. Magiskt!! :o) Tycker jag hör konstiga ljud i lägenheten o undrar om Squees dragit in en till levande mus som härjar, men vi märker väl om jag vaknar med en näbbmus på ögat...
Laugh and the world laughs with you, snore and you sleep alone. ~ Anthony Burgess
Tack & God Natt!! :o*
Jag känner inte...
...Mia Hamm, men hon sa en gång att:
"True champions aren't the ones who always win, but the ones with the most guts."
Med "guts" antar jag att hon menade "mod" och inte "mage"... För dom som passerat i min tv-ruta idag. OH! MY! GOD!!! Hade jag vetat att friidrottare sett ut så här hade jag börjat intressera mig för Friidrotts EM eller VM MYCKET tidigare... Kanske tom utövat sporten själv på yngre dar för att ha första tjing på utövarna. Jag menar, vem vill INTE vila ögonen på Pascal...
Eller svenska höjdhoppsbubblaren Linus...
Okej... Måste lägga in en vettig bild på pulverpantern Linus för den där gör han inte rättvisa...
Fine, det var en ursäkt för att visa killens abs. Det är ju HELT sinnessjukt!!! But I love it!! ;o)
Förlåt upphakningen, vi fortsätter med USA's praktexemplar till kollektionen, Trey...
Och den jag sparat till sist är så klart det bästa... Romain... Det ultimata paketet... PUH!! *svettas lätt*
Med det ultimata paketet vet jag inte riktigt hur jag menar... För den bilden visar upp ett knippe man som heter duga. Men så hittar man denna bild:
Vad tänker killarna när dom tränar i tajts?? Seriöst!! TAJTS!??! Visst har det sin charm bakifrån när dom rör sig, fantasin får vila för allt är liksom... Där!! Men det här... Ehm... Hrm... Det är just pga tajts som dom här som jag har så svårt att se på 100 o 400meters loppen. Det är ju bara snoppar ÖVERALLT!!! Längs hela banan!! Ok om dom liksom bara var där, men det är det där slängandet från sida till sida. Det blir liksom... En utomkroppslig upplevelse. Den manliga kroppen är underbar, den är sexig, den är vacker, den är hård, den är lite hårig, den är... Jamen seriöst!! Bilderna här ovan talar ju sitt klara språk. Men tajts?? KOM IGEN!!!
Nåja... Tajtsen fyller nog sitt syfte... Och när jag blir stor kanske jag kan sluta se på mellanpartiet på atleterna, men jag säger en sak o en sak enbart:
LÄNGE LEVE SHORTSEN!!!
"True champions aren't the ones who always win, but the ones with the most guts."
Med "guts" antar jag att hon menade "mod" och inte "mage"... För dom som passerat i min tv-ruta idag. OH! MY! GOD!!! Hade jag vetat att friidrottare sett ut så här hade jag börjat intressera mig för Friidrotts EM eller VM MYCKET tidigare... Kanske tom utövat sporten själv på yngre dar för att ha första tjing på utövarna. Jag menar, vem vill INTE vila ögonen på Pascal...
Eller svenska höjdhoppsbubblaren Linus...
Okej... Måste lägga in en vettig bild på pulverpantern Linus för den där gör han inte rättvisa...
Fine, det var en ursäkt för att visa killens abs. Det är ju HELT sinnessjukt!!! But I love it!! ;o)
Förlåt upphakningen, vi fortsätter med USA's praktexemplar till kollektionen, Trey...
Och den jag sparat till sist är så klart det bästa... Romain... Det ultimata paketet... PUH!! *svettas lätt*
Med det ultimata paketet vet jag inte riktigt hur jag menar... För den bilden visar upp ett knippe man som heter duga. Men så hittar man denna bild:
Vad tänker killarna när dom tränar i tajts?? Seriöst!! TAJTS!??! Visst har det sin charm bakifrån när dom rör sig, fantasin får vila för allt är liksom... Där!! Men det här... Ehm... Hrm... Det är just pga tajts som dom här som jag har så svårt att se på 100 o 400meters loppen. Det är ju bara snoppar ÖVERALLT!!! Längs hela banan!! Ok om dom liksom bara var där, men det är det där slängandet från sida till sida. Det blir liksom... En utomkroppslig upplevelse. Den manliga kroppen är underbar, den är sexig, den är vacker, den är hård, den är lite hårig, den är... Jamen seriöst!! Bilderna här ovan talar ju sitt klara språk. Men tajts?? KOM IGEN!!!
Nåja... Tajtsen fyller nog sitt syfte... Och när jag blir stor kanske jag kan sluta se på mellanpartiet på atleterna, men jag säger en sak o en sak enbart:
LÄNGE LEVE SHORTSEN!!!
Exercise is a dirty word...
...Every time I hear it, I wash my mouth out with chocolate!!
Dom som hävdar att dom vet vad dom pratar om säger att man ska råda bot på träningsvärk genom att idka mer träning. Hur nu det skulle vara möjligt när det krävs så in i norden mkt kraft o vilja bara för att få av sig byxorna i dagsläget är ett mysterium. Min kropp lyder mig inte. Den stretar emot i majoriteten av rörelserna jag försöker utöva och jag gråter inombords av smärta. Om man bara var lite mer vältränad o lite smidigare...
Efter en helg med intensiv dansträning - 12 timmar på två dagar ÄR intensivt, iaf för Mig - så lät jag min inte fullt så vältränade lekamen vila igår. Vet inte om det var bra eller dåligt. Idag släpade jag ut den på en lång morgonpromenad i strålande solsken o det var en dröm att promenera uppför... Det var när det bar av utför som problemen uppstog. Plötsligt var mina främre lårmuskler inte nog långa. När jag var ca 1 dm från marken med foten, redo för en nersättning, tog muskeln slut o jag lixom stupade framåt okontrollerbart!! Det tog mig 4,5 km att få in en teknik som gjorde att jag kunde gå något så när smärtfritt o inte se helt skadad ut. Det blev en version av grundpositionen vi präntat in under helgen med lätt böjda ben, magen i fokus, bäckenet fram, axlar bak o rak i ryggen, sen fick man inta något höga knän i steget för att få till en bekvämare landning när man skulle sätta ner foten. Nu när hösten är här så är det dax att styra upp allt igen. Massa dansträning blir det, ska få igång promenader o några joggpass kombinerat med lite gym varje vecka. Det blir intensivt, men förhoppningsvis ska det ge resultat... BEACH 2012 - Here I come!! 1a platsen på pallen - Vi ses snart igen!! :D
För jag antar att vill man ha lite av det här:
Måste man nog själv ha lite av det här...
Annars får man väl nöja sig med det här...
Fast det ska ju trots allt vara insidan som räknas o inte antalet rutor på magen. Är det så - PÅ RIKTIGT - så kanske jag har en lite större chans än om man ska gå på antalet magrutor o synliga muskler. Vid närmare eftertanke håller jag kanske med min kära Ellen Degeneres som så klokt sa: I really don't think I need buns of steel. I'd be happy with buns of cinnamon.
Dom som hävdar att dom vet vad dom pratar om säger att man ska råda bot på träningsvärk genom att idka mer träning. Hur nu det skulle vara möjligt när det krävs så in i norden mkt kraft o vilja bara för att få av sig byxorna i dagsläget är ett mysterium. Min kropp lyder mig inte. Den stretar emot i majoriteten av rörelserna jag försöker utöva och jag gråter inombords av smärta. Om man bara var lite mer vältränad o lite smidigare...
Efter en helg med intensiv dansträning - 12 timmar på två dagar ÄR intensivt, iaf för Mig - så lät jag min inte fullt så vältränade lekamen vila igår. Vet inte om det var bra eller dåligt. Idag släpade jag ut den på en lång morgonpromenad i strålande solsken o det var en dröm att promenera uppför... Det var när det bar av utför som problemen uppstog. Plötsligt var mina främre lårmuskler inte nog långa. När jag var ca 1 dm från marken med foten, redo för en nersättning, tog muskeln slut o jag lixom stupade framåt okontrollerbart!! Det tog mig 4,5 km att få in en teknik som gjorde att jag kunde gå något så när smärtfritt o inte se helt skadad ut. Det blev en version av grundpositionen vi präntat in under helgen med lätt böjda ben, magen i fokus, bäckenet fram, axlar bak o rak i ryggen, sen fick man inta något höga knän i steget för att få till en bekvämare landning när man skulle sätta ner foten. Nu när hösten är här så är det dax att styra upp allt igen. Massa dansträning blir det, ska få igång promenader o några joggpass kombinerat med lite gym varje vecka. Det blir intensivt, men förhoppningsvis ska det ge resultat... BEACH 2012 - Here I come!! 1a platsen på pallen - Vi ses snart igen!! :D
För jag antar att vill man ha lite av det här:
Måste man nog själv ha lite av det här...
Annars får man väl nöja sig med det här...
Fast det ska ju trots allt vara insidan som räknas o inte antalet rutor på magen. Är det så - PÅ RIKTIGT - så kanske jag har en lite större chans än om man ska gå på antalet magrutor o synliga muskler. Vid närmare eftertanke håller jag kanske med min kära Ellen Degeneres som så klokt sa: I really don't think I need buns of steel. I'd be happy with buns of cinnamon.
"One good reason to only maintain a small circle of friends...
...is that three out of four murders are committed by people who know the victim."
Vänskap. "Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra."
Vänner delas - i alla fall i mitt liv - upp i grupper. Det är dansvännerna, jobbvännerna, stallvännerna o så den mixade gruppen, den man lärt känna genom åren genom andra. Världarna blandas ytterst sällan utan alla har sitt lilla fack som dom befinner sig i vilket är rätt bra. Det är skönt att ha frizoner. Det är jättekul att prata dans o hästar, men ibland är det skönt med variation, att få fritid från sin fritid. Visst kan man kombinera grupperna o det går oftast jättebra, men det är som att ha ketchup till blodpudding. Visst går det, men lingonsylt gör sig bättre ihop med de övriga tillbehören.
Så händer det ibland att grupperna blir för små och man lixom "går upp i varandra". I dansvärlden byter folk partners som en annan byter trosor. Helt plötsligt är Den ihop med Den som var ihop med Den som hade en fling med Den som har barn med Den som är ihop med Den... Ja... Det blir en enda röra. Tack o lov är dansvärlden ändå större än min mixade vänskapskrets - den jag lärt känna genom Bästa Xet o under tiden vi var ihop. Vad händer då när partnerbytena hamnar praktiskt taget på ens egen gräsmatta? När två "vänner" helt plötsligt går o blir ett "par"... Ett otippat par som får de övriga i gänget att bara stirra med öppen mun på... Får man säga det?? Ja, jag gör det!! Märkligheten!! När Den som var ihop med Den o dateade Den går o blir ihop med Den som var ihop med Den OCH med DEN!! Och det i en grupp som berör typ 30 pers... Dansvärlden är ju ändå hundratals, ja, tusentals personer, men när det berör en mindre samling människor så hajjar jag till!!
Visst. Kärleken är blind och dyker upp på dom underligaste o mest otippade ställen, men när är en ny relation "för nära"? När går man över gränsen? Hur länge ska det ha gått innan en väns ex är lovligt byte? Är den någonsin lovligt byte? Och var drar man gränsen för vad man får göra med sin kompis ex? Då infon nådde mig att två ur vårt gäng gått o blivit "ett par" tappade jag först hakan och sen skrattade jag för det var så oerhört otippat. Hade aldrig anat att dom skulle se varann på Det sättet. Jag bryr mig inte om deras relation då den egentligen inte alls berör mig, men det satte igång en tankeprocess. Att han för ungefär en kvart sedan lämnat en lång relation bakom sig gör bara allt ännu märkligare... Men det är kanske hans sätt att läka, att göra en bakutspark o ta ett bekant kort o använda som rebound tjej... Att tjejen i fråga inte på riktigt är en del av gänget utan en bekant till gänget, en gammal bästa vän till mig och en tjej som betat av både en o två killar i gänget redan spär på mina funderationer om vad som pågår ännu mer. Dessa två har känt varann länge, jättelänge, o hon var tidigare ihop med en av hans bästa vänner. Det känns bara konstigt, nästan som som det är typ släktingar som gått o hookat upp... Är det här ok? När skrider man över de osynliga gränserna? Finns det ens gränser eller gäller djungelns lag när man blir äldre - Äta eller ätas...?
Så vad är tabu mellan vänner? Vad får man göra o inte göra? Jag kan inte klassa nått av mina ex som "Förbjudet territorium". Om nån av mina vänner skulle vakna upp med så dålig smak o taskigt omdöme någon dag så säger jag bara "GO AHEAD!!". Jag har väl aldrig sett på nån av mina vänner av det manliga könet som en potentiell partner... Men det kanske är där man ska börja titta eftersom mina tidigare koncept funkat ytterst värdelöst dåligt... Men ska man ta till en vän så blir det ju en annan väns ex o så blir allt känsligt. Ja... Det är en konstig sits. Det är märkligt att bara tänka tanken!! Finns det överhuvud taget nån i vårt gäng jag skulle ändra min syn på från vän till pojkvän?? Spontant känner jag att mina vänner får hellre ta mina ex än mina What if-killar, dom omtalade "DetblevingetmenjagkommeralltidattundraVADochHURdetkunnatbli-killarna!". Är jag ute o cyklar?? Kanske onormal?? Är mina tankar nånstans logiska eller vettiga?? Det är nog sant det dom säger:
To be happy with a man you must understand him a lot and love him a little. To be happy with a woman you must love her a lot and not try to understand her at all.
Vänskap. "Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra."
Vänner delas - i alla fall i mitt liv - upp i grupper. Det är dansvännerna, jobbvännerna, stallvännerna o så den mixade gruppen, den man lärt känna genom åren genom andra. Världarna blandas ytterst sällan utan alla har sitt lilla fack som dom befinner sig i vilket är rätt bra. Det är skönt att ha frizoner. Det är jättekul att prata dans o hästar, men ibland är det skönt med variation, att få fritid från sin fritid. Visst kan man kombinera grupperna o det går oftast jättebra, men det är som att ha ketchup till blodpudding. Visst går det, men lingonsylt gör sig bättre ihop med de övriga tillbehören.
Så händer det ibland att grupperna blir för små och man lixom "går upp i varandra". I dansvärlden byter folk partners som en annan byter trosor. Helt plötsligt är Den ihop med Den som var ihop med Den som hade en fling med Den som har barn med Den som är ihop med Den... Ja... Det blir en enda röra. Tack o lov är dansvärlden ändå större än min mixade vänskapskrets - den jag lärt känna genom Bästa Xet o under tiden vi var ihop. Vad händer då när partnerbytena hamnar praktiskt taget på ens egen gräsmatta? När två "vänner" helt plötsligt går o blir ett "par"... Ett otippat par som får de övriga i gänget att bara stirra med öppen mun på... Får man säga det?? Ja, jag gör det!! Märkligheten!! När Den som var ihop med Den o dateade Den går o blir ihop med Den som var ihop med Den OCH med DEN!! Och det i en grupp som berör typ 30 pers... Dansvärlden är ju ändå hundratals, ja, tusentals personer, men när det berör en mindre samling människor så hajjar jag till!!
Visst. Kärleken är blind och dyker upp på dom underligaste o mest otippade ställen, men när är en ny relation "för nära"? När går man över gränsen? Hur länge ska det ha gått innan en väns ex är lovligt byte? Är den någonsin lovligt byte? Och var drar man gränsen för vad man får göra med sin kompis ex? Då infon nådde mig att två ur vårt gäng gått o blivit "ett par" tappade jag först hakan och sen skrattade jag för det var så oerhört otippat. Hade aldrig anat att dom skulle se varann på Det sättet. Jag bryr mig inte om deras relation då den egentligen inte alls berör mig, men det satte igång en tankeprocess. Att han för ungefär en kvart sedan lämnat en lång relation bakom sig gör bara allt ännu märkligare... Men det är kanske hans sätt att läka, att göra en bakutspark o ta ett bekant kort o använda som rebound tjej... Att tjejen i fråga inte på riktigt är en del av gänget utan en bekant till gänget, en gammal bästa vän till mig och en tjej som betat av både en o två killar i gänget redan spär på mina funderationer om vad som pågår ännu mer. Dessa två har känt varann länge, jättelänge, o hon var tidigare ihop med en av hans bästa vänner. Det känns bara konstigt, nästan som som det är typ släktingar som gått o hookat upp... Är det här ok? När skrider man över de osynliga gränserna? Finns det ens gränser eller gäller djungelns lag när man blir äldre - Äta eller ätas...?
Så vad är tabu mellan vänner? Vad får man göra o inte göra? Jag kan inte klassa nått av mina ex som "Förbjudet territorium". Om nån av mina vänner skulle vakna upp med så dålig smak o taskigt omdöme någon dag så säger jag bara "GO AHEAD!!". Jag har väl aldrig sett på nån av mina vänner av det manliga könet som en potentiell partner... Men det kanske är där man ska börja titta eftersom mina tidigare koncept funkat ytterst värdelöst dåligt... Men ska man ta till en vän så blir det ju en annan väns ex o så blir allt känsligt. Ja... Det är en konstig sits. Det är märkligt att bara tänka tanken!! Finns det överhuvud taget nån i vårt gäng jag skulle ändra min syn på från vän till pojkvän?? Spontant känner jag att mina vänner får hellre ta mina ex än mina What if-killar, dom omtalade "DetblevingetmenjagkommeralltidattundraVADochHURdetkunnatbli-killarna!". Är jag ute o cyklar?? Kanske onormal?? Är mina tankar nånstans logiska eller vettiga?? Det är nog sant det dom säger:
To be happy with a man you must understand him a lot and love him a little. To be happy with a woman you must love her a lot and not try to understand her at all.
Thousands of years ago...
...cats were worshipped as gods. Cats have never forgotten this.
Jag har katt. KattER för att vara mer bestämt. Två. En kille o en tjej, Squeesy o Xuxa, för att vara om än mer specifik. Dom bryr sig inte om att dom nämns här sa dom så dom är väl 2 av dom få som faktiskt har sina riktiga namn...
För 4 år sen, ganska prick idag så föddes ett gäng kattungar hos en arbetskamrat. Tanken att skaffa katt hade väl egentligen inte funnits någonsin men upp ur det blå bestämde jag mig för att ta en, så klart den som låg överst på högen av ungar när dom skickade bilder på den stolta mamman Maja o hennes kull. Han stog ut ur mängden med sin silveraktiga gråfärg. Ju äldre dom blev desto närmare kom hemfärden. Det slutade med att han fick ta med sig en syster hem till mig också, Sweetie. Deras uppväxt var bra. Dom frodades o var innekatter av ytterst dålig rang. Squees sprang mest längs mitt balkongräcke o jagade duvor o skräcken som infann sig när jag en dag märkte att dom tagit sig ut ur mitt sovrumsfönster o var på taket o jagade fåglarna som var nästan dubbelt så stora som dom, var inte att leka med!
Ja, livet som djurägare är aldrig tråkigt. Det har varit några akutresor till veterinären då dom lyckats med än det ena ,än det andra. Jobbigast var det ändå när jag bestämde mig för att ta bort Sweetie. Hon hade alltid varit en speciell katt, men när hon blev mer o mer reserverad o uppenbarligen mådde sämre o sämre så var det med tungt hjärta jag beställde tid hos veterinären för avlivning. Jag avbokade... Och bokade igen... O avbokade... Det slutade med att jag till slut gav min dåvarande kille order när jag skulle jobba ett extra pass att han fick avliva henne - när jag kom hem skulle hon vara i katthimlen. Det var dock under hårda orders att det fick inte blöda, det fick inte kännas, det skulle gå snabbt, hon fick inte vara rädd, det skulle vara smärtfritt på alla sätt... Hon somnade in tryggt i sin bur med sin favoritleksak efter en festmåltid på sängen. Det var ett fruktansvärt beslut. Det värsta jag fattat i hela mitt liv. Att en annan varelses liv låg i mina händer, att jag beslutade om den skulle leva eller dö... Men som hon mådde så hade hon inget liv, inget värdigt sådant iaf. Hon kremerades o under 2 års tid fanns hon med oss efter sin död, i en urna i mitt skafferi. Nu är hon äntligen lagd till ro, läs: utspridd, bakom huset där hon föddes o på den plats hon förmodligen mått bäst på (bortsett från min lägenhet i stan) där hon hade mamma och alla syskon med sig.
Hur hanterar man ett dödsfall som man själv beordrat? Hur går man vidare för det blir ju som ens barn? Och hur går hennes bror vidare, han som inte varit ensam en dag i sitt liv, han hade alltid haft henne vid sin sida. Så här i efterhand har jag lärt mig att djur sörjer, precis som människor, bara under en kortare tid. Det är djungelns lag - en dag är du här, nästa inte. Då trodde jag att han skulle sörja ihjäl sig, men nånstans tror jag dom både kände på sig vad som skulle ske då dom var extra gosiga med varandra sista dagarna. Han letade och letade efter henne då hon inte fanns med oss längre och jag klarade bara av hans sökande i några dagar till jag bestämde mig för att skaffa en ny sambo åt honom. Då hittade jag Xuxa - i en annons på Blocket. Hon visade sig vara en långsmal kattjej på 6 månader med en svans som såg ut som en daggmask. En bra ålder då jag inte ville att Squees skulle mosa nån stackars liten unge. Idag är dom polare. Dom är som vilket annat par som helst. Dom bråkar, dom pussas, dom busar, dom slåss... Ja, det sistnämnda är kanske inte "som vilket annat par som helst", men, jaja... Xuxa blev 3 under midsommarhelgen och Squees blir 4 i helgen tror jag minsann. Det har inte varit många tråkiga stunder med dessa knasbollar i mitt sällskap.
Namn: Squeesy "Bubblan/Tass" Ramstedt. Momme o moffe kallar mig för Gråern'.
Jobb: 7-sovare / matskaffare
Dyrkar: Marken matte går på o lyder (oftast) hennes minsta vink. Jag är ständigt vid hennes sida och kommer 98% av gångerna hon lockar på mig.
Bästa leksak: Min påsleksak som matte gjorde när jag var liten, o som på något mirakulöst sätt fortfarande lever, och mina gröna, väldigt manliga, puffiga glitterbollar.
Hobbys: Jag jagar gärna, dock med delade resultat, och är den som alltid delar med mig av mina byten till min älskade matte som tar emot gåvorna med lite mixade känslor.
Sämsta sidor: Har mellan varven ett humör som heter duga o en gnällröst som inte går av för hackor som jag gärna använder när det är oooooerhört synd om mig... Som den typiska kille jag är, säger matte...!? Under mina sämsta dagar har jag boxat till min dumma matte vilket lett till att hon skällt ut mig, jag i min tur har gjort krabbhopp mot henne (hopp med kroppen i sidled typ) och fräst högt o argt vilket sen har lett till att jag har förvisats ut på gården eller ut ur rummet, men som tur var är jag inte långsint så snabbt låter jag matte förlåta mig o vi blir bästisar igen
Special skills: Dricker aldrig med tungan - doppar alltid tassen i skålen o slickar av den. Kan sova i hur många konstiga formationer som helst!
Värdelöst vetande: Tycker inte om bitarna i burkmaten utan slickar bara av gelén. Äter inte heller fisk, skinka, ost, korv eller något annat matigt. Älskar alkoholhaltiga drycker, lussebullar och smör.
Namn: Xuxa "Xnooxan" Ramstedt. Momme o moffe kallar mig för Svarta. Mitt namn kommer från en spansk tvserie om Prinsessan Xuxa, så självklart ska alla behandla mig som en prinsessa. Namnet betyder dock "Lilja", blomman som står för renhet, frid, uppståndelse. Ljusets och livets blomma.
Kattdrag: Sker saker så är det på mina villkor. Ska det mysas så kommer jag o lägger mig tillrätta när det är läge. Jag jagar så ofta jag kan o delar aldrig, ALDRIG, med mig till NÅGON av mitt byte. Finders keepers är mitt motto!!
Favoritord: MATA MIG!!! Att jag sen snackar mer än min matte kanske ingen kan tro, men ja har många åsikter o älskar dom flesta orden som går yttra. Varje morgon berättar ja om nattens äventyr medan jag snurrar maniskt runt folks ben - medan dom är i rörelse. Dom tror det är av kärlek, jag försöker fälla o döda dom men det verkar uppenbarligen inte gå vägen eller förstås.
Hobby: Ligger gärna nattetid och pillar upp garderober och sopdörren under diskhon.
Bästa leksak: Jag ääääälskar mina leksaksmöss!!! O studsbollar... O mjölkpaketsflärpar...
Special skills: Jag har ett hjärta av guld o gör inte en fluga förnär. Jag är den som sitter på avstånd o beskådar folk som kommer till Mitt hem, men då Squees snusat på besöket o insett att dom är lika ointressanta som alla andra tvåbenta tar jag över o charmar byxorna av folket med att hoppa upp i knät på dom o markera mitt revir genom att lämna en gedigen hårmängd över hela gästen. Ingen kan låta bli att älska Mig!!
Värdelöst vetande: Jag har inget lokalsinne!! Går vilse i min egen kattlåda om den flyttas från en sida badrummet till den andra.
Det var lite om dom... Deras upptåg kommer säkert att nämnas framöver då dom har en tendens att hamna i trubbel, precis som sin matte. Och kom ihåg: People that hate cats will come back as mice in their next life.
Jag har katt. KattER för att vara mer bestämt. Två. En kille o en tjej, Squeesy o Xuxa, för att vara om än mer specifik. Dom bryr sig inte om att dom nämns här sa dom så dom är väl 2 av dom få som faktiskt har sina riktiga namn...
För 4 år sen, ganska prick idag så föddes ett gäng kattungar hos en arbetskamrat. Tanken att skaffa katt hade väl egentligen inte funnits någonsin men upp ur det blå bestämde jag mig för att ta en, så klart den som låg överst på högen av ungar när dom skickade bilder på den stolta mamman Maja o hennes kull. Han stog ut ur mängden med sin silveraktiga gråfärg. Ju äldre dom blev desto närmare kom hemfärden. Det slutade med att han fick ta med sig en syster hem till mig också, Sweetie. Deras uppväxt var bra. Dom frodades o var innekatter av ytterst dålig rang. Squees sprang mest längs mitt balkongräcke o jagade duvor o skräcken som infann sig när jag en dag märkte att dom tagit sig ut ur mitt sovrumsfönster o var på taket o jagade fåglarna som var nästan dubbelt så stora som dom, var inte att leka med!
Ja, livet som djurägare är aldrig tråkigt. Det har varit några akutresor till veterinären då dom lyckats med än det ena ,än det andra. Jobbigast var det ändå när jag bestämde mig för att ta bort Sweetie. Hon hade alltid varit en speciell katt, men när hon blev mer o mer reserverad o uppenbarligen mådde sämre o sämre så var det med tungt hjärta jag beställde tid hos veterinären för avlivning. Jag avbokade... Och bokade igen... O avbokade... Det slutade med att jag till slut gav min dåvarande kille order när jag skulle jobba ett extra pass att han fick avliva henne - när jag kom hem skulle hon vara i katthimlen. Det var dock under hårda orders att det fick inte blöda, det fick inte kännas, det skulle gå snabbt, hon fick inte vara rädd, det skulle vara smärtfritt på alla sätt... Hon somnade in tryggt i sin bur med sin favoritleksak efter en festmåltid på sängen. Det var ett fruktansvärt beslut. Det värsta jag fattat i hela mitt liv. Att en annan varelses liv låg i mina händer, att jag beslutade om den skulle leva eller dö... Men som hon mådde så hade hon inget liv, inget värdigt sådant iaf. Hon kremerades o under 2 års tid fanns hon med oss efter sin död, i en urna i mitt skafferi. Nu är hon äntligen lagd till ro, läs: utspridd, bakom huset där hon föddes o på den plats hon förmodligen mått bäst på (bortsett från min lägenhet i stan) där hon hade mamma och alla syskon med sig.
Hur hanterar man ett dödsfall som man själv beordrat? Hur går man vidare för det blir ju som ens barn? Och hur går hennes bror vidare, han som inte varit ensam en dag i sitt liv, han hade alltid haft henne vid sin sida. Så här i efterhand har jag lärt mig att djur sörjer, precis som människor, bara under en kortare tid. Det är djungelns lag - en dag är du här, nästa inte. Då trodde jag att han skulle sörja ihjäl sig, men nånstans tror jag dom både kände på sig vad som skulle ske då dom var extra gosiga med varandra sista dagarna. Han letade och letade efter henne då hon inte fanns med oss längre och jag klarade bara av hans sökande i några dagar till jag bestämde mig för att skaffa en ny sambo åt honom. Då hittade jag Xuxa - i en annons på Blocket. Hon visade sig vara en långsmal kattjej på 6 månader med en svans som såg ut som en daggmask. En bra ålder då jag inte ville att Squees skulle mosa nån stackars liten unge. Idag är dom polare. Dom är som vilket annat par som helst. Dom bråkar, dom pussas, dom busar, dom slåss... Ja, det sistnämnda är kanske inte "som vilket annat par som helst", men, jaja... Xuxa blev 3 under midsommarhelgen och Squees blir 4 i helgen tror jag minsann. Det har inte varit många tråkiga stunder med dessa knasbollar i mitt sällskap.
Namn: Squeesy "Bubblan/Tass" Ramstedt. Momme o moffe kallar mig för Gråern'.
Jobb: 7-sovare / matskaffare
Dyrkar: Marken matte går på o lyder (oftast) hennes minsta vink. Jag är ständigt vid hennes sida och kommer 98% av gångerna hon lockar på mig.
Bästa leksak: Min påsleksak som matte gjorde när jag var liten, o som på något mirakulöst sätt fortfarande lever, och mina gröna, väldigt manliga, puffiga glitterbollar.
Hobbys: Jag jagar gärna, dock med delade resultat, och är den som alltid delar med mig av mina byten till min älskade matte som tar emot gåvorna med lite mixade känslor.
Sämsta sidor: Har mellan varven ett humör som heter duga o en gnällröst som inte går av för hackor som jag gärna använder när det är oooooerhört synd om mig... Som den typiska kille jag är, säger matte...!? Under mina sämsta dagar har jag boxat till min dumma matte vilket lett till att hon skällt ut mig, jag i min tur har gjort krabbhopp mot henne (hopp med kroppen i sidled typ) och fräst högt o argt vilket sen har lett till att jag har förvisats ut på gården eller ut ur rummet, men som tur var är jag inte långsint så snabbt låter jag matte förlåta mig o vi blir bästisar igen
Special skills: Dricker aldrig med tungan - doppar alltid tassen i skålen o slickar av den. Kan sova i hur många konstiga formationer som helst!
Värdelöst vetande: Tycker inte om bitarna i burkmaten utan slickar bara av gelén. Äter inte heller fisk, skinka, ost, korv eller något annat matigt. Älskar alkoholhaltiga drycker, lussebullar och smör.
Namn: Xuxa "Xnooxan" Ramstedt. Momme o moffe kallar mig för Svarta. Mitt namn kommer från en spansk tvserie om Prinsessan Xuxa, så självklart ska alla behandla mig som en prinsessa. Namnet betyder dock "Lilja", blomman som står för renhet, frid, uppståndelse. Ljusets och livets blomma.
Kattdrag: Sker saker så är det på mina villkor. Ska det mysas så kommer jag o lägger mig tillrätta när det är läge. Jag jagar så ofta jag kan o delar aldrig, ALDRIG, med mig till NÅGON av mitt byte. Finders keepers är mitt motto!!
Favoritord: MATA MIG!!! Att jag sen snackar mer än min matte kanske ingen kan tro, men ja har många åsikter o älskar dom flesta orden som går yttra. Varje morgon berättar ja om nattens äventyr medan jag snurrar maniskt runt folks ben - medan dom är i rörelse. Dom tror det är av kärlek, jag försöker fälla o döda dom men det verkar uppenbarligen inte gå vägen eller förstås.
Hobby: Ligger gärna nattetid och pillar upp garderober och sopdörren under diskhon.
Bästa leksak: Jag ääääälskar mina leksaksmöss!!! O studsbollar... O mjölkpaketsflärpar...
Special skills: Jag har ett hjärta av guld o gör inte en fluga förnär. Jag är den som sitter på avstånd o beskådar folk som kommer till Mitt hem, men då Squees snusat på besöket o insett att dom är lika ointressanta som alla andra tvåbenta tar jag över o charmar byxorna av folket med att hoppa upp i knät på dom o markera mitt revir genom att lämna en gedigen hårmängd över hela gästen. Ingen kan låta bli att älska Mig!!
Värdelöst vetande: Jag har inget lokalsinne!! Går vilse i min egen kattlåda om den flyttas från en sida badrummet till den andra.
Det var lite om dom... Deras upptåg kommer säkert att nämnas framöver då dom har en tendens att hamna i trubbel, precis som sin matte. Och kom ihåg: People that hate cats will come back as mice in their next life.
Ibland har någon annan sagt det bättre...
...och ikväll är en sån kväll...
Min pappa genomgick en operation när jag var yttepytteliten o under hans sjukdomstid skickade min mamma en dikt åt han så han skulle må bättre o känna hennes kärlek. Samma dikt fick jag av min allra första kärlek... Den passar in så väldans just i natt... Så här kommer den, för er som inte redan kan den:
Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.
Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här !
Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag,
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.
Ingen anledning... Det slog mig bara att citera den dikten när jag cyklade hem i natt från en kväll ute med mina tjejer... Eller med mina nära o kära... Och månen lyste från en kolsvart himmel... Den är vacker... Den är kärleksfull... Den säger en hel del... Den förklarar vad jag vill ha...
Kommer jag att hitta det jag letar...??
Min pappa genomgick en operation när jag var yttepytteliten o under hans sjukdomstid skickade min mamma en dikt åt han så han skulle må bättre o känna hennes kärlek. Samma dikt fick jag av min allra första kärlek... Den passar in så väldans just i natt... Så här kommer den, för er som inte redan kan den:
Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.
Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här !
Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag,
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.
Ingen anledning... Det slog mig bara att citera den dikten när jag cyklade hem i natt från en kväll ute med mina tjejer... Eller med mina nära o kära... Och månen lyste från en kolsvart himmel... Den är vacker... Den är kärleksfull... Den säger en hel del... Den förklarar vad jag vill ha...
Kommer jag att hitta det jag letar...??
Is it so bad to be misunderstood??
Pythagoras was misunderstood, and Socrates, and Jesus, and Luther, and Copernicus, and Galileo, and Newton, and every pure and wise spirit that ever took flesh.
Vaknade igår o hade ett sms i mobilen. Gudarna o alla andra ska ju veta att jag ÄLSKAR att ha sms i mobilen när jag vaknar - och övrig tid. Vem blir inte glad över att någon har tänkt på en medan man sov - och under dygnets övriga 24 timmar?? Det är ju fantastiskt.
I det här fallet - gällande denna blogg - vet jag då inte riktigt hur jag ska/skulle tolka det som skrevs då bristen på smileysar för att markera skoj, ironi, frågande, skämt osv gjorde det knepigare att bedöma. Det var - i min ögon - luddigt, och innehöll en enda smiley sist i smset. Det löd: "...inte för att jag vill störa mitt i natten!... men vad jag förstod så äter du konstiga nattmedd till frukost... eller kanske bara jag som läste fel i bloggen? Var ju tvungen att skumma, sååå mycket rubbisch! Men jävlar vilken tänkare du är! Du har väl mer eller mindre täckt in de viktigaste livsfrågorna redan. Men hur hinner du med alla dessa karlar? Och jo förresten, det där med åldern... fultant!?!... nja det behöver du lugnt inte tänka på ännu på ett tag, me promise! Sorry men du nästan bad om det, kunde inte motstå :)"
Har tagit bort lite på slutet som säger vem personen är vilket jag inte vill uppge, men det hade inget med innehållet att göra heller så det gör ingen skillnad... Personen kan helt enkelt gå under namnet Misunderstood.
Misunderstood hade uppenbarligen tillbringat en stund under dygnets mörkare timmar med att kolla in min blogg lite. Jättekul tycker jag, men jag blev lite kluven när jag vaknade. Visste inte hur jag skulle tolka att den ansågs innehålla "så mycket rubbisch". Om jag pratar engelska - vilket jag faktiskt klassar mig själv som riktigt duktig på dessutom efter alla åren utomlands - så använder jag "rubbish" i områden som rör just skräp. Har kollat upp ordet på internet o fått upp följande betydelse: racka ner på, göra ner, struntprat, snack, strunt, skräp, smörja, nonsens, sopor, avfall, bråte. Då jag har väldigt amerikansk engelska så är det ett ord jag skulle nyttja vid tillfällen som "Han snackar skit!" eller "Bry dig inte, det är bara strunt!".
Jag står benhårt fast vid att alla har rätt till sin åsikt o min blogg är egentligen inte ett forum som jag förväntar mig få en miljon träffar o att folk lusläser den slaviskt. Det är precis vad den heter, ett forum för mig att tömma ut mina tankar i när mitt huvud blir för trångt vilket det har en tendens att bli rätt ofta då jag nog föddes med en defekt som ger mig en hel massa åsikter i en uppsjö områden. :P Om folk sen hatar eller älskar det jag skriver, det berör mig egentligen inte nämnvärt, men det blev lite märkligt när jag fick messet av en person som jag ändå gillar på ett sätt. Jag har ju mina åsikter om folk o fä men jag skulle nog inte säga till nån vän att deras tankar o funderingar var "skräp". Möjligtvis drömmande, svävande eller tokiga, men inte skräp. O då kan jag uttrycka mig väldigt hårt när det krävs - och tyvärr inte krävs. Tycker dock att jag börjar få bättre grepp om mitt "Tourettes Delight" o visst kommer det grodor många gånger men jag hoppas jag inte sårar folk...
Nåja. Det var svårt att tolka det som skrivits så jag rådfrågade min vän Royalty hur den skulle tolkat messet då dessa två haft lite mer att göra med varandra än jag. R sa att "...det delvis var ett påhopp mot mig som person och mina tankar". Jag hade först bara tänkt tiga men då det, som alla vet, inte ligger i min natur så skrev jag bara tillbaka "Jag vet inte vad du vill ha sagt så jag nöjer mig med det o säger ha det bra.". Detta startade en snöbollseffekt jag inte hade anat. Misunderstood skickade ett till sms o skrev att det var en toppenkul blogg och smset följdes av ett mail där det bla stog "Den var skitkul och intressant. Jag menar såhär; att det är inte ofta som man läser någons blogg och känner att den är en frisk fläkt, genuin, rakt på sak men ändå med "en glimten i ögat eftertanke" och att den tillför internet nått (mer än att den bara tar upp plats där) men så tyckte jag om din.". Herre gud!! Har jag fått den förklaringen först, utan att den kallats rubbish, att jag tagit upp alla ämnen som finns redan (och min kvinnliga vidaretolkning att jag förmodligen inte har nått mer att komma med), att jag hunnit med massa killar (lösaktig - jag? Eller?? För några kyssar o samtal med olika killar...??)... Ja, då hade jag hoppat av glädje, fällt en tår och skattat mig lycklig över att jag kan få folk att tänka så om det jag bara sitter o funderar över o för ner på print...
Att det blev så mycket missförstånd är ju så oerhört trist!! Jag kanske överreagerade, men, ja... Jag vet inte. Hur hade Du reagerat och tolkat det?? Hade det varit en vilt främmande människa hade det inte berört mig, en väns ord i form av konstruktiv kritik hade funkat, men det där blev bara fel, från början till slut. Hade jag fått det första messet först så hade det ju varit en ren dröm!!
Vad händer nu...??
Vaknade igår o hade ett sms i mobilen. Gudarna o alla andra ska ju veta att jag ÄLSKAR att ha sms i mobilen när jag vaknar - och övrig tid. Vem blir inte glad över att någon har tänkt på en medan man sov - och under dygnets övriga 24 timmar?? Det är ju fantastiskt.
I det här fallet - gällande denna blogg - vet jag då inte riktigt hur jag ska/skulle tolka det som skrevs då bristen på smileysar för att markera skoj, ironi, frågande, skämt osv gjorde det knepigare att bedöma. Det var - i min ögon - luddigt, och innehöll en enda smiley sist i smset. Det löd: "...inte för att jag vill störa mitt i natten!... men vad jag förstod så äter du konstiga nattmedd till frukost... eller kanske bara jag som läste fel i bloggen? Var ju tvungen att skumma, sååå mycket rubbisch! Men jävlar vilken tänkare du är! Du har väl mer eller mindre täckt in de viktigaste livsfrågorna redan. Men hur hinner du med alla dessa karlar? Och jo förresten, det där med åldern... fultant!?!... nja det behöver du lugnt inte tänka på ännu på ett tag, me promise! Sorry men du nästan bad om det, kunde inte motstå :)"
Har tagit bort lite på slutet som säger vem personen är vilket jag inte vill uppge, men det hade inget med innehållet att göra heller så det gör ingen skillnad... Personen kan helt enkelt gå under namnet Misunderstood.
Misunderstood hade uppenbarligen tillbringat en stund under dygnets mörkare timmar med att kolla in min blogg lite. Jättekul tycker jag, men jag blev lite kluven när jag vaknade. Visste inte hur jag skulle tolka att den ansågs innehålla "så mycket rubbisch". Om jag pratar engelska - vilket jag faktiskt klassar mig själv som riktigt duktig på dessutom efter alla åren utomlands - så använder jag "rubbish" i områden som rör just skräp. Har kollat upp ordet på internet o fått upp följande betydelse: racka ner på, göra ner, struntprat, snack, strunt, skräp, smörja, nonsens, sopor, avfall, bråte. Då jag har väldigt amerikansk engelska så är det ett ord jag skulle nyttja vid tillfällen som "Han snackar skit!" eller "Bry dig inte, det är bara strunt!".
Jag står benhårt fast vid att alla har rätt till sin åsikt o min blogg är egentligen inte ett forum som jag förväntar mig få en miljon träffar o att folk lusläser den slaviskt. Det är precis vad den heter, ett forum för mig att tömma ut mina tankar i när mitt huvud blir för trångt vilket det har en tendens att bli rätt ofta då jag nog föddes med en defekt som ger mig en hel massa åsikter i en uppsjö områden. :P Om folk sen hatar eller älskar det jag skriver, det berör mig egentligen inte nämnvärt, men det blev lite märkligt när jag fick messet av en person som jag ändå gillar på ett sätt. Jag har ju mina åsikter om folk o fä men jag skulle nog inte säga till nån vän att deras tankar o funderingar var "skräp". Möjligtvis drömmande, svävande eller tokiga, men inte skräp. O då kan jag uttrycka mig väldigt hårt när det krävs - och tyvärr inte krävs. Tycker dock att jag börjar få bättre grepp om mitt "Tourettes Delight" o visst kommer det grodor många gånger men jag hoppas jag inte sårar folk...
Nåja. Det var svårt att tolka det som skrivits så jag rådfrågade min vän Royalty hur den skulle tolkat messet då dessa två haft lite mer att göra med varandra än jag. R sa att "...det delvis var ett påhopp mot mig som person och mina tankar". Jag hade först bara tänkt tiga men då det, som alla vet, inte ligger i min natur så skrev jag bara tillbaka "Jag vet inte vad du vill ha sagt så jag nöjer mig med det o säger ha det bra.". Detta startade en snöbollseffekt jag inte hade anat. Misunderstood skickade ett till sms o skrev att det var en toppenkul blogg och smset följdes av ett mail där det bla stog "Den var skitkul och intressant. Jag menar såhär; att det är inte ofta som man läser någons blogg och känner att den är en frisk fläkt, genuin, rakt på sak men ändå med "en glimten i ögat eftertanke" och att den tillför internet nått (mer än att den bara tar upp plats där) men så tyckte jag om din.". Herre gud!! Har jag fått den förklaringen först, utan att den kallats rubbish, att jag tagit upp alla ämnen som finns redan (och min kvinnliga vidaretolkning att jag förmodligen inte har nått mer att komma med), att jag hunnit med massa killar (lösaktig - jag? Eller?? För några kyssar o samtal med olika killar...??)... Ja, då hade jag hoppat av glädje, fällt en tår och skattat mig lycklig över att jag kan få folk att tänka så om det jag bara sitter o funderar över o för ner på print...
Att det blev så mycket missförstånd är ju så oerhört trist!! Jag kanske överreagerade, men, ja... Jag vet inte. Hur hade Du reagerat och tolkat det?? Hade det varit en vilt främmande människa hade det inte berört mig, en väns ord i form av konstruktiv kritik hade funkat, men det där blev bara fel, från början till slut. Hade jag fått det första messet först så hade det ju varit en ren dröm!!
Vad händer nu...??
-Don't be alarmed...
We're negros!!
Skulle vara en snabbis till affären idag. Ost o smör är ett måste i min kyl o det hade börjat sina. Tänkte att Willys skulle gå snabbast då det brukar vara hyffsat lite folk där dagtid. Döm om min förvåning då jag tydligen somnade när jag gick in genom dörrarna för att sen vakna upp i utlandet när jag stog i kassan. Köerna var galna och allt som pratades var Kalle Ankaspråk. Uppenbarligen är det nån afrikansk högtid som hägrar runt hörnet för det var afron och mörk hy över allt!!! Tro då för guds skull inte att jag stör mig på deras uppenbarelse eller nått i den stilen - jag blev bara såååå paff över att se så många svarta på ett o samma område (kassan på Willys) och mängden mat dom handlade sen!! HOTDIGGEDYDAMN!!! Ja, jag ser ingen annan lösning än att det är typ skördefest/snartkommerregnetfest/minhyddaharnytttrampatjordgolvfest... Ja, vad 17 vet jag om vad man firar i Afrika?? Det var bara gissningar så klart... Men med lite tur får man kanske se den här koreografin som den var tänkt i grunden - om man bara blivit bjuden... :P Och en bonus att man fått en utlandsresa i sommar dessutom, med en restid på ca 5 minuter. Fabulous!!! :D
Skulle vara en snabbis till affären idag. Ost o smör är ett måste i min kyl o det hade börjat sina. Tänkte att Willys skulle gå snabbast då det brukar vara hyffsat lite folk där dagtid. Döm om min förvåning då jag tydligen somnade när jag gick in genom dörrarna för att sen vakna upp i utlandet när jag stog i kassan. Köerna var galna och allt som pratades var Kalle Ankaspråk. Uppenbarligen är det nån afrikansk högtid som hägrar runt hörnet för det var afron och mörk hy över allt!!! Tro då för guds skull inte att jag stör mig på deras uppenbarelse eller nått i den stilen - jag blev bara såååå paff över att se så många svarta på ett o samma område (kassan på Willys) och mängden mat dom handlade sen!! HOTDIGGEDYDAMN!!! Ja, jag ser ingen annan lösning än att det är typ skördefest/snartkommerregnetfest/minhyddaharnytttrampatjordgolvfest... Ja, vad 17 vet jag om vad man firar i Afrika?? Det var bara gissningar så klart... Men med lite tur får man kanske se den här koreografin som den var tänkt i grunden - om man bara blivit bjuden... :P Och en bonus att man fått en utlandsresa i sommar dessutom, med en restid på ca 5 minuter. Fabulous!!! :D
Repriser...
...i nyktert tillstånd av en sak man gjorde glad i hågen på fyllan, kan ibland visa sig (JA!! Det händer faktiskt!!) vara lika bra spiknykter som man tyckte med nån promille i blodet... Makalöst!! Helt makalöst!! Kärlek nu då?? Näe, inte alls... Bara ett par magiska läppar... Som jag får nyttja... Thank you!! Thank you veeeery much...
Stolen kisses are always the sweetest...
Stal några kyssar igår av folk i min närhet... Och omän alla var bra så var det en specifik som fick mina knän att darra, mitt hjärta att slå snabbare, min hjärna att slås ut, mina händer att svettas och min mun att vattnas... Att det kan finnas en sån gnista i en första kyss... Att allt bara stämmer - in i minsta detalj. Det är otroligt. Ofattbart. Jättekonstigt!! Men alldelens, alldelens underbart... Kärlek? Nej... Bara lek... Men en kär sådan!!
Vad är "orsaken" till en sån där kyss, en sån som får tiden att stå still och man förlorar allt begrepp om tid och rum?? Och vad är det som gör att vissa människor är bra på att kyssas medan vissa inte har nån koll?? Allra minst dom som faktiskt har år av träning... Man tycker att dom borde ha lite pejl, eller? Tror inte kyssen igår var nybörjartur... Jag tror att det helt enkelt var två proffs, med många mils hånglande under bältet... Eller under näsan blir det väl?? Nåja... Det var två stjärnor som mötte varandra i natten... Ingen tur, ingen kemi, ingen kärlek - bara elitister doin' their thang. And OH! MY! GOD! Whatta thang... Mjuka, sexiga läppar. Precis lagom mycket tunga... Så där att man får det man vill ha men ändå längtar efter lite, liiiiite mer. En sån där kyss som var mjuk, sensuell, öm, innerlig, härlig... Men lämnade lite utrymme för att i en annan position kunna ta steget längre, bli lite hårdare, lite råare och mycket hetare.. 
Hur kan någonting så intimt bli så bra utan känslor?? Är det inte kärlek som ska vara det som kryddar till kyssen? Är det inte känslorna som gör det lilla extra? Som gör att blicken blir suddig, fötterna förlorar fästet och alla runt omkring bara försvinner... Har haft killar som jag varit så offantligt kär i men som inte kommer i närheten av att ha kunnat tända samma glöd i mig. Åtrå? Ja, det kan ha varit det. Killen i fråga var ju ändå över 180 o mörk... Och den givna tatueringen fanns där... Men näe... Tror inte det satt i det. Det här är ett mysterium... Som ska lösas! Och det kommer att krävas mer kyssar med personen i fråga för att lösa gåtan... Om jag är redo att ta i med hårdhandskarna för att det ska hända? Gissa...
Vilken var Din bästa kyss?? Och finns det en, eller kan man ha fler på första platsen??
"We tend to forget...
...that happiness doesn't come as a result of getting something we don't have, but rather of recognizing what we do have."
Var glad över att du HAR internet... Rätt vad det är försvinner det o gudarna ska veta att det finns inte nog många bra tvprogram längre för att underhålla en internetholist!! :D
Hur överlevde man när man inte hade internet, ett 10-tal tv-kanaler, mobiltelefoner och körkort??
Svar: Roligare, enklare, bekymmersfriare och lugnare!!
Länge leve 80-talet!! :o)
Var glad över att du HAR internet... Rätt vad det är försvinner det o gudarna ska veta att det finns inte nog många bra tvprogram längre för att underhålla en internetholist!! :D
Hur överlevde man när man inte hade internet, ett 10-tal tv-kanaler, mobiltelefoner och körkort??
Svar: Roligare, enklare, bekymmersfriare och lugnare!!
Länge leve 80-talet!! :o)
